Lite lätt insnöad

När jag vaknade på morgonen överraskades jag av att snön fortfarande låg kvar och att det faktiskt hade fallit ännu lite till under natten. Jag fnissade lite åt mig själv när jag plötsligt insåg att jag faktiskt var insnöad. Det var inte plogat, saltar vägarna gör de inte så här långt ut på landet, och även om jag inte skulle vara speciellt rädd för att köra bilen med sommardäcken på så är det både onödigt och smått olagligt så jag log brett åt att jag nu fick finna mig i att bara vara i allt det vackra en hel dag.

Det tog förstås en ganska lång stund innan jag faktiskt kom ut genom ytterdörren. Av någon anledning var det extra härligt att njuta av en lång frukost och se ut över kullen med enarna på, se skiftningarna i ljuset allteftersom solen steg och tänka på drömmen jag hade fram på morgonkvisten. För ett tag sedan skrev jag om att jag brukade öva på att flyga när jag var liten. De ränderna har visst inte gått ur mig för nu drömde jag att jag och en nyfunnen vän var i en trädgård och skulle plocka bigarråer. Eller tja, jag blev väl lite tillsagd att haka på och göra det för att det var bäst så.

Pliktskyldigt plockade jag så många jag kunde ha i händerna, stoppade in dem i munnen och alltmedan jag spottade kärnor så långt jag kunde gick jag runt husknuten och hittade en perfekt uteplats med ett räcke som gick att ta språng ifrån för att kunna flyga riktigt bra. Så det gjorde jag. Skrattade högt av lycka och tyckte att det var bra stolligt att plocka bär när man faktiskt kan göra något så roligt som att flyga istället…

Min lite rebelliska sida fortsatte att regera när jag klev utanför ytterdörren någon timme senare. Istället för att ta mig an snön på trappen och runt bilen klev jag rakt ut och gav mig iväg på äventyr. Tänkte att snön säkert skulle ligga kvar när jag kom hem.

Det gjorde den inte. Jag har världens mest underbara grannar och runt min bil och ännu lite mer var det skottat med deras fina fyrhjuling (som för övrigt är löjligt roligt att sladda runt med) så jag behövde bara sopa av trappen lite lätt, gick in och kände mig lyckligt bortskämd.

Dessutom hade Vidar och jag just gått runt i ett vackert landskap av snö och is, följt spår från olika djur och bara varit precis så fyllda av vintern som vi blivit förra året. Fast jag konstaterade att det är flera veckor tidigare det här året och att det är någon slags absurd kombination av vinter och höst på samma gång.

Träden har inte hunnit fälla sina löv helt och hållet och isen som bildtats av det underkylda regnet tyngde grenar och träd till bristningsgränsen. Flera träd har knäckts av den extra tyngden och det uppstod ett märkligt klirrande ljud när sällsynta vindstötar hjälpte träden att ruska av sig isen. Jag drog upp luvan på jackan när jag passerade under ett av träden som passade på att låta isen regna ner över oss. Vidar sprang i förväg. Det var lite för stora bitar och för tätt för att kännas okej, tyckte han. Jag höll fullkomligt med.

Det som också kändes helt märkligt var att tjurarna var tillbaka i hagen så jag fick vända om och gå en annan, mycket längre, runda än jag planerat. Det gjorde absolut ingenting, jag ville för allt i världen inte missa detta härliga! Men kossor och tjurar brukar inte vara ute i snö och kyla så jag kände mig lite dum som helt kallt räknat med att kunna passera obemärkt genom hagen.

Mitt upp i allt började jag nynna på en sång som jag inte lyssnat på sedan jag var liten och knappt förstod texten. ”Did you know that when it snows my eyes become large and the light that you shine can be seen”. Vidar är ett under av tålmodighet i de lägena. Han lägger sig ner och tuggar på sin boll medan han iakttar mig med något resignerat i blicken. Han vet att jag litegrann glömmer bort att hålla reda på honom när jag antingen pratar eller sjunger högt för mig själv eller tar bilder och nu gjorde jag allt på en gång, fylld av någon slags vinteryra där jag inte kunde kontrollera mig alls.

Den lite längre vägen bjuder på en lång och stundtals ganska brant uppförsbacke och det är som att det går en magisk gräns som en rand vid en viss punkt och därefter blir det nästan alltid ett par grader kallare. Det innebär också att det är mer snö och idag var det dubbelt så mycket där uppe på höjden. Mer att pulsa i, men långt ifrån det knädjupa snötäcke som vi tog oss fram igenom i våras. Fast jag skrattade gott åt minnet. Vidar ledsnade ungefär halvvägs på den kilometerlånga vägsträckan vi kommit ut på efter att ha kämpat oss uppför backen i skogen. Han ålade sig fram till mina fötter och åkte snålskjuts på mina hälar för varje steg jag tog. Det gick inte alls fort på det viset och jag hasade utpumpad ner på andra sidan plogvallen när vi väl kom fram.

Idag var det mycket, mycket lättare att ta sig fram. Fast det tog ändå mycket tid eftersom jag var tvungen att stanna så ofta för att ta bilder, andas på snön, känna isen mot min hud, göra snöänglar, pilla ut snö ur skorna och titta på alla gnistrande diamanter som plötsligt glimrade i tusen färger när solen bröt igenom molntäcket i några sekunder. Åååh vad jag hoppas att snön ligger kvar ytterligare någon mer dag! Jag tror att jag har gått och blivit förälskad i vintern.