När allt lossnar

Morgonen tassade över i förmiddag innan jag hann att blinka. Hörde inte ens när det hände… Efter ett par dagars stillhet och ensidig gräsmattevistelse tog Vidar och jag och begav oss till sjön. Han fullständigt exploderade av uppdämd energi och pep och skakade av entusiasm. Själv var jag lätt morgonsur fortfarande och tinade inte upp förrän jag tagit av mig skorna och gick ut på mattan av barr, lingonris och mossa. När jag böjde mig ner för att ta upp vår gamla pinne, som jag nu har kastat miljontals gånger i vattnet, mötte mig doften av solvarma barr och mognande lingon i en puff av fukten från gårdagens regn. Till och med sjön doftade annorlunda. Vinden mojnade ganska snart och de krusiga vågorna stillade sig. Min sura känsla rann av mig fullständigt och jag skrattade åt mig själv när jag hörde min utomordentligt fåniga röst när jag glatt sa åt Vidar att springa före ut på bryggan.

Den svalare luften och molntäcket var som en påminnelse om hur svenska somrar brukar vara. Jag till och med drog mig för att doppa fötterna i vattnet eftersom jag förväntade mig den isande känslan av kall sjö och fnissade lite mer åt mig själv när jag insåg mitt misstag. Sjön är fortfarande helt ljummen. Varm. Som mjuk sammet mot huden och lenare än den mjukaste päls i världen.

Då och då leker jag med tanken på hur jag skulle reagera om jag skulle förlora något av våra sinnesintryck. Synen, smaken, lukten, hörseln eller känseln. Men varje gång måste jag sluta upp med att följa tanken fullt ut. Att inte kunna se grantopparna mjukt bölja fram mot en disig horisont, att inte höra droppet från grenarna när regnet slutat falla eller storlommens rop över sjön, att inte kunna känna smaken av solvarma hallon som vuxit vilt ute i skogen eller vinden i håret när man står på toppen av en kulle mitt i en värmande skog eller alla dess dofter…. Näää, det går inte. Det var lite en av anledningarna till varför jag fick fullständig panik över de tjutande ljuden i öronen. Smärta kan jag hantera i ganska hög grad, men de där tjuten gjorde mig förlamad, förtvivlad och mer än lovligt stressad. Jag har fortfarande ett svagt brus i bakgrunden någonstans, men lättnaden över att det värsta försvann är obeskrivlig. Jag hoppas verkligen på att det inte blir något konstigt med något annat sinne någon gång i framtiden.

På samma sätt verkar det mesta börja ordna upp sig. Det är som att alla knutar och trassligheter hittar egna vägar att lösa sig. Jag har människor runt omkring mig som lägger ner tid, energi och kraft åt att underlätta vardagen för mig på sätt som jag bara kunnat drömma om. Ger mig guldkant på tillvaron eller ser till att jag kan köra säkert med min bil. Oavsett om det handlar om att komma och hålla mig sällskap en stund, fylla min frys med livsviktiga kakor eller att avbryta sin semester för att komma och baxa ner en duschkabin i källaren så gör det mig lycklig ut i hårtopparna. Bilen var också en sån där gnagande och dov oro som nu plötsligt är borta. Mitt upp i allt har jag också en unik tillgång till att rida tillsammans med härliga människor i en fantastisk natur. Jag blir faktiskt tårögd av allt fint som jag har runt mig och då har jag inte ens tagit upp allt. Jag är oändligt tacksam!!

Det känns som att vägen till mitt äventyr blivit jämnare, stadigare och enklare. Vidar och jag gör väldigt korta träningspass med selen och numera tycker han att den där prylen inte bara går an utan faktiskt är helt okej. Det gör ingenting att det står ett moln av grön fis omkring honom på kvällarna när jag nu äntligen har hittat ett godis som funkar för att ge honom den där lilla extra motivationen. Köttbullar kan man tydligen göra precis vad som helst för att få! Det är så härligt att se hur han numera går fram helt självsäkert och nosar och duttar på selen och helt självmant trär in huvudet där det ska vara. Därefter går han ett par varv i köket, sitter, ligger och vinkar lite åt mig innan vi är klara. Vilken skillnad! Förut stressade han sig igenom allt och joggingturerna var något han fann sig i bara. Nu ser jag en så stor förändring att jag har börjat tro på att jag kan göra selen till en lika rolig grej som att hämta pinnen i vattnet.

Just nu känns det som att allting går helt fantastiskt bra. Då gör det ingenting att katten blev så sur över att kvällsmaten dröjde för länge så att han till slut bestämde sig för att han skulle gå ut på taket för att kunna gapa på mig därifrån eller att hunden tio minuter senare slog sönder en av mina lyktor så att det for glassplitter över hela golvet eftersom han jagade en klarvaken geting på mitt bord i nattens mörker. Jag är mest glad över att bordet höll och att katten inte ramlade ner från taket. Jag är mest glad över allting just nu. Det kommer att bli bra och det kommer att ordna sig. I sinom tid. Jag ska bara öva mig på att vänta en stund till och under tiden drar jag djupa andetag av den mättade skogsluften.