I nattens storm

Himlen färgades lila vid solnedgången idag. Det var kyligt i luften och det sved i lungorna efter att jag hållit ett ganska högt tempo en stund. Konstigt nog var det skönt. Att gå snabbt, snabbt men inte bli trött i kroppen är en befrielse nu efter all sjukdom och värk.

Jag låg vaken för någon natt sedan. Lyssnade på regnet som vräkte ner och stormen som slet av de vackra löven från träden. Gled in i ett mellanting mellan höst och vinter medan det fladdrande skenet från ljuslyktorna lekte fram skuggor i sovrummet. Att ligga nerbäddad, varm och trygg medan stormen rycker och sliter i allting där utanför gav mig ett försiktigt lyckorus och jag ville inte somna. Inte för allt i världen. Men ögonlocken föll ihop ändå så småningom.

Morgonen efter var mjuk och grå innan molntäcket sprack upp och solen suddade bort det sista av ovädret. Det var så skönt att ligga en liten stund extra och titta ut på träden och låta allt vara stilla.

Vid den här tiden på året går jag mest och väntar på att djuren ska få komma in från sina beten och att jag ska kunna ta vägen genom hagarna igen. Så nu gick jag fram och tittade lite extra vid grinden till en av dem. Skylten de satt upp i år är helt och hållet min typ av humor samtidigt som jag ryser lite extra av tanken på att stå öga mot öga med en hög med tjurkalvar helt plötsligt.

Fast eftersom jag inte såg några som helst betande djur vågade jag ta risken och gå, trots skylten. Det enda jag hittade mitt i hagen var en liten engelsman som var i full färd med att klippa och såga bort grenverket från ett omkullfallet träd. Förutom att prata med honom en stund roade jag mig med att fundera över varför han inte använde en motorsåg istället. Engelsmän….

Det är egentligen ganska spännande att lägga märke till hur kreativitet kan förändras och ta nya vägar. Jag har känt mig begränsad i kroppen ett tag och har visserligen kommit igång lite bättre igen men den där energin finns inte riktigt där ändå. På så vis har jag skiftat tillbaka till att greja hemma istället, varit lite mer offline och lite mer i här och nu med det som är allra närmast. Låtit det som behövt tid få ta tid och släppt helt på min egen föreställning om hur allt ska vara. Visst har jag de stora ramarna kvar fortfarande, träning inför min promenad upp till Norrland och hur det ska gå till, men allt som sker däremellan verkar ha fått en egen vilja och kraft utöver det vanliga. Att bäras fram av det är ett äventyr i sig.

Då är det skönt att pausa en stund med det mesta andra. Finnas i den krispiga luften under en ek eller lyssna på nattens regn. Att ha långa samtal över rykande muggar med té eller låta musiken vara vad som tar störst plats i rummet. Här och nu, virvlande bland toner av den mest älskade musiken är jag mitt i ett äventyr.