Mjuka fladdermusvingar fladdrade nästan ohörbart förbi mina öppna fönster i går natt. Jag hade allting öppet, som kunde vara öppet, på vid gavel så länge jag var vaken. Värmen har gjort att min dygnsrytm förändrats helt. Har inte någon koll på när jag sover eller hur mycket längre, bara att jag ibland är vaken extremt länge och ibland vaknar jag på efternatten, går ut på gräsmattan och tittar på soluppgången. Vidar drabbas fortfarande av att bli mörkrädd emellanåt så han vaktar mig intensivt vid de tillfällena, men jag vet att han vänjer sig vid mörkret så småningom igen.

Det har varit några intensiva dagar för mig det sista. I fredags var jag först på födelsedagskalas på eftermiddagen och sedan inväntade vi månen och månförmörkelsen nere vid sjön. Det var en såndär härlig kväll, alldeles lugnt och stilla och det fortsatte att vara varmt även efter att solen gick ner.

Kvällen gick över i en alldeles underbar natt och när månen väl klättrat upp över horisonten var den förstås nästan helt osynlig på grund av förmörkelsen, men sedan antog den en alltmer rödare färg innan den försiktigt började återgå till att bli en alldeles vanlig fullmåne igen.

Jag har aldrig försökt att ta någon bild på månen på allvar förut eftersom det oftast verkar bli en tråkig lysande punkt i en svart ram eller en extrem närbild på ett runt klot och i mina ögon helt i avsaknad av stämning och känsla. Men nu var jag ju helt enkelt tvungen att försöka, så det blev ett taffligt första försök. För mig kommer den där bilden alltid att förmedla känslan av ljum sommarnatt omfamnad av ljuden från gräshopporna, dofterna och kramar och skratt från familjen, knastret från gruset under fötterna när vi gick tillsammans och ett plötsligt djupt existentiellt samtal med en av tonåringarna. Sånt som fyller hjärtat till bredden av kärlek.

Eftermiddagen dagen därpå var också en helt ovanlig dag för min del. Under åska och regn for jag in till staden och var där hela eftermiddagen, lite som en turist kanske, och med tanke på att jag knappt hittar där så kändes det jätteskönt att bara sätta sig i bilen och bli transporterad till de olika ställena. Så lyxigt!!

Vi fikade på ett ställe strax intill motorvägen och fastän att trafiken är alldeles intill kändes den inte påträngande. Regnet gjorde luften tillfälligt svalare också och jag hade en otroligt trevlig dag, gick på museum, åt vegetarisk hamburgare på ett ställe med en härlig atmosfär och åt glass i en fantastiskt stor gunga i stadsparken. Jag som aldrig är längre än jag måste i en stad kände mig plötsligt lite som att jag var med i filmen Amelie från Montmartre.

Nästa dag bjöd på ett tvärt kast tillbaka och längre in i skogen. På snirkliga vägar bar äventyret till en gård en halvtimmes bilresa från där jag bor för att titta på islandshästar som är till salu.

Jag kommer mig sällan för att sätta mig i bilen och köra åt det hållet, men jag slås alltid av hur otroligt vackert det är och hur mycket skog det faktiskt är här runt omkring. En halvtimmes bilfärd och visst åker man förbi gårdar och lite hus och någon liten sömnig by bestående av kanske tio hus vid sidorna av vägen, men sedan är det hagar och träd för hela slanten.

Mitt där ute finns alltså en gård där de sysslar professionellt med avel av islandshästar. Jag ville inte åka därifrån. Stämningen var lugn och glad och hästarna mer än lovligt härliga på olika sätt. De har alla sin personliga charm och jag föll pladask för en svart liten krake med för korta framben. Hon beskrevs som ful, men jag tyckte att hon hade så otroligt vackra ögon och en ärlig och glad kroppshållning så henne hade jag litat på till hundra procent i alla väder.

Dammet yrde i paddocken vid visningen av hästarna och det gick åt mängder av vatten för både människor och hästar.

