Jag letade efter en måne till mina stjärnor att förhålla sig till

Låta gravitationen bestämma hastighet och takt att vända sig kring

Jag letade vilset, yr av tyngdlöshet och förvirring

Ingenting höll om mig

Där fanns oändligt mörker tills jag till sist insåg;

Mina stjärnor lyste din väg

Där jag letat, sökt, hade gravitationen dragit dig och vände dig kring

Mina stjärnor är nog till oss båda, att hålla om oss

Regnet rullade in under natten men morgonen hade ändå ett hyggligt snötäcke kvar. Fast de senaste dagarnas vinterfröjd kändes ändå lite bortblåst. Nu är det dags för gråväder, tänkte jag och tände stearinljus innan jag knaprade i mig frukosten.

Det är med att ställa om klockan är inte min grej riktigt och jag var ordentligt förvirrad av både den och det frånvarande ljuset en god stund. Det brukar ta lite drygt en vecka för mig att hitta rätt i den nya tiden och om jag missat att ställa om någon klocka så tar det en evighet för mig att räkna ut vilken av dem som går rätt. Sååå frustrerande! Plus att djuren blir lätt irriterade och inte alls har någon förståelse för att mattiderna är förändrade.

I och med det trista vädret tog jag inte med mig kameran ut, men det blev ju några fler då när det var snö kvar så jag tänkte bjuda på dem istället.

När det fortfarande var svampsäsong kände jag mig som att jag gick runt mitt inne i en saga, men det här var också en form av saga som jag inte vet om jag har upplevt förut. Inte så intensivt i alla fall. Det är väldigt speciellt med snö på träd som fortfarande bär löv.

Det är nästan så att jag förväntar mig att den onda isdrottningen i sagan om Narnia ska komma farandes på en släde och fräsa något föraktfullt åt mig innan hon far vidare. Fast av någon anledning har jag krympt henne till ungefär hälften av normal storlek. Hon blir kanske mindre skrämmande så…

Även om regnet drog förbi senare så hängde den där lite trista och slöa känslan i under dagen och jag fastnade mellan témuggen och vackra sommar- och höstbilder. Det är så roligt att se andras bilder på sånt som just de tycker om. Det gör mig varm i hjärtat.

När mörkret föll hade temperaturen stigit så pass mycket att alla mina vinterkläder kändes tramsigt överdrivna, men jag hade ändå på mig alltihop. Det lite trista grå som jag lite surat över under dagen hade förvandlats till en omslutande och ljummen filt som bara var skön att ha runt sig. Det är konstigt det där, så fort det har blivit mörkt har jag inga problem med att gå i allt det trista, jag tycker till och med att det är spännande. Stjärnorna glimrar ovanför huvudet och åkrar och hagar böljar av dis och dimma. Härligare blir det svårt att föreställa sig.

Men nu längtar jag efter mer snö, ny snö och härliga gnistrande dagar, förhoppningsvis redan före jul. Vinterdäcken är dessutom påsatta på bilen så nu kan jag tuffa på som vanligt igen. Fast nu är det ju barmark igen förstås.

Nåja, tålamod är visst en dygd, har jag hört…

När jag vaknade på morgonen överraskades jag av att snön fortfarande låg kvar och att det faktiskt hade fallit ännu lite till under natten. Jag fnissade lite åt mig själv när jag plötsligt insåg att jag faktiskt var insnöad. Det var inte plogat, saltar vägarna gör de inte så här långt ut på landet, och även om jag inte skulle vara speciellt rädd för att köra bilen med sommardäcken på så är det både onödigt och smått olagligt så jag log brett åt att jag nu fick finna mig i att bara vara i allt det vackra en hel dag.

Det tog förstås en ganska lång stund innan jag faktiskt kom ut genom ytterdörren. Av någon anledning var det extra härligt att njuta av en lång frukost och se ut över kullen med enarna på, se skiftningarna i ljuset allteftersom solen steg och tänka på drömmen jag hade fram på morgonkvisten. För ett tag sedan skrev jag om att jag brukade öva på att flyga när jag var liten. De ränderna har visst inte gått ur mig för nu drömde jag att jag och en nyfunnen vän var i en trädgård och skulle plocka bigarråer. Eller tja, jag blev väl lite tillsagd att haka på och göra det för att det var bäst så.

