Den blå timmen färgade världen magisk i eftermiddags. Jag lät mig svepas med av midnattsblå kristaller och grantoppar mot den eviga himlen. Försvann i minnen av virvlande dans, musik och mil efter mil i ett tätnande vinterlandskap på väg mot ett äventyr. Stjärnhimmel som spricker upp i en fantastisk gryning där det inte finns en chans att ta in allt det vackra ens om man kunnat se allt på samma gång.

För någon dag sedan satt jag och tittade på när snön föll. Sakta, sakta kom flinga efter flinga singlandes försiktigt ned från skyn. Månen bröt nästan igenom skyarna med sitt ljus och mörkret var inte så tätt utan att det gick att gå obehindrat fastän solen gått ned för längesen. Där, bland stammar som klätts vita och med pudrade grenar fann jag rytmen i mina steg igen. Det är där jag ska vara, dit jag längtat när världen runt omkring blir för stor och svår. I det dämpade ljudet av stegen i snön.

Fastän att jag mycket väl vet om att det är Lucia den 13e december varje år så missade jag att baka lussekatter det här året också. Allting var förberett, men jag blev nog alltför distraherad av allting annat för jag kom mig inte för att sätta igång förrän flera dagar försent. Det blev heller inga lussekatter, det blev lusselejon. Degen jäste utom all kontroll och ugnen löpte amok och blev trehundra grader varm så lejonen fick en hård skorpa och sällan har väl resultatet blivit så torrt! En bit prima saharaöken i form av en krusidull med russin på. Torkar ut vilka salivkörtlar som helst och om man inte aktar sig kanske man bryter en tand dessutom. Ätes på egen risk!

Det är förmodligen därför som jag inte bakar så ofta. Jag är inte helt säker på att köket står kvar efter att jag har varit där en stund… Fast den här gången skaffade jag ju mig perfekt ammunition mot den stora världen där utanför. Kanske inte så dumt ändå…

Jag övergav lusselejonen under en bakduk och travade iväg ut med hunden istället. Bättre att göra det som man faktiskt är bra på. Temperaturen sjönk och luften blev spröd och lätt. Äntligen sjönk den senaste tidens gråhet undan.

Jag har varit tyst i några dagar. Inte bara här på bloggen utan i verkliga livet också. Jag behövde det. Tror att jag är redo att komma ut ur min bubbla igen, men inte lika mycket som förut. Inte än. Världen och jag är inte helt överens om hur stor den behöver vara än så länge och jag kommer inte att försöka fylla ut några skor som är alldeles för stora. Då snubblar jag bara och faller och min förbandslåda är i det närmaste tom.

Ett liv är sällan stilla och oföränderligt, det är bara att försöka följa med strömmen och hoppas att den är mild även om den bär iväg dit man inte tänkt sig från början. Jag tänker att det är okej att tycka att det är lite läskigt, att till och med spjärna emot lite, så länge man inte blundar för att det kan bära med sig bra saker också. Man får vara rädd, men inte feg för då är man bara en liten lort, precis som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger.

Jag gick mig trött i vinternatten, sveptes med av singlande snöflingor och sjöng högt för de tysta träden. De sover nu. Väntar tålmodigt på våren, släpper sina frön som en påminnelse om att den inte är alltför långt borta. Själv drömde jag om nyckelpigor på natten. De svepte med sig en doft av sommar, kärlek och glädje. Det blir fint när den kommer, men först tänker jag leka i snön!

Vissa dagar kallar mig att gå, lockar och drar på ett sätt som inte går att stå emot. Det var inte alls meningen att jag skulle gå dit jag gick idag men benen styrde sig själva. Jag fick visserligen stopp på dem när de tänkte styra iväg uppåt och genom nästa etapp av skog, men det var enbart för att jag lyckades få dem att inse att de inte var redo för att gå två mil på en gång i vinterkängorna än. Inte i den uppförsbacken i alla fall. Den är evighetslång. Eller i alla fall några kilometer. Men den känns som att den varar i en evighet.

Det har fallit ett tunt täcke av snö över världen och jag försökte att låta bli att titta på och bedöma alla spåren jag såg. I spårsnö är det extra besvärligt för mig att inte uppslukas helt av allt som går att utläsa av det som plötsligt exponeras. Visserligen är det mycket spår i vanliga fall också, men de skriker inte lika högljutt som de i snön gör.