Efteråt fick de som ville gå in i en hage till några av de andra hästarna. Jag gick glatt in och stod plötsligt omringad av fyra hästar på alla sidor, en lite dum plats att vara på ifall de plötsligt får för sig att börja flytta på varandra. Då hinner man inte undan trampande hovar och kastande huvuden, så jag började med att försöka flytta dem som stod närmast mig. I det ögonblicket jag trodde att jag lyckats insåg jag att jag plötsligt fått hjälp. En svart hingst kom bakom mig och föste effektivt undan alla i sin väg och blockerade de andra från att nå fram till mig. Nöjt stod han där och lät sig klappas medan han endast vinklade öronen något bakåt om någon av unghästarna ens vågade titta åt mitt håll. Han försökte till och med följa med mig ut från hagen sedan när det var dags att gå. En märklig, men härlig känsla på samma gång att bli utvald på det viset.

Tyvärr tog jag ingen bild på honom, jag blev väl för omtumlad av upplevelsen, men jag tvivlar inte ett dugg på att jag skulle känna igen honom och han mig om vi möts igen.

Att de här båda är bästa kompisar går väl inte att tvivla på. Jag har alltid tyckt om islandshästar, men ju mer jag umgås med dem desto mer får jag upp ögonen för hur fantastiska de är. Underbara både till utseende och sätt att vara. För att inte tala om tölten, som är lika magisk som hästen i sig. Bara lyssna på ljudet….

Nu behöver jag massor av tid att smälta intryck och ta det lugnt, att bara sitta i sommarvärmen och promenera långsamt i skymningen. Om ett par dagar ska det bli svalare har jag hört. Det blir fint.

Igår råkade jag publicera ett utkast utan att jag märkte det alls förrän sent på natten. Nåja, det är uppdaterat nu och jag skyller på värmen och min allmänna förvirring.

Ikväll har Vidar och jag varit och spanat efter månen. Jag är van vid att den alltid dyker upp bakom kullen ovanför mitt hus eller runt hörnet över trädtopparna, men jag har aldrig reflekterat över vilken tid det händer. Bara att jag nästan alltid ser den. Men i morgon är det fullmåne och dessutom blodmåne och mamma frågade mig om vi kan titta tillsammans om hon kommer hit. Då är det ju toppen om man dessutom har ett hum om när det kan vara en bra tidpunkt.

Så fastän att klockan redan var sent tog vi träskorna och gick långsamt uppför backen till toppen på kullen vid den tiden som månen förväntas dyka upp. Ingen måne syntes. Mammas förslag är att den helt enkelt försovit sig, vilket jag fullständigt håller med om. Det är det enda logiska.

Vi hittade i alla fall ingen måne, bara omogna vildäpplen och ljudet från en ensam mopedist.

Jag sitter fortfarande utomhus och väntar. Fast mest väntar jag nog på att det ska bli tillräckligt svalt för att kunna vara inomhus.

Det här är förresten ”stora vägen” som går förbi där jag bor. Den är asfalterad till och med, så därför tycker jag inte riktigt att jag bor på landet. Inte på riktigt. Men för tillfället fungerar det alldeles utmärkt.

Vet du förresten? Nu kikar månen upp bakom kullens krön, skymningen har mildrat sitt rosa ljus och långt borta i en av sjöarna anar man storlommens rop. Det är dags att gå in och dricka en kopp té innan natten tar vid.

Någon sa att sommarens varmaste dag skulle vara igår, men den verkar ha laddat till en ännu varmare dag idag. Promenaden fick vänta tills kvällen. Då låg värmen kvar länge i gräset, dammade runt fötterna på grusvägen och smög runt träden borta vid sjön. Solen sjönk eldröd ner vid horisonten och månen rodnade ljusrosa bakom ett par skyar. Där fanns plötsligt sommaren som i ett mjukt paket man vet kommer att bli bra även innan man öppnat det.

Nu sipprar den svalare luften in genom mitt sovrumsfönster, leker i Vidars fuktiga päls och låter mig veta att natten kommer att bli ännu lite svalare om en stund. Vidar har precis somnat, vinkar tassarna i en dröm om galoppen ut på bryggan och vidare med en splash ut i sjön.

Vattnet är det som gör sommaren lättare i år och vilken frihet att kunna få vara vid en sjö närsomhelst och med sin hund. Jag känner mig så lyckligt lottad. Eller som här, vid ån som rinner strax bredvid där jag bor.

Jag väntar på regnet och molnen, de ska komma till helgen. Det blir fint. Det är något som jag kommer att drömma om i natt, regnets smatter mot taket, det dova ljudet av droppar mot marken, den regnvåta doften från blommorna och marken som plötsligt känns ren och fin. Det blir en bra dröm!