Pliktskyldigt plockade jag så många jag kunde ha i händerna, stoppade in dem i munnen och alltmedan jag spottade kärnor så långt jag kunde gick jag runt husknuten och hittade en perfekt uteplats med ett räcke som gick att ta språng ifrån för att kunna flyga riktigt bra. Så det gjorde jag. Skrattade högt av lycka och tyckte att det var bra stolligt att plocka bär när man faktiskt kan göra något så roligt som att flyga istället…

Min lite rebelliska sida fortsatte att regera när jag klev utanför ytterdörren någon timme senare. Istället för att ta mig an snön på trappen och runt bilen klev jag rakt ut och gav mig iväg på äventyr. Tänkte att snön säkert skulle ligga kvar när jag kom hem.

Det gjorde den inte. Jag har världens mest underbara grannar och runt min bil och ännu lite mer var det skottat med deras fina fyrhjuling (som för övrigt är löjligt roligt att sladda runt med) så jag behövde bara sopa av trappen lite lätt, gick in och kände mig lyckligt bortskämd.

Dessutom hade Vidar och jag just gått runt i ett vackert landskap av snö och is, följt spår från olika djur och bara varit precis så fyllda av vintern som vi blivit förra året. Fast jag konstaterade att det är flera veckor tidigare det här året och att det är någon slags absurd kombination av vinter och höst på samma gång.

Träden har inte hunnit fälla sina löv helt och hållet och isen som bildtats av det underkylda regnet tyngde grenar och träd till bristningsgränsen. Flera träd har knäckts av den extra tyngden och det uppstod ett märkligt klirrande ljud när sällsynta vindstötar hjälpte träden att ruska av sig isen. Jag drog upp luvan på jackan när jag passerade under ett av träden som passade på att låta isen regna ner över oss. Vidar sprang i förväg. Det var lite för stora bitar och för tätt för att kännas okej, tyckte han. Jag höll fullkomligt med.

Det som också kändes helt märkligt var att tjurarna var tillbaka i hagen så jag fick vända om och gå en annan, mycket längre, runda än jag planerat. Det gjorde absolut ingenting, jag ville för allt i världen inte missa detta härliga! Men kossor och tjurar brukar inte vara ute i snö och kyla så jag kände mig lite dum som helt kallt räknat med att kunna passera obemärkt genom hagen.

Mitt upp i allt började jag nynna på en sång som jag inte lyssnat på sedan jag var liten och knappt förstod texten. ”Did you know that when it snows my eyes become large and the light that you shine can be seen”. Vidar är ett under av tålmodighet i de lägena. Han lägger sig ner och tuggar på sin boll medan han iakttar mig med något resignerat i blicken. Han vet att jag litegrann glömmer bort att hålla reda på honom när jag antingen pratar eller sjunger högt för mig själv eller tar bilder och nu gjorde jag allt på en gång, fylld av någon slags vinteryra där jag inte kunde kontrollera mig alls.

Den lite längre vägen bjuder på en lång och stundtals ganska brant uppförsbacke och det är som att det går en magisk gräns som en rand vid en viss punkt och därefter blir det nästan alltid ett par grader kallare. Det innebär också att det är mer snö och idag var det dubbelt så mycket där uppe på höjden. Mer att pulsa i, men långt ifrån det knädjupa snötäcke som vi tog oss fram igenom i våras. Fast jag skrattade gott åt minnet. Vidar ledsnade ungefär halvvägs på den kilometerlånga vägsträckan vi kommit ut på efter att ha kämpat oss uppför backen i skogen. Han ålade sig fram till mina fötter och åkte snålskjuts på mina hälar för varje steg jag tog. Det gick inte alls fort på det viset och jag hasade utpumpad ner på andra sidan plogvallen när vi väl kom fram.

Idag var det mycket, mycket lättare att ta sig fram. Fast det tog ändå mycket tid eftersom jag var tvungen att stanna så ofta för att ta bilder, andas på snön, känna isen mot min hud, göra snöänglar, pilla ut snö ur skorna och titta på alla gnistrande diamanter som plötsligt glimrade i tusen färger när solen bröt igenom molntäcket i några sekunder. Åååh vad jag hoppas att snön ligger kvar ytterligare någon mer dag! Jag tror att jag har gått och blivit förälskad i vintern.

