De senaste dagarna

Dagarna rinner iväg utan att jag hinner blinka. I söndags var jag och red för första gången på vad som kändes som en evighet och det vackra vädret och höstens färger i kombination med galoppen slungade mig in i sagovärlden igen. Jag kunde inte sluta le och fick tuppskinn över hela kroppen, till och med på magen.

Egentligen trodde jag att jag vant mig vid landskapet och naturen här omkring vid det här laget, men den här fantastiska hösten är helt oslagbar. Jag önskar att jag kunde ta fler bilder, bättre bilder och gärna få med mina egna känslor mitt upp i allt också, men jag har drabbats av något slags hänfört ”ååååh” och tappar både vett och sans. Det innebär tyvärr också att jag till och med glömmer bort att ta med mig kameran vid vissa tillfällen.

Det som hela tiden nyper en tillbaka till verkligheten igen från sagornas värld är det faktum att det blir mörkt tidigare och tidigare om kvällarna. Snart är det inte möjligt att få ljus nog att ta bilder under kvällspromenaden.

Det hände mig häromkvällen. Jag var på tok för sent iväg ut och solen försvann kvickt ned bakom kullen. Jag bestämde mig för att våga gå genom kohagen trots allt eftersom jag inte såg några kossor, eller…de är egentligen kvigor, och så hoppades jag att det skulle gå att ta sig osedd genom hagen. Den allra värsta koskräcken har släppt men jag är fortfarande inte bekväm med att gå genom hagar.

Jag ångrade mig bittert ungefär halvvägs igenom. Inte så mycket för att vi inte tog oss igenom obemärkta utan för att jag trampade i den ena koskiten efter den andra i mörkret och att Vidar passade på att äta så många av dem som han kunde… Han spydde prydligt på mattan när vi kommit hem.

Igår var jag iväg och fick behandling för ryggen hos en naprapat. Det var en ny erfarenhet och jag låg plötsligt på mage på en brits och fick nålar instuckna i ena skinkan. En inte helt angenäm upplevelse, men vid det laget var jag så stel och hade så ont att jag fick hitta på lite okonventionella metoder för att ens få på mig strumporna så jag tänkte att om det bara hjälpte så kunde hon fått göra nåldyna av hela mig.

Efteråt sov jag en stund i bilen innan jag förmådde att ta mig någonstans för en bit mat innan jag for hem igen.

Tänk att man kan bli så fullständigt knockad av att någon knäcker lite här och var i ens kropp och meckar in några nålar på rätt ställen. Jag är helt förundrad och lite sur över att min kropp inte lyder mig som jag vill utan mer påminner om en urvriden disktrasa.

Men det är tydligen hopp om att den ska bli bra så jag ska bara komma igång med träningen igen så ordnar det sig förmodligen ganska snart.

Under tiden fylls jag av all kärlek som jag får av alla runt omkring mig, pepp och varma ord. När min egen ork tryter så bär de mig och ger mig av sin energi.

Som från den här lille herrn till exempel. Han som alltid kommer springande i full fart och sätter två små tassar rakt i magen på mig som hälsning innan han springer iväg i full fart igen. När han sansat sig kan man få lov att gosa med honom lite.

Ett långt, rörigt och ostrukturerat inlägg från mig….men det är ungefär så det har varit i mitt liv de senaste dagarna. Dags att slå av på tempot igen och hitta lugnet. Under tiden blir jag buren av höstens mjuka toner, varma famn och vackra färger.