Morgonen var sval och skön och jag passade på att gå promenad och bara njuta. Plocka någon näve vilda hallon längs med stigen och kasta bollen otaliga gånger till en lycklig hund. Det var längesedan nu som vi gick en normal promenad och det gick inte att ta fel på hur skönt han tyckte att det var att få lite annat gräs under tassarna. Jag njöt i fulla drag jag med, tills strax efter att vi kommit hem och jag fick rensa hans päls på tolalt 44 fästingar. Jag har säkert missat någon som kanske kommer att hinna sätta sig, men det tog sin lilla tid och han ville helst ligga ner då det blev alldeles för tråkigt för hans smak…

Jag vågade inte gå någon längre sträcka för även om väderprognosen sa att det inte skulle bli varmare än 25 grader lite senare under eftermiddagen så vågade jag inte chansa på att det faktiskt var sant. De gånger solen var på väg att bryta igenom molntäcket blev det genast markant varmare och jag vill inte riskera att få en överhettad hund.

Det som var annorlunda idag var att vi fick vända och gå tillbaka från en av vägarna vi valde eftersom där plötsligt var stängslat för betande djur och en helt ny hage fanns där det inte varit hage förut. Andra har påtalat det för mig, att det är nya hagar lite varstans i år, men jag har inte påverkats så av det själv innan. Det är ett direkt resultat av torkan, nya områden måste betas även om betet är sämre. Men så bra att det finns! Förhoppningsvis kan det kanske komma lite regn nu innan det är helt försent. Det känns förstås lite jobbigt att man möts av människors oro och ångest oavsett vilken typ av sociala medier man öppnar, men samtidigt känns det även som att det också har förenat oss i en gemensam kraft att försöka hjälpa varandra med allt man kan, även om det är aldrig så lite. Det är härligt och fantastiskt att se!

Igår kom jag inte ur ridkläderna på hela dagen och satt inlindad i en filt och njöt av kvällens sista strålar på framsidan av huset. Idag blir det en god kvällsmacka och lite té därute fastän att vinden rufsar mig ordentligt i håret. Det är fantastiskt skönt att kunna sitta där ute och lyssna på suset i träden och alla gräshopporna. Jag har skugga när det är som varmast och solsken en stund innan trädtopparna gömmer solen innan den går ner.

Idag fick jag frågan om några av mina valpbilder fick användas på Instagram-kontot för det fodret Vidar äter. Det är det enda fodret som han har mått riktigt bra av och ägarna till butiken, som också är tillverkare av fodret är mycket stöttande och engagerade, så det är med glädje jag delar med mig av de bilderna. De finns på @cannispro på Instagram och Vidar är stolt fotomodell.

Det kommer förstås också att bli ännu en nöt att knäcka, hur jag ska hitta stationer längs med vägen dit fodret kan skickas allteftersom vi går genom Sverige, men jag har lite idéer om hur det ska gå till så förhoppningsvis löser det sig lättare än jag tänkt.

Värmen och min krångliga rygg har satt duktiga käppar i hjulet för mig den här sommaren, men är det någonting som livet har lärt mig så är det att skynda långsamt så än är jag inte orolig. Små försiktiga steg tar en också framåt. Inte som man har tänkt sig, men så som det blir istället.

Det blåser friskt idag, så mycket att jag fått stänga en del fönster som jag annars har öppet dygnet runt för att inte gardinerna ska flaxa omkring för mycket och dörrar plötsligt slå igen av tvärdraget. Det är svalare i vinden också så det var perfekt att rida i på morgonen. Jag har länge tänkt att det vore fint att filma lite från någon tur, men jag har ju bara min mobiltelefon att filma med så resultatet skulle kanske inte bli så bra. Idag struntade jag helt i det och filmade så gott jag kunde. Kvaliteten är inte bra alls men det ger åtminstone en hint om hur det är och hur det ser ut.

Det var ju så härligt med en lite längre tur, både genom den unga skogen, nere vid vattnet och förbi körsbärsträden med de svarta körsbären. Jag har inte ätit svarta körsbär sedan jag var liten och plockade dem i en kohage tillsammans med mamma omringad av ett gäng nyfikna kvigor. Nu styr vi in hästarna under träden och så repar jag varannan näve bär till mig och varannan till hästen. Det är så livet ska levas!