Förra året slet jag ut broddarna som jag fick så nu behöver jag plötsligt nya igen. För det mesta går jag en bit på asfaltsvägen innan jag böjer av inåt skogen och det är riktigt halt innan grusbilen har hunnit ut till oss. Efteråt med för det mesta eftersom jag går så långt ut på kanten och det sällan har skvätt något grus dit ut.

Förutom halkan så bjöd första etappen på ett sjukligt och lite otäckt ljus med märkliga färger som följd. Jag kom på mig själv med att längta efter det skira, spröda blåa och rosa ljuset som kan uppstå när det är än fler minusgrader och ett tunt, tunt molntäcke. Jag längtade efter frost, klirrande iskristaller som sprött faller ner i en nästan omärkbar rörelse i luften och den rena känslan som den ger. Istället fastnade jag i det höga ljudet från vattnet i ån.

Just nu är det som att vara i ingenmansland. Det är varken gryning eller skymning, kallt eller varmt, mulet eller sol. Allting har stannat upp, förutom att folk träter om nästan ingenting. Som vanligt blir jag illa berörd och behovet av att vara ute bara ökar. Hade det varit sommar nu hade jag tagit tältet och gått. Slagit läger där det hade varit så vackert att mitt hjärta spritt av glädje och benen fått ro. Men jag stannar där jag är, går inte längre än att jag kommer hem efter några timmar och slår mig ner med en mugg té och försöker att bara vara i nuet.

Det går rätt bra det också, jag vet att det inte är mörkt för evigt. Om ett litet tag vänder det och blir ljusare igen, bara jag har tålamod. Folk kommer att hitta något annat att träta om, men förhoppningsvis lämnar de ute mig ur den cirkusen. Jag orkar inte med att blanda mig i allt det där ståhejet. Det enda som folk verkar vara överens om för tillfället är att det är alldeles för många vildsvin överallt. I helgen ska det jagas igen, men någon vovve hade varit lite för ivrig i morse och spungit efter ett vildsvin i flera kilometer alldeles på eget bevåg efter vad jag kunde se. Den vovven kanske får vara hemma och vila i morgon. Till skillnad från min. Han vill bara vara ute ännu mer, precis som jag, och om inte allt blir galet i morgon så är det bland träden vi dröjer oss kvar, hittar lugnet, styrkan och sinnesron. Där vilar hjärtat i det som är, har varit och det som är på väg. Det enda jag vet är att det kommeratt bli bra. Så småningom.

Det där med fyrhjuling är verkligen underskattat. Åtminstone som leksak eftersom jag inte har så stor koll på vad man egentligen kan använda den till förutom att ploga snö. Även att det knappt var någon plusgrad och regnet var så kallt att det värkte så skrattade jag högt av pirret i kroppen när farten ökade. För en gångs skull glömde jag bort att det var grått, grått, grått. Det spirade en gryning någonstans i hjärtat likafullt som det gjorde på himlen för någon dag sedan.

Plötsligt kunde jag se det vackra igen, en portal av täta granar, ett valv högt över huvudet av grenar där det känns som att vad som helst kan finnas i den bortre änden. Nya träd, nya marker och ändå så hemtamt. Precis som hemma. Jag snorade andäktigt med en plym av utandningsluft omkring mig vid kanten av bäcken, som var så lik bäcken jag ramlade ner i otaliga gånger när jag var liten och jag drabbades nästan lika starkt som då av längtan efter att bara pröva litegrann om det gick att hoppa över till andra sidan. Men jag slets ur mina tankar och skuttade tillbaka på tuvorna till fyrhjulingen som förvånande nog tog sig fram på ställen där jag var tvungen att blunda lite för att inte tycka att det var alltför läskigt. Jag har mindre problem med höga farter än oländig terräng, tydligen.

Vid köksbordet, med elden knastrande i köksspisen och soppan på värmning, vilade jag blicken på naturen utanför. Försvann en stund i nuet, sög i mig av atmosfären och det milda i det som fanns runt omkring. Alla intryck trängdes med lyckokänslorna och kylan i huden från regnet värmdes så sakteliga bort av elden, maten, det heta téet och skratten. Det är så en trist decemberdag ska hanteras, med adrenalin, humor och härligt sällskap.