Det kvillrar i hjärtat. De första stora, blöta flingorna för den här vintern kommer singlande i den mjuka skymningen. Det är svårt att hålla tillbaka ett fniss samtidigt som jag absolut inte vill att det ska bli vinter på riktigt så här tidigt. Men jag ser ändå fram emot mjuka snön och härliga solskensdagar med gnistrande snö och frisk vind med frost i håret.

Det känns nästan absurt att det var så sent som igår som vi gick i solsken och njöt av hur stilla och tyst det var överallt. Domherrar och små stjärtmesar (min absoluta favoritfågel) drog förbi i små fladdrande flockar och jag ville aldrig sluta gå.

Idag påmindes jag om att jag inte skiftat till vinterdäck än när de första lite tyngre vattendropparna började slå mot vindrutan på bilen. Det är något jag vande mig av med att stressa med när jag bodde i Skåne. Där skiftar man inte förrän mycket senare än man måste göra här. Ändå är det inte särskilt långt emellan, egentligen.

Denna natten kanske blir fylld av fluffig snö, men oavsett vilket så tror jag att den kommer att bli bra. Förhoppningsvis blir det en underbart vacker morgon och kanske lite sol över ett vintrigt landskap. Jag längtar!

Som vanligt tar det ungefär fyra kilometer innan jag kan slå av på tempot och börja ta in var jag är och det som finns runt omkring. Det blåser och jag har packat med mig en mössa bara utifall att det kanske är lite kallare än jag tror.

Den här stigen är full av ljung som trasslar in sig i skosnörena och drar fälleben på en upprepade gånger så det är inte bara för att jag har gått en stund som jag slagit av på tempot. Men det är skönt att hejda sig, att vara inställd på att inte kasta sig framåt men att det kommer att dröja längre tid än vanligt innan vi är hemma igen för det är dags att gå andra vägar, stigar och hjulspår än de invanda.

Jag har en idé om hur vi ska gå. För mig är det inte någon alldeles ny väg, men det är det för Vidar. Inte i början förstås. Han skuttar vant fram genom den trassliga ljungen och vänder sig om med ett lyckligt glitter i ögonen. Det här var precis vad han längtat efter!

Därefter gör jag något helt oplanerat. Istället för att fortsätta längs med stigen som jag valt ut svänger jag tvärt av till höger dit jag aldrig varit förut. I min inre bild av hur det borde se ut tänker jag mig att jag inte kommer att komma särskilt långt innan jag hamnar rakt i sankmarken som jag just passerat genom på en upphöjd skogsväg.

Men den visar sig vara längre än jag räknat med och efter ungefär trehundra meter ger jag upp. Den leder åt helt fel håll och känns mer och mer som en blindväg då den blir sämre och faktiskt möter upp den där sankmarken som jag gissade skulle bre ut sig just där. Jag vill inte gärna gå där på vinst och förlust just idag, men bevarar stället i minnet då det borde vara en perfekt plats att se orrspel till våren. Det var lätt att komma intill utan att behöva vara alltför rädd att trampa ner sig och sikten var relativt fri. I alla fall värt ett försök, enligt mig.

Mitt mål var egentligen att ta mig upp på en av höjderna och njuta av utsikten som jag vet finns där. Självklart ligger det en gård på den vackraste platsen och man ser flera mil därifrån över trädtopparna. Jag hisnar lite varje gång och det där lyckoruset som sprider sig i kroppen är alltid lika härligt. Det är litegrann som att vara i fjällen att se så långt och nu när jag vant mig vid väggarna av gran och tall längs med mina vandringsleder känns det rätt skönt att få kisa ut över oändligheten som kontrast.

Jag har svårt att samla ihop tankarna. De fladdrar mellan Lars Lerin (den lite speciella konstnären som blev folkkär genom dokumentären För dig naken) och hans målningar till musik som jag berörs till tårar av och längtan efter vårvintern då snön förhoppningsvis ligger djup och gnistrande i den allt starkare solen. Minnet av snabb galopp där träden släpper sjok av snö i en fantastisk sagovärld ger mig tuppskinn av lycka över hela kroppen! Jag hoppas att det kommer att bli likadant igen den här vintern. Kanske kommer jag att ha sån tur att jag kan åka lite längdskidor också. Det har jag inte gjort sedan jag var liten.