Visserligen blir halva jag fläckig av bären, men det struntar jag helt i, vi har kul och det är det som räknas.

Den unga skogen är ganska tät så där gäller det att både ducka och hålla reda på knäna så att man inte fastnar i något, men det är otroligt mysigt.

Det där med att rida ner i vattnet är en ny upplevelse för mig och jag får en lite hisnande känsla av att hästen kanske kommer att lägga sig ner. Det hörs inte på filmen men Lasse varnar mig för att det blir bråddjupt en liten bit framför mig. Jag hade inte reda på hur långt ut vi faktiskt var eftersom jag försökte att inte tappa telefonen i den kraftiga vinden. Det hade varit dubbelt skrattretande om jag både lyckats tappa telefonen och ta en ofrivillig simtur med hästen på samma dag. Men inte helt otroligt heller med tanke på hur klantig jag är.

Det är nog en del av den fantastiska upplevelsen, att det är så stor variation där vi rider, både förbi gårdar, förbi sommarstugor, genom tät skog, på grusvägar och till och med över länsgränser. Jag gjorde ett tappert försök att filma när vi red tillbaka in i Jönköpings län men hästen och jag var inte helt överens om gångarten så tyvärr fick jag fingret över mikrofonen, annars hade det härliga klappret från tölten hörts väl när han spontant satte iväg.

I vintras vände plogbilarna precis vid skyltarna som markerar gränsen mellan länen och det är första gången i mitt liv som jag så tydligt insett att de faktiskt fyller en ännu levande funktion och inte bara hänvisar åt den gamla uppdelningen av de små rikena som Sverige var indelat i. Tänk om inte svearna vunnit kriget utan götarna till exempel. Då hade vi hetat Götaland istället kanske. Knasigt det där…

Tillbaka hemma med hästarna igen fick de en liten stund i en provisorisk hage där de kan rulla sig och klia sig mot favoritträdet medan vi drack saft och mumsade hallongrottor. Ljuvligt!

Det är sådana här dagar som jag måste nypa mig själv i armen för att förstå att jag inte bara drömmer.

Vinden kom idag, först som en krusning i förmiddagsluften och sedan som en mer intensiv puff av svalka. Jag njuter av förändringen samtidigt som tankarna vandrar iväg till alla de bränder som härjar i landet. Det är en djup oro och fler än en gång har hjärtat dunkat lite extra hårt när det rykt i skogen eller brandrök letat sig in genom mitt sovrumsfönster. Jag hoppas verkligen att det snart kommer ordentligt med regn så att bränderna släcks.

När värmen stigit lite mer for jag iväg till sjön igen. Det där med att simma är väldigt underskattat och den här gången hoppade jag i med ny kraft och glädje. Jag simmade så fort jag kunde ut till udden och bakom den friskade vinden i ordentligt. Där lekte jag med vågorna en stund innan jag nästan puttades tillbaka av det framforsande ytvattnet. Fantastiskt hur formbart och vackert vatten är. Under ytan förändras ljuden, men det mjuka förblir mjukt och känslan av att vara i en helt annan värld är hisnande.

Udden syns bakom min axel. Bakom den öppnar sig en helt annan värld.

Lite lätt nedkyld körde jag barfota hem igen. Det är sommar för mig. Att blöt i håret och lätt frusen sätta sig i en solvarm bil och med sand mellan tårna köra på en slingrande grusväg i skogen.

Väl hemma insåg jag att sommaren finns i så många andra saker, som solmogna vinbär och trasmattor. Doften av varm stuga och gamla lyktor i olika former. Sånt som gör mig mjuk i själen.

Jag sparar på sådana känslor. Sveper dem om mig och andas dem närhelst jag behöver.

Trädgårdar med söta hus och fulla med buskar och träd dignande av frukt. Mm, det gör mig somrig.