Jag fnissar fortfarande litegrann och blinkar samtidigt sömnigt under min tjocka yllefilt. Det var så mycket jag ville titta på, minnas och röra vid att jag nog kanske tog i litegrann i överkant. Man behöver inte nödvändigtvis minnas just den där eken eller den där granen eller formen på stengärdesgården som både rasat och blivit övervuxen av mossa. Eller minnas strukturen på träbalken i taket och det vackra mönstret av spindelnäten som vuxit med åren i källaren. Spindlarna själva tycks inte bry sig nämnvärt när de får gäster och deras kokonger hänger obevakade som uppochnedvända luftballonger lite här och var. Tänk att något så litet kan göra något så stort, hållfast och vackert!

Vissa platser ger styrka och energi oavsett vilken tid det är på året och hur kallt regnet än är. Att få vara i det är en gåva jag kommer att leva på ett bra tag framöver. Nu är det kanske till och med så att jag kan försöka mig på att baka lussekatter och inte bara åka hem till vänner som just gjort sina egna och moffla i mig hemma hos dem. Tänk vad en dag med lite drag i kan göra!

Regnet öser ner. Ungefär som det har gjort i vad som känns som en evighet nu. Fast det är inte sant, det vet jag, och i somras försökte jag skicka en tanke till mitt framtida jag att inte tappa hoppet och att minnas hur mycket jag längtade efter regnet just då. Jag försökte lova mig själv att jag inte skulle sucka djupt och nästan tappa hoppet, men så vet jag om att jag har det lika kämpigt varenda december så det var lönlöst. Jag suckar djupt och frustrerat över det eviga regnet. Det är snudd på omöjligt att ta några bilder och om det någon gång är uppehåll och kanske lite sol blir jag så betagen och uppslukad att jag inte alls klarar av att ta någon bild. De sekunderna av icke regnande och ljus suger jag i mig genom varenda por i kroppen.

Det som faktiskt glädjer mig mitt i allt det här är att jag hör vattnet från ån när jag står på min yttertrapp nu igen. Åar och bäckar är fyllda med vatten och det strömmar i dem med en kraft som helt saknades i somras.

Jag förlorar mig i ljudet, låter mig lugnas av ytans speglingar och vilar blicken i det som dolts där under.

Ibland undrar jag vad det är som gör att jag alltid dras till vattnet. Även om jag planerat att gå mitt inne i skogen så hamnar jag förr eller senare vid antingen ett vattendrag, en göl eller en sjö. Det är vilsamt på något sätt. Tröstande och rofyllt. Om vintern brukade jag älska att åka skridskor på olika sjöar, men en mindre trevlig erfarenhet har gjort att det är mer sällan som skridskorna åker på. Ändå är ett av de största nöjena att gå ut och hoppa på isen bara för att höra den sjunga och den första vintern jag bodde här rös jag lyckligt när ljudet från den närmsta sjön hördes ända hem då temperaturen sjönk om nätterna och sjön stärkte sig. Det är så kraftfullt, levande och svindlande på samma gång att jag nästan ryser bara av tanken.

Men då måste jag också förlika mig med att det regnar för att få nöjet att höra det brusande vattnet och att sjön har fyllts på. Nästan i alla fall. Den här tiden på året skulle man kunna begära att det snöade istället.

Jag drömmer om att rida i full galopp genom ett vinterlandskap där solen spränger fram en kaskad av glitter i nedrasande snö från träden, om skidåkning i galna hastigheter där nysnön sprutar runt pjäxorna, turer med sparken på vintervägar, att pulsa i snö där ingen annan har gått och fnissa åt ekorrarnas alltid lika humoristiska spår. Att bara fylla hjärtat med lindrande kristaller av is, gnistrande små diamanter av frost och styrka. Mm, jag längtar mig tokig. Det kommer att bli en fin vinter, det är åtminstone vad jag hoppas och tror.

Under tiden som jag väntar har jag släpat ned lådan med julsaker från vinden och förundras över hur mycket pynt jag faktiskt har. Undrar när det hände? Jag som tycker att jag i största möjliga mån brukar undvika det där med jul. Förutom det som går att äta då förstås….

Någonstans kanske det ändå finns ett litet gnistrande frö till att börja tycka om julen. Eller pyntet i alla fall. Och det som går att äta… Och Karl-Bertil Johnssons julafton klockan sju på tv. För det är en saga som är fin att se varenda jul.