Sådär fortsätter tankarna att snurra medan vi långsamt tar oss allt högre upp tills vi når gården med den fantastiska utsikten. Det visar sig att det blir en fantastiskt rolig lekstund för Vidar där också. Tre stycken portugisiska vattenhundar möter upp honom och till hans stora lycka är den ena en sexmånaders valp. Han blir alldeles till sig och bjuder in valpen att leka och leka och leka även om den är något skeptisk i början. Jag förundras över hur mitt lilla monster har blivit en så försiktig lekledare på ingen tid alls. Förut har han alltid dundrat på som en tromb. Vi blev kvar där en stund och sög åt oss av den härliga atmosfären.

Lars Lerin hade fallit ur mina snurriga tankar på vägen hem och istället ersatts av tanken att jag borde sluta överraskas av alla till synes slumpartade möten som sker. Plötsligt vandrade jag hemåt fylld av det långa samtal som fyllt mig med ännu mer respekt inför livet och hur det far fram med människor och djur. Samtidigt finns där en ödmjukhet och en vänlighet som nästan sveper omkull mig. Det kommer att bli fler samtal och fler lekstunder för Vidar på den vackert belägna gården framöver. Så roligt!

Jag glömde koppla Vidar när vi passerade nästa gård där jag vet att de har en surpropp till hund. Han låg nog inne och sov idag för det var alldeles stilla och tyst. Det var skönt, jag var så tagen av allt jag lyssnat till att jag nog inte hunnit reagera om han hade kommit springande mot oss.

Mössan som jag packat ner kom väl till pass de sista kilometrarna. Trots att vinden mojnat och solen sken var det kyligt i luften och jag huttrade smått. Istället för att utöka min runda ytterligare kände jag mig plötsligt manad att skynda mig hem innan solen gick ned. Det hade ändå blivit långt fler timmar utomhus än jag räknat med och tröttheten kom över mig lika plötsligt som ett åskoväder kan göra i juli.

Ändå är det här en av anledningarna till varför jag vill gå alla de där milen genom Sverige. Det finns så många fantastiska människor med otroliga levnadsberättelser där man minst anar det. Tänk att få höra några av deras berättelser! Vilken gåva.

Samtidigt lockar ju såklart den fantastiska naturen. Men kombinationen tror jag är oslagbar.

Den här natten kanske jag ligger vaken igen. Sådär vaken som man blir när man har huvudet fullt av alla de senaste dagarnas möten med människor som fyller en till brädden av känslor.

Himlen färgades lila vid solnedgången idag. Det var kyligt i luften och det sved i lungorna efter att jag hållit ett ganska högt tempo en stund. Konstigt nog var det skönt. Att gå snabbt, snabbt men inte bli trött i kroppen är en befrielse nu efter all sjukdom och värk.

Jag låg vaken för någon natt sedan. Lyssnade på regnet som vräkte ner och stormen som slet av de vackra löven från träden. Gled in i ett mellanting mellan höst och vinter medan det fladdrande skenet från ljuslyktorna lekte fram skuggor i sovrummet. Att ligga nerbäddad, varm och trygg medan stormen rycker och sliter i allting där utanför gav mig ett försiktigt lyckorus och jag ville inte somna. Inte för allt i världen. Men ögonlocken föll ihop ändå så småningom.

Morgonen efter var mjuk och grå innan molntäcket sprack upp och solen suddade bort det sista av ovädret. Det var så skönt att ligga en liten stund extra och titta ut på träden och låta allt vara stilla.

Vid den här tiden på året går jag mest och väntar på att djuren ska få komma in från sina beten och att jag ska kunna ta vägen genom hagarna igen. Så nu gick jag fram och tittade lite extra vid grinden till en av dem. Skylten de satt upp i år är helt och hållet min typ av humor samtidigt som jag ryser lite extra av tanken på att stå öga mot öga med en hög med tjurkalvar helt plötsligt.

Fast eftersom jag inte såg några som helst betande djur vågade jag ta risken och gå, trots skylten. Det enda jag hittade mitt i hagen var en liten engelsman som var i full färd med att klippa och såga bort grenverket från ett omkullfallet träd. Förutom att prata med honom en stund roade jag mig med att fundera över varför han inte använde en motorsåg istället. Engelsmän….

