När månen lyser med sin frånvaro

Igår råkade jag publicera ett utkast utan att jag märkte det alls förrän sent på natten. Nåja, det är uppdaterat nu och jag skyller på värmen och min allmänna förvirring.

Ikväll har Vidar och jag varit och spanat efter månen. Jag är van vid att den alltid dyker upp bakom kullen ovanför mitt hus eller runt hörnet över trädtopparna, men jag har aldrig reflekterat över vilken tid det händer. Bara att jag nästan alltid ser den. Men i morgon är det fullmåne och dessutom blodmåne och mamma frågade mig om vi kan titta tillsammans om hon kommer hit. Då är det ju toppen om man dessutom har ett hum om när det kan vara en bra tidpunkt.

Så fastän att klockan redan var sent tog vi träskorna och gick långsamt uppför backen till toppen på kullen vid den tiden som månen förväntas dyka upp. Ingen måne syntes. Mammas förslag är att den helt enkelt försovit sig, vilket jag fullständigt håller med om. Det är det enda logiska.

Vi hittade i alla fall ingen måne, bara omogna vildäpplen och ljudet från en ensam mopedist.

Jag sitter fortfarande utomhus och väntar. Fast mest väntar jag nog på att det ska bli tillräckligt svalt för att kunna vara inomhus.

Det här är förresten ”stora vägen” som går förbi där jag bor. Den är asfalterad till och med, så därför tycker jag inte riktigt att jag bor på landet. Inte på riktigt. Men för tillfället fungerar det alldeles utmärkt.

Vet du förresten? Nu kikar månen upp bakom kullens krön, skymningen har mildrat sitt rosa ljus och långt borta i en av sjöarna anar man storlommens rop. Det är dags att gå in och dricka en kopp té innan natten tar vid.