”Åh vad skönt att få höra din röst!” nästan snubbelrasade orden fram i andra änden av luren nästan innan jag hunnit svara ordentligt. Jag blev full i skratt och en aning generad. Så spännande att höra mig säga ”heeeej” kan det väl ändå inte vara, tänkte jag. Det visade sig att det gått ut på radion att det inträffat en frontalkrock bara någon kilometer bort från mig och att flera personer förts till sjukhus. Kanske inte så konstigt att folk blir oroliga då. Särskilt som de vet att jag kanske inte alltid….hrm…host…att jag kan tycka att det är roligt att killa lite extra på gaspedalen ibland. Särskilt när det är halt eller snömodd. Men faktum är att jag alltid tar det extra lugnt i just den kurvan där olyckan skedde, den är nästan på nittio grader, feldoserad i ytterkurvan och förutom att den kniper, är märklig i största allmänhet och har dålig sikt rätt igenom så genar i princip alla rakt igenom den i högre hastighet än det egentligen går.

Jag drog på mig ytterkläderna medan jag pladdrade på i luren och efter två steg ut på vägen stelnade jag i hela kroppen. Det var glashalt. Visst, natten hade bjudit på ordentligt med regn, men det gick inte att se på marken att det nästan låg en isbark över allting.

Min nästa fråga var om jag skulle gå långt eller kort och nästan hörde en längtan i rösten på samma gång som svaret kom. ”Gå långt”, sa den och jag styrde in stegen mot en ny runda för min del. Jag hade kunnat gå en annan väg, men den skulle bli för långt längs med asfaltsvägen så det var bara att ta sig ut i så väglöst land som möjligt.

Det slutade med att jag gick tretton kilometer den dagen. Det var underbart skönt och inte så lite perfekt sätt att rensa hjärnan på. Även om frosten prydde marken så kändes det inte speciellt kallt och det varken blåste eller regnade.

Jag behövde det där. Efteråt kunde jag lyfta blicken lite, andas lite friare och fokusera på det som komma skall. Den obehagliga känslan i kroppen försvann och att jag sedan blev trött på ett skönt sätt var en otrolig bonus.

Nu är det jag som övar på att vara här och nu, lita på det som har sagts och bara följa med. Allt medan jag tar mig ut och går mellan de grönaste granar, trassliga fält av ljung och sjunger sånger som lyfter, bärs bort av brisen och smeker den kind som behöver det.

Jag har nog aldrig förstått riktigt hur man gör för att bäst vara i den här världen. Ibland tror jag att jag har förstått, till och med att det går riktigt bra. Jag blir ivrig och lycklig och tänker att det äntligen lossnat även för mig, att jag fått grepp om hur saker och ting går till, fungerar och ordnar sig efter konstens alla regler.

Strax därefter händer det alltid någonting som gör att jag står där lika förvirrad igen. Jag har försökt att pressa ner den där kantiga kuben i det runda hålet igen och fastnat i förvåningen över att det inte gick, den här gången heller.

Lite som när man var liten och sprang med träskor på sig. Egentligen visste jag ju att jag inte kunde, jag var inte lika snabb, stor och duktig som de andra barnen, men jag sprang ändå. Efter några meter snubblade jag och föll, fick ett ordentligt skrubbsår på vardera knä och tårarna rann.

Den gången tvättade min kompis mamma såren försiktigt åt mig och när min förskräckelse lagt sig och det inte gjorde så ont längre kunde jag snora ur näsan och torka tårarna, tacka så mycket för hjälpen och försiktigt, försiktigt gå hem.

Det går alltid att gå tillbaka hem, att vara ute i den stora världen, som jag inte förstår mig på och förundrad ta några steg till, men jag springer inte längre och när det är dags att gå tillbaka hem har jag en egen liten låda med förband mot skrubbsår på knäna. Det händer nämligen att jag snubblar och faller ändå, trots att jag har slutat att springa med träskor på. De är förresten blommiga numera, och flera storlekar större än då.

Idag blev en dag med mycket té, skorpor, marmelad och ost. Det behövdes när dagen bara varit fylld av gråhet, snöglopp, regn och blåst. Fyra grader varmt och hela min kropp tar spjärn mot den råa kylan. Visst, det går lätt att gå så länge det inte är snö, men jag längtar ändå efter den, snön. Den bäddar in, håller om och dämpar hela världen i ett enda skimrande täcke.

