I morgonens frost

Frosten kändes i luften långt innan den nöp sig fast i gräs och grenar i går kväll. Månen lös kristallklar över trädtopparna och stillheten blev nästan kompakt.

Dimman som svepte in under natten hade samlat sig över sjöar och vattendrag fram på morgonkvisten och om jag bara hade kommit ur sängen en timme tidigare hade jag hunnit med att få några fina bilder just när solen färgade himlen sprakande. Men nu fick jag leta reda på vantar och skrapa bilrutor innan jag for iväg för att ge hästarna mat och den extra tiden gjorde att de där få minutrarna mellan natt och gryning redan passerat när jag väl kom iväg.

Hästarna tyckte att jag var alldeles för sent ute med frukosten och jag blev både utskälld och välkomnad i olika högljudda manér. Jag fjäskade lite extra med några stora och söta äpplen som jag stoppat i fickorna innan jag åkte så nu tror jag att jag är kompis med alla igen.

Jag tycker att det är ganska svårt att ta bilen till ett visst ställe för att ta bilder för är jag på ett ställe så vill jag alltid åka till ett annat för att se om ljuset är annorlunda eller bättre där. Otroligt splittrande och stressande. Det är därför jag alltid går i vanliga fall och struntar i att planera in att köra någonstans. Fast idag skulle jag ju ändå iväg så jag körde en annan och längre väg hem bara för att njuta lite extra av soluppgången. Här och var stod det bilar som tydde på att jägarna redan varit på plats en god stund och förutom att de måste ha frusit fick de även vara med om en fantastisk gryning.

Efter att alla djuren fått mat och jag själv till slut fått i mig lite frukost gick vi på en efterlängtad promenad.

Det tunna molntäcket som bildats strax efter soluppgången hade skingrats och solen smälte bort resterna av frosten. Min fina älgko reste sig kvickt från sin lega när hon insåg att jag sett henne och sprang och gömde sig bakom en gran. Jag kände mig så lätt och lycklig och märkte inte att jag log brett förrän jag mötte bilister som besvarade mitt leende och vinkade glatt tillbaka.

När jag svängt av från vägen och gått genom min lilla portal av tätt växande granar kom vi ut i ett helt annat landskap än där vi gick igår. Under natten hade älvorna dansat över gräset och spritt sina diamanter i överflöd över tyngda vippor och strån.

Det är något magiskt med glittret i gräset. Jag kan inte se mig mätt på det och drar mig fnissande till minnes alla de gånger jag suttit och tittat på annat som glittrat, solen som bryter igenom regnet så att det nästan gör ont i ögonen men allra helst när jag var liten och låg framstupa på mage i snön och tittade på regnbågens gnistrande i kristallerna tills jag frös så att jag skakade. Eller när det är en riktigt, riktigt iskall dag då luften är fylld av pyttesmå kristaller som virvlar omkring och sprakar i ett så vackert gnistregn att jag tappar bort vad det var jag borde ha gjort egentligen.

Om jag någonsin skulle ha stått brud skulle jag ha velat haft en krona av det där vackra. Eller en slöja. Eller varför inte en hel klänning? Jag är övertygad om att precis vartenda älva har en klänning gjord av frostens första kristaller. Vackraste som någonsin funnits.

Jag har saknat frosten. Den är fantastiskt vacker och när den har vuxit sig riktigt tjock för att slutligen stilla falla av från träden med ett sprött men klangfullt klirrande stannar tiden en stund. Kanske blir det så den här vintern. Förhoppningsvis.

Men den här dagens frost och kvardröjande droppar i solen var inte så dumt det heller. Solen lyckades smeka fram värmen en stund till och fick mina kinder att rodna. Vilken härlig dag!