Älskade träd som nyss bar blommor hänger nu tungt av mognande frukt. Snart kommer äppelpajernas tid, mjuka och saftiga. Jag längtar. Mjuka nätter och lugnare dagar. Snart, snart…

Morgonen tassade över i förmiddag innan jag hann att blinka. Hörde inte ens när det hände… Efter ett par dagars stillhet och ensidig gräsmattevistelse tog Vidar och jag och begav oss till sjön. Han fullständigt exploderade av uppdämd energi och pep och skakade av entusiasm. Själv var jag lätt morgonsur fortfarande och tinade inte upp förrän jag tagit av mig skorna och gick ut på mattan av barr, lingonris och mossa. När jag böjde mig ner för att ta upp vår gamla pinne, som jag nu har kastat miljontals gånger i vattnet, mötte mig doften av solvarma barr och mognande lingon i en puff av fukten från gårdagens regn. Till och med sjön doftade annorlunda. Vinden mojnade ganska snart och de krusiga vågorna stillade sig. Min sura känsla rann av mig fullständigt och jag skrattade åt mig själv när jag hörde min utomordentligt fåniga röst när jag glatt sa åt Vidar att springa före ut på bryggan.

Den svalare luften och molntäcket var som en påminnelse om hur svenska somrar brukar vara. Jag till och med drog mig för att doppa fötterna i vattnet eftersom jag förväntade mig den isande känslan av kall sjö och fnissade lite mer åt mig själv när jag insåg mitt misstag. Sjön är fortfarande helt ljummen. Varm. Som mjuk sammet mot huden och lenare än den mjukaste päls i världen.

Då och då leker jag med tanken på hur jag skulle reagera om jag skulle förlora något av våra sinnesintryck. Synen, smaken, lukten, hörseln eller känseln. Men varje gång måste jag sluta upp med att följa tanken fullt ut. Att inte kunna se grantopparna mjukt bölja fram mot en disig horisont, att inte höra droppet från grenarna när regnet slutat falla eller storlommens rop över sjön, att inte kunna känna smaken av solvarma hallon som vuxit vilt ute i skogen eller vinden i håret när man står på toppen av en kulle mitt i en värmande skog eller alla dess dofter…. Näää, det går inte. Det var lite en av anledningarna till varför jag fick fullständig panik över de tjutande ljuden i öronen. Smärta kan jag hantera i ganska hög grad, men de där tjuten gjorde mig förlamad, förtvivlad och mer än lovligt stressad. Jag har fortfarande ett svagt brus i bakgrunden någonstans, men lättnaden över att det värsta försvann är obeskrivlig. Jag hoppas verkligen på att det inte blir något konstigt med något annat sinne någon gång i framtiden.

På samma sätt verkar det mesta börja ordna upp sig. Det är som att alla knutar och trassligheter hittar egna vägar att lösa sig. Jag har människor runt omkring mig som lägger ner tid, energi och kraft åt att underlätta vardagen för mig på sätt som jag bara kunnat drömma om. Ger mig guldkant på tillvaron eller ser till att jag kan köra säkert med min bil. Oavsett om det handlar om att komma och hålla mig sällskap en stund, fylla min frys med livsviktiga kakor eller att avbryta sin semester för att komma och baxa ner en duschkabin i källaren så gör det mig lycklig ut i hårtopparna. Bilen var också en sån där gnagande och dov oro som nu plötsligt är borta. Mitt upp i allt har jag också en unik tillgång till att rida tillsammans med härliga människor i en fantastisk natur. Jag blir faktiskt tårögd av allt fint som jag har runt mig och då har jag inte ens tagit upp allt. Jag är oändligt tacksam!!

Det känns som att vägen till mitt äventyr blivit jämnare, stadigare och enklare. Vidar och jag gör väldigt korta träningspass med selen och numera tycker han att den där prylen inte bara går an utan faktiskt är helt okej. Det gör ingenting att det står ett moln av grön fis omkring honom på kvällarna när jag nu äntligen har hittat ett godis som funkar för att ge honom den där lilla extra motivationen. Köttbullar kan man tydligen göra precis vad som helst för att få! Det är så härligt att se hur han numera går fram helt självsäkert och nosar och duttar på selen och helt självmant trär in huvudet där det ska vara. Därefter går han ett par varv i köket, sitter, ligger och vinkar lite åt mig innan vi är klara. Vilken skillnad! Förut stressade han sig igenom allt och joggingturerna var något han fann sig i bara. Nu ser jag en så stor förändring att jag har börjat tro på att jag kan göra selen till en lika rolig grej som att hämta pinnen i vattnet.