Förra året hostade vintern till ett par gånger före jul, har jag för mig. Vinterbilderna är från 17e december förra året. Men vintern som följde därefter var så härlig. Där gick jag i en sagovärld som aldrig ville ta slut, timme lades till timme, mil lades till mil utan att jag egentligen tänkte på det. Jag var fri.

Idag ville jag ta fram lådan med förband mot skrubbsåren som världen ger mig när jag tror att jag kan mer, är större än jag är och har tagit fel skor på fötterna. Men mest längtade jag efter att få vara i vintern, vila i dess famn, vara på andra sidan av vintersolståndet, på väg tillbaka till ljuset. Låta mig virvlas bort bland snöflingor och frost, leka tafatt med hunden tills jag tappat andan av farten. Där, mitt i det som jag förstår mig på och som tar emot mina steg oavsett tyngd.

Men mest av allt längtar jag efter ljuset. Det som höll om mig för någon dag sedan, det som bar, var så starkt och så skört på samma gång i mjukaste november.

Vad är det du har i baksätet? utbrast min kompis när hon stuvade in sig bredvid mig i bilen. När jag förklarade för henne att det var en klöspelare till katten och att jag har den där tills jag får tummen loss och åker och slänger den såg hon ännu mer förbryllad och road ut. Sedan fick hon mig att öppna min adventspresent som hon glatt gett mig innan hon ens hunnit säga hej.

Jag har aldrig fått en sådan present förut och undrade om det är jag som inte hänger med i nymodigheterna eller om det bara var ett ihopsnickrat eget koncept, men hann aldrig ställa klart alla frågor förrän jag såg att det var en jättesöt ängel som jag fått, med långt hår, vingar och stjärnor i nederkanten på sin klänning. Jag utbrast ett spontant ”ååååååh” och min kompis log med hela ansiktet och sa att det var min skyddsängel och att det var jag som var en av stjärnorna i klänningen. För inte så länge sedan hade hon precis samma nöjda ansiktsutryck när hon sa åt mig att jag var en ängel jag också, som att det var det mest självklara i hela världen. För min egen del önskar jag att alla hade såna vänner som ger en egoboostar så att man går med lätta steg och gladare hjärta även mitt i mörkaste vintern.

Hon följde med mig och köpte foder till hunden i byn som ligger en bit längre bort. Det är ofta vi gör sådär, när någon ska iväg på ett ärende hakar den andre på. För det mesta får man något annat gjort på samma gång och dessutom pladdrar vi oavbrutet hela tiden och det är inte sällan som vi får andra på gott humör eller ger dem ett litet leende en stund.

På vägen hem läste hon ordvitsar med riktig göteborgshumor för mig så att jag kved av skratt och nästan glömde bort att vara extra uppmärksam ifall det skulle komma något vilt ut på vägen. De jagar vildsvin på helgerna nu så det är inte helt otroligt att det kan komma något rusandes.

Det behövdes en sån dag, helt oplanerad och impulsiv, skratt blandat med allvar och tid till reflektion och återhämtning. Det är mitt i mörkaste vintern och det är som att tiden har hållt andan en stund. Som att det varken är natt eller dag, gryning eller skymning och stormen som drog förbi lämnade inte världen frisk och ny.

Det kanske bara var den krypande känslan av perfekt symmetri, en balans så som lugnet och stillheten minutrarna innan stormen bryter ut som dröjde sig kvar, men när tiden väl kom igång igen blev jag både överrumplad och ändå fylld av ett stilla lugn.

Det är inte länge kvar nu, tills det vänder, ljuset kommer att komma tillbaka, gnistrande solskensdagar i vackert vinterlandskap, varm choklad med skinn på ute i en snödriva, turer med sparken ner till sjön och de närmastes skratt och galna upptåg. Det kommer att bli så bra, det känner jag i min högra lilltå och den har aldrig fel.