Det är egentligen ganska spännande att lägga märke till hur kreativitet kan förändras och ta nya vägar. Jag har känt mig begränsad i kroppen ett tag och har visserligen kommit igång lite bättre igen men den där energin finns inte riktigt där ändå. På så vis har jag skiftat tillbaka till att greja hemma istället, varit lite mer offline och lite mer i här och nu med det som är allra närmast. Låtit det som behövt tid få ta tid och släppt helt på min egen föreställning om hur allt ska vara. Visst har jag de stora ramarna kvar fortfarande, träning inför min promenad upp till Norrland och hur det ska gå till, men allt som sker däremellan verkar ha fått en egen vilja och kraft utöver det vanliga. Att bäras fram av det är ett äventyr i sig.

Då är det skönt att pausa en stund med det mesta andra. Finnas i den krispiga luften under en ek eller lyssna på nattens regn. Att ha långa samtal över rykande muggar med té eller låta musiken vara vad som tar störst plats i rummet. Här och nu, virvlande bland toner av den mest älskade musiken är jag mitt i ett äventyr.

Ett mjukt regn föll försiktigt på förmiddagen och de skarpa höstfärgerna byttes till en mörkare palett som kändes avslappnad i kontrast till den höga luften som varit så länge nu. Gräset var inte sprött och knastrigt längre och djurens spår hade sjunkit längre ner i den mjuka marken.

Jag hade egentligen planerat ganska mycket som jag skulle göra här hemma, men som vanligt när de planerna inkluderar städning och liknande så kommer jag på mig själv med att plötsligt göra någonting helt annat. Därför var det till exempel väldigt viktigt att ligga och kramas med hunden i soffan ända tills han storknade av både klappar och nära förestående värmeslag. Det var absolut väldigt mycket viktigare än att veva runt med dammtrasa och skurhink.

Eftermiddagen bjöd på kattungegos, härliga skratt och god mat hos fina vänner. Precis vad som behövdes för att skingra nattens kvardröjande slöjor om ikappspringande förfluten tid. Iskylan i kroppen smälte bort och skuggorna tassade tillbaka in i hörnen igen. Sedan fulsjöng jag mig hes i bilen på vägen hem ”sweet love, sweet love…trapped in your love” Det är underbart vilken fantastisk sångare man kan förvandlas till bakom en ratt! Fast Vidar brukar sätta sig upp och blänga på mig med något outgrundligt i blicken innan han lägger sig ner igen. Jag är inte säker på att han är lika imponerad av mig som jag själv är.

I vanliga fall brukar jag dra lite efter andan i slutet av oktober och lite halvt om halvt ta spjärn mot den kommande november. Där finns så mycket mörker och kallt regn. Men i år spanar jag mot natthimlen och tänker att även det minsta lilla ljus kan ge ett sken i det mörkaste av mörker och så vacker som hösten varit hittills känns det som att det kommer att bli en väldigt vacker vinter också.

Som en saga i sig, men träden bereder små portaler att gå vintern till mötes genom. Jag tänker gå mjukt och försiktigt i år, andas tidens gång och finna min väg med gnistrande stjärnornas hjälp och alla fina människor runt omkring mig. De som lockar fram lyckobubblande skratt och galna upptåg, delar det som är viktigt och har tålamod nog att stå kvar när jag har tappat bort mig i någonting som totalt distraherat mig för en stund. Som att behöva åka pulka en hel förmiddag bara för att det var så längesen, eller att göra snöänglar, eller dricka på tok för mycket té. Eller att sjunga galet högt tillsammans bara för att det är så vansinnigt roligt. Jo, det kommer att bli en fin vinter.

Frosten kändes i luften långt innan den nöp sig fast i gräs och grenar i går kväll. Månen lös kristallklar över trädtopparna och stillheten blev nästan kompakt.

Dimman som svepte in under natten hade samlat sig över sjöar och vattendrag fram på morgonkvisten och om jag bara hade kommit ur sängen en timme tidigare hade jag hunnit med att få några fina bilder just när solen färgade himlen sprakande. Men nu fick jag leta reda på vantar och skrapa bilrutor innan jag for iväg för att ge hästarna mat och den extra tiden gjorde att de där få minutrarna mellan natt och gryning redan passerat när jag väl kom iväg.

Hästarna tyckte att jag var alldeles för sent ute med frukosten och jag blev både utskälld och välkomnad i olika högljudda manér. Jag fjäskade lite extra med några stora och söta äpplen som jag stoppat i fickorna innan jag åkte så nu tror jag att jag är kompis med alla igen.