Just nu känns det som att allting går helt fantastiskt bra. Då gör det ingenting att katten blev så sur över att kvällsmaten dröjde för länge så att han till slut bestämde sig för att han skulle gå ut på taket för att kunna gapa på mig därifrån eller att hunden tio minuter senare slog sönder en av mina lyktor så att det for glassplitter över hela golvet eftersom han jagade en klarvaken geting på mitt bord i nattens mörker. Jag är mest glad över att bordet höll och att katten inte ramlade ner från taket. Jag är mest glad över allting just nu. Det kommer att bli bra och det kommer att ordna sig. I sinom tid. Jag ska bara öva mig på att vänta en stund till och under tiden drar jag djupa andetag av den mättade skogsluften.

Den senaste tiden har varit fylld av samtal som varat till långt in på nätterna, när skymningen för länge sedan fallit och en svag aning av annalkande augustimörker har dansat i trädtopparna. De där nätterna har antingen krävt en extra tröja för att det känns onödigt att gå in eller en svag ljuskälla för att ana konturerna av rummet. Gemensamt för dem alla har varit att de löst upp knutar inombords och gjort livet lite lättare att leva. Att få stanna upp och vara i nuet och hitta sig själv i gemensamhet med andra är en gåva som jag bär med mig och värderar högt.

Dagarna har runnit iväg i en värme som få verkar njuta av längre. Den är både intensivare och längre än någon har förväntat sig och oron gnager i bröstet över skogsbränderna och döende träd och buskar och djur. När åskan kom igår kändes det som en befrielse. Jag gick ut och njöt av regnet, av kraften och lättnaden i den plötsligt fallande temperaturen. Att bli blöt, att höra dropparna falla och att vara i diset och droppet från träden när ovädret dragit förbi var en känsla som jag inte upplevt på länge.

Annars har jag och Vidar mest bara ägnat oss åt att vara. Vi är i skuggan, på den sönderbrända gräsmattan och inomhus så lite som möjligt. Vidar har kommit på att getingar är otroligt roliga varelser och han jagar dem tills han flämtande lägger sig i en hög bredvid mig i skuggan en stund. Det är som att han inser att det inte går att hålla samma rutiner som vanligt och finner sig i att det är skuggan som gäller större delen av dagarna.

Idag är träden stilla. Vilar i skuggan från molnen och hela världen blev plötsligt mjukare, mildare och mellan träden smyger en svalare smekning som ett lättat andetag.

Idag är gick det bra att rida på morgonen och några ensamma droppar trillar då och då i ett alltmer lovande molntäcke. Förhoppningsvis blir det mer regn. Det behövs. Men fram tills dess utrotar Vidar vartenda geting som förirrar sig till gräsmattan och en och annan fluga stryker säkert också med. Vi får se om det blir en promenad natten som kommer eller om den också blir fylld av samtal. Oavsett vilket så är knutarna upplösta och luften lättare att andas.

Jag har varit duktig flicka varje dag i två och en halv vecka och vilat ryggen och gjort övningarna som jag blev tillsagd att göra så idag tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av att få paddla lite kanot. Det kändes lite som rätt ställe att vara på också när det är så varmt. Alltså drog vi iväg ut på kanotäventyr, mina brorsdöttrar, min fina vän Nellie och jag.

Ån svänger kraftigt på flera ställen och vegetationen är tät på många ställen, men det är också det som är det roliga. En utmaning som inte är alltför jobbig, men som gör att man behöver tänka ordentligt ibland.

På de flesta ställena syns det hur lite vatten det är och vi fick gå ur kanoterna på flera ställen för att skjuta dem framför oss där det helt enkelt var för grunt för att ta sig fram. Då är det extra skönt att det är varmt i vattnet och att man inte behöver ha skor eller gummistövlar på sig. Stor skillnad mot de tre dagar jag paddlade på Nissan när jag var väldigt mycket yngre än nu. Då frös jag hela tiden eftersom det både regnade, haglade och snöade på det mest kaotiska sätt jag varit med om under en paddlingstur. Humöret var inte alls på topp under de dagarna och egentligen var jag nog mest lycklig över att jag kunde spana på de fina killarna som var med, tonåring som jag var…

Idag hittade vi en liten strand, där det egentligen inte brukar vara strand, och pausade där för en stunds bad och fika. Chokladen på kakorna hade hunnit smälta och kexen föll isär i värmen, men det var just det som gjorde allting perfekt. Underbart att sitta på en stekhet strand och känna sig som att man har all tid i världen och att det värsta som kan hända är att man blir lite mer biten av blinningar på vägen tillbaka.