Under tiden som vi väntar är det med mjukhet och försiktighet som jag går de nya stigarna i livet. Känner mig varligt fram och låter hjärtat välja riktning. Ibland har väl även min högra lilltå en åsikt, så jag får väl lyssna på den också. I alla fall litegrann, så att den inte blir vrång…

Den där gråheten som låg som en våt filt kring allting både länge och väl sög till slut ut den lilla inspiration och glädje som fanns kvar i min vintertrötta märg och sömniga sinne. Så i lördags morse, när solen blekt sken in genom vardagsrumsfönstret höll jag nästan andan och släppte inte ljuset med blicken på en lång stund. Allting annat var precis lika stilla som ögonblicket innan, men jag sög i mig ljuset som en svamp suger vatten.

När jag väl pallrat mig ut genom ytterdörren för en promenad hade molntäcket brett ut sig över himlen igen, men inte lika tjockt och inte lika obevekligt.

Samtidigt med ljuset kom frosten, minusgraderna och de mjuka, fina färgerna. Den kittlande andedräkten i nacken och rosorna på kinderna. Vidar rusade ner till strandkanten, men när isen började knaka backade han försiktigt tillbaka igen. Tydligen mindes han förra årets ofrivilliga dopp mellan isflaken och hur besvärligt det var att komma upp. Själv hade jag hjärtat i halsgropen och var en halv sekund från att gå ut i vattnet och hämta honom innan jag såg att han fick fäste och kunde häva sig upp.

Den här tunna, tunna isen var ingenting i jämförelse med flaken som han ramlade ner emellan men det är så långgrunt att det inte är någon större risk annat än att han blir blöt om tassarna om han går igenom.

Hur det än är så har det plötsliga skiftet i väder varit en total befrielse. Frosten har glittrat och glimmat, temperaturen krupit ner till minus fjorton på natten och jag har känt mig som ett barn som fått den bästa presenten någonsin och inte på några villkor ens vill berätta om den av rädsla för att magin ska försvinna. Att den kanske ska sluta upp att finnas eller rent av att någon annan kommer och tar bort den ifrån en igen. Nä, jag vet att det inte är så det fungerar, men jag har ändå inte ens försökt att ta någon bild på allt det där vackra, allt det som fått mitt hjärta att slå snabbare och min kropp att börja pirra av iver. De frasande eklöven under fötterna, grusvägen som böljar fram mellan hagar, ängar och skog eller starka stenmurar som ingen frost i världen rår på att bryta bort ens ett sandkorn från.

Jag har inte ens tagit upp kameran ur väskan utan valt att bara suga i mig allt det där. Låtit kropp och sinne fyllas av glädjen och energin och burits iväg av drömmar vävda kring då, nu och det som kommer att komma.

När allt det vackra utomhus toppas av lågmält samtal framför en munter eld, något att dricka, pepparkakor och en skymning som föll för längesedan känns det som att de gråa dagarna har gömt sig någonstans i ett skrymsle och inte tänker komma fram än på ett tag igen. Jag är visserligen trött av alla intryck, ljuset, färgerna, ljuden och de obetvingliga vibrationerna av glädje i kroppen, men det är en härlig trötthet, precis så som det ska kännas. Jag är så tacksam för vad ljuset förde med sig de senaste dagarna. Jag vilar i dess famn.

För någon dag sedan blev jag utmanad om att skriva något romantiskt om den otroligt gråa dagen som just passerat. Det skulle nog inte ens jag klara av… Vi skrattade gott åt att jag lyckas hitta ett rosa skimmer även i de tristaste av dagar, men faktum är att när snön fnykt omkring mig och hunden när vi har gått de senaste dagarna så har jag överraskande nog både hittat fler färger och starkare ljus än jag trodde att jag skulle. Inom mig börjar tankarna virvla och när jag passerade gården som har anor från 1600-talet (även om viss del av grunderna är från medeltiden) hörde jag ljudet av hovklapper, frasande kjolar och sprakande brasor i salarna inne i byggnaden. Tänk vilken perfekt dag att rida ut tillsammans med den man är förälskad i för att sedan stå tätt tillsammans i ett av rummen och blicka ut över vattnet där snöflingorna ljudlöst möter vattenytan och smälter bort. Att känna kylan från fartvinden på kinderna snabbt vända till en blossande rodnad av lycka av att möta sin älskades blick. Att känna energin från ritten och glädjen sprida sig i hela rummet och till och med vara lite glad över att skymningen faller snabbt och tidigt eftersom man får lov att vara stillsam och kura tätt ihop i skenet från elden. Att kanske till och med våga snudda vid den andres läppar i en första trevande kyss.

