Som i en dröm

Det blåser friskt idag, så mycket att jag fått stänga en del fönster som jag annars har öppet dygnet runt för att inte gardinerna ska flaxa omkring för mycket och dörrar plötsligt slå igen av tvärdraget. Det är svalare i vinden också så det var perfekt att rida i på morgonen. Jag har länge tänkt att det vore fint att filma lite från någon tur, men jag har ju bara min mobiltelefon att filma med så resultatet skulle kanske inte bli så bra. Idag struntade jag helt i det och filmade så gott jag kunde. Kvaliteten är inte bra alls men det ger åtminstone en hint om hur det är och hur det ser ut.

Det var ju så härligt med en lite längre tur, både genom den unga skogen, nere vid vattnet och förbi körsbärsträden med de svarta körsbären. Jag har inte ätit svarta körsbär sedan jag var liten och plockade dem i en kohage tillsammans med mamma omringad av ett gäng nyfikna kvigor. Nu styr vi in hästarna under träden och så repar jag varannan näve bär till mig och varannan till hästen. Det är så livet ska levas!

Visserligen blir halva jag fläckig av bären, men det struntar jag helt i, vi har kul och det är det som räknas.

Den unga skogen är ganska tät så där gäller det att både ducka och hålla reda på knäna så att man inte fastnar i något, men det är otroligt mysigt.

Det där med att rida ner i vattnet är en ny upplevelse för mig och jag får en lite hisnande känsla av att hästen kanske kommer att lägga sig ner. Det hörs inte på filmen men Lasse varnar mig för att det blir bråddjupt en liten bit framför mig. Jag hade inte reda på hur långt ut vi faktiskt var eftersom jag försökte att inte tappa telefonen i den kraftiga vinden. Det hade varit dubbelt skrattretande om jag både lyckats tappa telefonen och ta en ofrivillig simtur med hästen på samma dag. Men inte helt otroligt heller med tanke på hur klantig jag är.

Det är nog en del av den fantastiska upplevelsen, att det är så stor variation där vi rider, både förbi gårdar, förbi sommarstugor, genom tät skog, på grusvägar och till och med över länsgränser. Jag gjorde ett tappert försök att filma när vi red tillbaka in i Jönköpings län men hästen och jag var inte helt överens om gångarten så tyvärr fick jag fingret över mikrofonen, annars hade det härliga klappret från tölten hörts väl när han spontant satte iväg.

I vintras vände plogbilarna precis vid skyltarna som markerar gränsen mellan länen och det är första gången i mitt liv som jag så tydligt insett att de faktiskt fyller en ännu levande funktion och inte bara hänvisar åt den gamla uppdelningen av de små rikena som Sverige var indelat i. Tänk om inte svearna vunnit kriget utan götarna till exempel. Då hade vi hetat Götaland istället kanske. Knasigt det där…

Tillbaka hemma med hästarna igen fick de en liten stund i en provisorisk hage där de kan rulla sig och klia sig mot favoritträdet medan vi drack saft och mumsade hallongrottor. Ljuvligt!

Det är sådana här dagar som jag måste nypa mig själv i armen för att förstå att jag inte bara drömmer.