Jag tycker att det är ganska svårt att ta bilen till ett visst ställe för att ta bilder för är jag på ett ställe så vill jag alltid åka till ett annat för att se om ljuset är annorlunda eller bättre där. Otroligt splittrande och stressande. Det är därför jag alltid går i vanliga fall och struntar i att planera in att köra någonstans. Fast idag skulle jag ju ändå iväg så jag körde en annan och längre väg hem bara för att njuta lite extra av soluppgången. Här och var stod det bilar som tydde på att jägarna redan varit på plats en god stund och förutom att de måste ha frusit fick de även vara med om en fantastisk gryning.

Efter att alla djuren fått mat och jag själv till slut fått i mig lite frukost gick vi på en efterlängtad promenad.

Det tunna molntäcket som bildats strax efter soluppgången hade skingrats och solen smälte bort resterna av frosten. Min fina älgko reste sig kvickt från sin lega när hon insåg att jag sett henne och sprang och gömde sig bakom en gran. Jag kände mig så lätt och lycklig och märkte inte att jag log brett förrän jag mötte bilister som besvarade mitt leende och vinkade glatt tillbaka.

När jag svängt av från vägen och gått genom min lilla portal av tätt växande granar kom vi ut i ett helt annat landskap än där vi gick igår. Under natten hade älvorna dansat över gräset och spritt sina diamanter i överflöd över tyngda vippor och strån.

Det är något magiskt med glittret i gräset. Jag kan inte se mig mätt på det och drar mig fnissande till minnes alla de gånger jag suttit och tittat på annat som glittrat, solen som bryter igenom regnet så att det nästan gör ont i ögonen men allra helst när jag var liten och låg framstupa på mage i snön och tittade på regnbågens gnistrande i kristallerna tills jag frös så att jag skakade. Eller när det är en riktigt, riktigt iskall dag då luften är fylld av pyttesmå kristaller som virvlar omkring och sprakar i ett så vackert gnistregn att jag tappar bort vad det var jag borde ha gjort egentligen.

Om jag någonsin skulle ha stått brud skulle jag ha velat haft en krona av det där vackra. Eller en slöja. Eller varför inte en hel klänning? Jag är övertygad om att precis vartenda älva har en klänning gjord av frostens första kristaller. Vackraste som någonsin funnits.

Jag har saknat frosten. Den är fantastiskt vacker och när den har vuxit sig riktigt tjock för att slutligen stilla falla av från träden med ett sprött men klangfullt klirrande stannar tiden en stund. Kanske blir det så den här vintern. Förhoppningsvis.

Men den här dagens frost och kvardröjande droppar i solen var inte så dumt det heller. Solen lyckades smeka fram värmen en stund till och fick mina kinder att rodna. Vilken härlig dag!

Jag bärs fram av ljuset, det silkeslena, mjuka. Låter mig omslutas på alla sidor, i dess mjuka famn. Prövar försiktigt mina ord, mot bultande varma hjärtat, brusande som vinden i trädens löv. Om jag förut trevande letat efter rätta stigen, leder mig ljuset nu hela vägen hem.

Hösten har nästan ruskat av sig de vackra löven nu och även om världen fortsätter att vara förtrollande vacker viskar vinterns första månad runt stammarna i skogen. Det var därför jag såg henne så tydligt idag, min fina lilla älgko som med sina sammetsmjuka ögon brukar stå helt stilla och se på oss när vi passerar henne. Idag var vi en bit längre ifrån, kanske femtio meter, men jag blev ändå varm av glädje. Det är henne jag oftast möter på och jag vill ju såklart att just hon ska gå fri från jakten. Inte så lite egoistiskt, jag vet, men jag tror att man får lov att vara det ibland.

Efter morgonpromenaden väntade frukost och ljuset följde med in över tröskeln, fanns med mig i köket och trasslade in sig i mitt hår. Det är som att septembers mjukhet fortfarande dröjer sig kvar, reflekterar sig i speglar och värmer ännu en stund.

Jag kunde inte vara kvar inomhus längre än till strax efter lunch. Då kliade det i kroppen igen. Ut, ljuset lockade och drog, värmde och svepte om mig på ett sätt som jag inte minns att oktober kan. Vackrare höst än så här tror jag inte finns.