Jo, nog går det att vara romantisk i en sån miljö även mitt i den gråaste november.

Sedan drog jag ner mössan längre över öronen och insåg att paret som jag just fantiserat ihop i en 1700-talsmiljö förmodligen hade en jättehög av förpliktelser, ett helt släp av förkläden drällandes runt sig och hon kanske inte ens fått lov att lära sig att rida så det där med den stulna kyssen i en romantisk stund innan middagen har förmodligen aldrig hänt. Men man vet ju aldrig… Och i så fall hade hon säkert ett fantastiskt vackert, svallande hår och sprudlande glada ögon och han stilig och med varma, mjuka händer.

Porthuset på bilden är ett av två porthus som finns kvar i hela landet. Det är från 1600-talet och har undkommit rivning genom att det dött en ko varje gång man tänkt sig att sätta igång. Det verkar ju onekligen krångligt att behöva ta hand om döda kreatur istället för att riva en port så det är nog lättast att låta det stå kvar…

Jag är förstås glad att gården är i så fint skick som den är i nu och jag vänder ofta kameran åt det hållet, antagligen för att den inbjuder till att fantisera om folket som bott där genom tiderna, men det slog mig att det alltid är träden runt omkring som får den mesta av min uppmärksamhet.

Utan dem vore inte gården hälften så vacker, enligt mig, och jag skulle gärna ha sett fler av dem och kanske en köksträdgård i anslutning till husen.

Men jo, jag är medveten om vilket jobb det är att hålla igång en köksträdgård som är stor nog så jag traskar vidare utan att fara iväg alltför långt i den tanken. Gläds istället åt att vintersådden har kommit upp och ger en absurd känsla av vår mitt upp i kylan.

Det kastar mig in i minnet av vårljusets värme där det gröna är så grönt att det nästan gör ont och paret som kanske inte ens har funnits kan sitta en stund i lusthuset med händerna i varandras händer, lågt pratande om en gemensam framtid, om känslor och allt det praktiska, att klara ett liv tillsammans.

”Tänk om du tröttnar på mig?”

”Vad kommer du tycka om mig när jag blir gammal och ful?”

Och allting annat…

Hon lyfter blicken från deras sammanflätade händer, hans ansikte är öppet och ärligt med alla känslor blottade på samma gång.

Vi klarar det tillsammans. Du och jag.

Vi.

Även det som blivit böjt av livet kan brista ut i vacker grönska om våren, en styrka som inte kan anas i den sköra slankheten, men som heller inte går att bryta. Livskraften, viljan och kärleken. Det är starkare än allt och klarar vad som helst.

Jo, det förälskade paret kommer att få det fint tillsammans. I alla fall i min värld, där de säkert möter på en och annan svårighet eftersom en romantisk historia aldrig är utan sådana, men att det är det som för dem starkare samman. Får dem att växa tillsammans och fläta samman mer än bara sina händer.

Stillsamt började de första snöflingorna att dala ner på kvällen precis innan jag kröp ner i sängen för natten. De virvlade långsamt, som att de inte riktigt visste om de ville landa eller fortsätta att leka i luften en stund till.

Jag har svårt att sluta titta på virvelfärden under årets första snöfall. Det är alltid lika magiskt och i skenet från gatlyktorna (lyxigt nog finns det faktiskt hela fem stycken gatlampor precis där jag bor) förlorar jag mig i sagornas värld för en stund.

Månen skiner allt starkare genom skyarna och färgar asfalten silvervit utanför lyktornas gula klot. Där ute finns en annan sagovärld, en där man behöver vara försiktigare, där tunga fåglar som svarta skepnader lyfter rasslande från träden man passerar och med sjungande vingslag stormar iväg mellan grenarna. Där knäcks kvistar av osynliga figurer inne i de djupa skuggorna och ibland gnistrar blå och röda ljusglimtar snabbt, snabbt fram över mossan mellan stammar och snår.

Jo, jag har blivit kär i vintern.

Jag virvlar fram lika lätt som snöflingorna, dansar gnistrande i ljuset. Buren av allt det som jag trodde bara fanns i sagorna, starkare än någonsin förut.

Viskande i vinternatten.

Jag bär dig, omsluter dig.

Vila i min famn.