Överraskad!

Som vanligt tar det ungefär fyra kilometer innan jag kan slå av på tempot och börja ta in var jag är och det som finns runt omkring. Det blåser och jag har packat med mig en mössa bara utifall att det kanske är lite kallare än jag tror.

Den här stigen är full av ljung som trasslar in sig i skosnörena och drar fälleben på en upprepade gånger så det är inte bara för att jag har gått en stund som jag slagit av på tempot. Men det är skönt att hejda sig, att vara inställd på att inte kasta sig framåt men att det kommer att dröja längre tid än vanligt innan vi är hemma igen för det är dags att gå andra vägar, stigar och hjulspår än de invanda.

Jag har en idé om hur vi ska gå. För mig är det inte någon alldeles ny väg, men det är det för Vidar. Inte i början förstås. Han skuttar vant fram genom den trassliga ljungen och vänder sig om med ett lyckligt glitter i ögonen. Det här var precis vad han längtat efter!

Därefter gör jag något helt oplanerat. Istället för att fortsätta längs med stigen som jag valt ut svänger jag tvärt av till höger dit jag aldrig varit förut. I min inre bild av hur det borde se ut tänker jag mig att jag inte kommer att komma särskilt långt innan jag hamnar rakt i sankmarken som jag just passerat genom på en upphöjd skogsväg.

Men den visar sig vara längre än jag räknat med och efter ungefär trehundra meter ger jag upp. Den leder åt helt fel håll och känns mer och mer som en blindväg då den blir sämre och faktiskt möter upp den där sankmarken som jag gissade skulle bre ut sig just där. Jag vill inte gärna gå där på vinst och förlust just idag, men bevarar stället i minnet då det borde vara en perfekt plats att se orrspel till våren. Det var lätt att komma intill utan att behöva vara alltför rädd att trampa ner sig och sikten var relativt fri. I alla fall värt ett försök, enligt mig.

Mitt mål var egentligen att ta mig upp på en av höjderna och njuta av utsikten som jag vet finns där. Självklart ligger det en gård på den vackraste platsen och man ser flera mil därifrån över trädtopparna. Jag hisnar lite varje gång och det där lyckoruset som sprider sig i kroppen är alltid lika härligt. Det är litegrann som att vara i fjällen att se så långt och nu när jag vant mig vid väggarna av gran och tall längs med mina vandringsleder känns det rätt skönt att få kisa ut över oändligheten som kontrast.

Jag har svårt att samla ihop tankarna. De fladdrar mellan Lars Lerin (den lite speciella konstnären som blev folkkär genom dokumentären För dig naken) och hans målningar till musik som jag berörs till tårar av och längtan efter vårvintern då snön förhoppningsvis ligger djup och gnistrande i den allt starkare solen. Minnet av snabb galopp där träden släpper sjok av snö i en fantastisk sagovärld ger mig tuppskinn av lycka över hela kroppen! Jag hoppas att det kommer att bli likadant igen den här vintern. Kanske kommer jag att ha sån tur att jag kan åka lite längdskidor också. Det har jag inte gjort sedan jag var liten.

Sådär fortsätter tankarna att snurra medan vi långsamt tar oss allt högre upp tills vi når gården med den fantastiska utsikten. Det visar sig att det blir en fantastiskt rolig lekstund för Vidar där också. Tre stycken portugisiska vattenhundar möter upp honom och till hans stora lycka är den ena en sexmånaders valp. Han blir alldeles till sig och bjuder in valpen att leka och leka och leka även om den är något skeptisk i början. Jag förundras över hur mitt lilla monster har blivit en så försiktig lekledare på ingen tid alls. Förut har han alltid dundrat på som en tromb. Vi blev kvar där en stund och sög åt oss av den härliga atmosfären.

Lars Lerin hade fallit ur mina snurriga tankar på vägen hem och istället ersatts av tanken att jag borde sluta överraskas av alla till synes slumpartade möten som sker. Plötsligt vandrade jag hemåt fylld av det långa samtal som fyllt mig med ännu mer respekt inför livet och hur det far fram med människor och djur. Samtidigt finns där en ödmjukhet och en vänlighet som nästan sveper omkull mig. Det kommer att bli fler samtal och fler lekstunder för Vidar på den vackert belägna gården framöver. Så roligt!

Jag glömde koppla Vidar när vi passerade nästa gård där jag vet att de har en surpropp till hund. Han låg nog inne och sov idag för det var alldeles stilla och tyst. Det var skönt, jag var så tagen av allt jag lyssnat till att jag nog inte hunnit reagera om han hade kommit springande mot oss.

Mössan som jag packat ner kom väl till pass de sista kilometrarna. Trots att vinden mojnat och solen sken var det kyligt i luften och jag huttrade smått. Istället för att utöka min runda ytterligare kände jag mig plötsligt manad att skynda mig hem innan solen gick ned. Det hade ändå blivit långt fler timmar utomhus än jag räknat med och tröttheten kom över mig lika plötsligt som ett åskoväder kan göra i juli.

Ändå är det här en av anledningarna till varför jag vill gå alla de där milen genom Sverige. Det finns så många fantastiska människor med otroliga levnadsberättelser där man minst anar det. Tänk att få höra några av deras berättelser! Vilken gåva.

Samtidigt lockar ju såklart den fantastiska naturen. Men kombinationen tror jag är oslagbar.

Den här natten kanske jag ligger vaken igen. Sådär vaken som man blir när man har huvudet fullt av alla de senaste dagarnas möten med människor som fyller en till brädden av känslor.