Vidar brydde sig inte ett dugg om det nya kalhygget vi passerade och förstod inte alls när jag frågade honom om var älgarna nu skulle ha sitt promenadstråk någonstans. Det gamla är ju fyllt av grenar och kvistar. Nä, han fortsatte att skutta fram helt glatt men stannade tålmodigt när jag skulle ta lite bilder.

Vi passerade hästarna på vägen hem. De var lite trötta men så nyfikna att de ville komma fram och hälsa ändå.

Eller tja, nästan alla… Vissa var ju väldigt upptagna av att äta och kunde inte avbryta för en stunds kel.

I hagen var det som att det var så disigt att det var dimma. Märkligt, men oerhört rogivande. Jag skulle kunnat stanna ännu längre bara för att vara där intill hästarna, se skuggorna vandra och höra ljuden från djuren. Men det tar ungefär två minuter innan min pälsboll kryper ur skinnet av tristess så det är bara att gå vidare. Mot solen, mot mitt hem.

Dagarna rinner iväg utan att jag hinner blinka. I söndags var jag och red för första gången på vad som kändes som en evighet och det vackra vädret och höstens färger i kombination med galoppen slungade mig in i sagovärlden igen. Jag kunde inte sluta le och fick tuppskinn över hela kroppen, till och med på magen.

Egentligen trodde jag att jag vant mig vid landskapet och naturen här omkring vid det här laget, men den här fantastiska hösten är helt oslagbar. Jag önskar att jag kunde ta fler bilder, bättre bilder och gärna få med mina egna känslor mitt upp i allt också, men jag har drabbats av något slags hänfört ”ååååh” och tappar både vett och sans. Det innebär tyvärr också att jag till och med glömmer bort att ta med mig kameran vid vissa tillfällen.

Det som hela tiden nyper en tillbaka till verkligheten igen från sagornas värld är det faktum att det blir mörkt tidigare och tidigare om kvällarna. Snart är det inte möjligt att få ljus nog att ta bilder under kvällspromenaden.

Det hände mig häromkvällen. Jag var på tok för sent iväg ut och solen försvann kvickt ned bakom kullen. Jag bestämde mig för att våga gå genom kohagen trots allt eftersom jag inte såg några kossor, eller…de är egentligen kvigor, och så hoppades jag att det skulle gå att ta sig osedd genom hagen. Den allra värsta koskräcken har släppt men jag är fortfarande inte bekväm med att gå genom hagar.

Jag ångrade mig bittert ungefär halvvägs igenom. Inte så mycket för att vi inte tog oss igenom obemärkta utan för att jag trampade i den ena koskiten efter den andra i mörkret och att Vidar passade på att äta så många av dem som han kunde… Han spydde prydligt på mattan när vi kommit hem.

Igår var jag iväg och fick behandling för ryggen hos en naprapat. Det var en ny erfarenhet och jag låg plötsligt på mage på en brits och fick nålar instuckna i ena skinkan. En inte helt angenäm upplevelse, men vid det laget var jag så stel och hade så ont att jag fick hitta på lite okonventionella metoder för att ens få på mig strumporna så jag tänkte att om det bara hjälpte så kunde hon fått göra nåldyna av hela mig.

Efteråt sov jag en stund i bilen innan jag förmådde att ta mig någonstans för en bit mat innan jag for hem igen.

Tänk att man kan bli så fullständigt knockad av att någon knäcker lite här och var i ens kropp och meckar in några nålar på rätt ställen. Jag är helt förundrad och lite sur över att min kropp inte lyder mig som jag vill utan mer påminner om en urvriden disktrasa.

Men det är tydligen hopp om att den ska bli bra så jag ska bara komma igång med träningen igen så ordnar det sig förmodligen ganska snart.

Under tiden fylls jag av all kärlek som jag får av alla runt omkring mig, pepp och varma ord. När min egen ork tryter så bär de mig och ger mig av sin energi.

Som från den här lille herrn till exempel. Han som alltid kommer springande i full fart och sätter två små tassar rakt i magen på mig som hälsning innan han springer iväg i full fart igen. När han sansat sig kan man få lov att gosa med honom lite.

Ett långt, rörigt och ostrukturerat inlägg från mig….men det är ungefär så det har varit i mitt liv de senaste dagarna. Dags att slå av på tempot igen och hitta lugnet. Under tiden blir jag buren av höstens mjuka toner, varma famn och vackra färger.