Solskensdagarna fortsätter

Jag bärs fram av ljuset, det silkeslena, mjuka. Låter mig omslutas på alla sidor, i dess mjuka famn. Prövar försiktigt mina ord, mot bultande varma hjärtat, brusande som vinden i trädens löv. Om jag förut trevande letat efter rätta stigen, leder mig ljuset nu hela vägen hem.

Hösten har nästan ruskat av sig de vackra löven nu och även om världen fortsätter att vara förtrollande vacker viskar vinterns första månad runt stammarna i skogen. Det var därför jag såg henne så tydligt idag, min fina lilla älgko som med sina sammetsmjuka ögon brukar stå helt stilla och se på oss när vi passerar henne. Idag var vi en bit längre ifrån, kanske femtio meter, men jag blev ändå varm av glädje. Det är henne jag oftast möter på och jag vill ju såklart att just hon ska gå fri från jakten. Inte så lite egoistiskt, jag vet, men jag tror att man får lov att vara det ibland.

Efter morgonpromenaden väntade frukost och ljuset följde med in över tröskeln, fanns med mig i köket och trasslade in sig i mitt hår. Det är som att septembers mjukhet fortfarande dröjer sig kvar, reflekterar sig i speglar och värmer ännu en stund.

Jag kunde inte vara kvar inomhus längre än till strax efter lunch. Då kliade det i kroppen igen. Ut, ljuset lockade och drog, värmde och svepte om mig på ett sätt som jag inte minns att oktober kan. Vackrare höst än så här tror jag inte finns.

Vidar brydde sig inte ett dugg om det nya kalhygget vi passerade och förstod inte alls när jag frågade honom om var älgarna nu skulle ha sitt promenadstråk någonstans. Det gamla är ju fyllt av grenar och kvistar. Nä, han fortsatte att skutta fram helt glatt men stannade tålmodigt när jag skulle ta lite bilder.

Vi passerade hästarna på vägen hem. De var lite trötta men så nyfikna att de ville komma fram och hälsa ändå.

Eller tja, nästan alla… Vissa var ju väldigt upptagna av att äta och kunde inte avbryta för en stunds kel.

I hagen var det som att det var så disigt att det var dimma. Märkligt, men oerhört rogivande. Jag skulle kunnat stanna ännu längre bara för att vara där intill hästarna, se skuggorna vandra och höra ljuden från djuren. Men det tar ungefär två minuter innan min pälsboll kryper ur skinnet av tristess så det är bara att gå vidare. Mot solen, mot mitt hem.

6 reaktioner till “Solskensdagarna fortsätter

  1. Ja, en verkligt vacker höst har det varit. Jag njuter precis som du samtidigt som jag oroas lite över klimatatet….för det är nog inte rätt att det är så här bra? Min kusin hittade ett smultron i går och en lantbrukare visade att rapsen blommar samtidigt som björkarna var helt gula. Det hade aldrig hänt förut. Men det ÄR ju så vackert att man knappt vet var man ska ta vägen.

    Gillad av 1 person

    1. Jag vet inte riktigt… Alla säger olika och vill att man ska skilja på väder och klimat. Å andra sidan har jag alltid hittat blommor och annat som fått fnatt på hösten och en och annan pippi brukar sjunga för full hals om mornarna när de istället borde fundera på att dra söderut. Men visst, funderar gör man ju, särskilt efter den här knasiga sommaren… Men brittsommaren tycker jag ändå att vi får lov att njuta fullt ut av, särskilt när man vet vad som följer 😅

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s