Eftersom jag inte har något badrum sedan några dagar tillbaka försöker jag att duscha på olika ställen eller helt enkelt bara bada i en sjö. Idag provade jag en annan sjö som omväxling, men upptäckte snart att bottnen var i dyigaste laget. Det gör ingenting om det är lite mjukt när man går ut, men när man sjunker ner till halva vaden blir det svårt att hålla balansen och som pricken över i skar jag upp ena fotsulan på en mussla. Men det gjorde egentligen inte så mycket. Det var en alldeles för underbar kväll för att bli på dåligt humör.

De här kvällarna med gräshoppor som spelar ända till skymningen gått över i natt, när kvällarna smyger sig fram med underbara solnedgångar kommer jag att bära med mig långt in på hösten. De värmer och håller om i en lång tid framöver. Sommar som smakar som honung.

Började morgonen med att packa in Vidar i bilen och for till bort till sjön. Det känns lite fånigt att ta bilen, men det är på tok för varmt för att gå. Kanske inte för mig, men för hunden. Efter gårdagens bus var han verkligen i stort behov av ett bad och nu när han inte längre är rädd för vatten så är det väldigt bra att låta honom simma sig trött. Bra kombination att både motionera honom och dessutom skölja av honom utan att han riktigt förstår vad det är jag gör och han bara har roligt.

Eller tja, det är ju inte bara han som har roligt… Fast det är alltid jag som tröttnar först. Åtminstone mentalt. Vidar skulle nog aldrig sluta att kasta sig i efter pinnen, men det märks tydligt på honom när han börjar bli trött i kroppen. Då är det dags att lägga av.

På ett sätt är den här sommaren fantastiskt bra. Det blev en fortsättning på styrketräningen vi ägnade oss åt i vintras genom att pulsa i snön. Nu simmar han som en tok istället och han har blivit både starkare och fått bättre kondition. Långt bättre än mig… Men nu när jag har skrapat ihop mig igen tänkte jag fortsätta med simningen. Det var skönare än jag trodde. Hade lite glömt bort känslan av att bara simma och simma i en ljummen sjö och inte ens frysa det minsta.

Jag tänkte vara lite civiliserad idag så det blev en dusch hos ett par vänner istället. Mitt badrum har fortfarande ingen dusch och egentligen skulle hantverkaren ha kommit idag, men han är väl som alla hantverkare som säger att de kommer på onsdag, men inte vilken vecka. Men det ordnar sig säkert någon gång. Tills dess så har jag lite olika alternativ och vännerna hade fixat hembakade kakor och gav mig lov att plundra trädgården på bär så jag kände mig som en prinsessa. Vet inte vilket som är bäst, kakor eller solvarma bär. Jordgubbarna var de godaste jag ätit någonsin (fast det vet jag inte om jag fick ta några egentligen, så förlåt att jag inte kunde låta bli) och de andra bären var minst lika goda.

Av någon anledning lyckades jag med att ställa skärpan helt galet på de flesta av bilderna så det blev inte så bra som jag trodde. Hemskt frustrerande, men å andra sidan vet jag så väl att det där med kreativitet låser sig totalt för mig när jag inte riktigt är på banan. Då är det som att jag glömmer hur kameran fungerar och så blir det tokigt på alla möjliga vis. Men det är bara att prova igen när allt lugnat sig lite. Kanske till och med på fredag, och förutom kameran kanske jag kan ta med någonting att ta med mig ännu fler bär i. Det blir nog en bra dag för själen, bättre skärpa på bilderna och fler bär i magen.

Underbara tistelliknande blommor som jag inte är helt säker på om de bara kallas för kardborre? Någon som vet? Jag är löjligt förtjust i hur de blir på hösten, då är de nästan ännu vackrare än de är nu.

Det var inte bara jag som var på upptäcktsfärd i trädgården. Husets två katter dök upp från tomma intet nästan samtidigt och pratade väldigt mycket med mig. Jag är inte riktigt van vid så sociala katter så jag har svårt att hålla mig för skratt eftersom de mer påminner om små bräkande hundar än katter. Väldigt söta!

Vilken härlig eftermiddag, att få det allra bästa från sommaren och till och med hembakta kakor!

Nu är det dags att sova för i morgon väntar nya äventyr!