Fått fart igen

Det där med fyrhjuling är verkligen underskattat. Åtminstone som leksak eftersom jag inte har så stor koll på vad man egentligen kan använda den till förutom att ploga snö. Även att det knappt var någon plusgrad och regnet var så kallt att det värkte så skrattade jag högt av pirret i kroppen när farten ökade. För en gångs skull glömde jag bort att det var grått, grått, grått. Det spirade en gryning någonstans i hjärtat likafullt som det gjorde på himlen för någon dag sedan.

Plötsligt kunde jag se det vackra igen, en portal av täta granar, ett valv högt över huvudet av grenar där det känns som att vad som helst kan finnas i den bortre änden. Nya träd, nya marker och ändå så hemtamt. Precis som hemma. Jag snorade andäktigt med en plym av utandningsluft omkring mig vid kanten av bäcken, som var så lik bäcken jag ramlade ner i otaliga gånger när jag var liten och jag drabbades nästan lika starkt som då av längtan efter att bara pröva litegrann om det gick att hoppa över till andra sidan. Men jag slets ur mina tankar och skuttade tillbaka på tuvorna till fyrhjulingen som förvånande nog tog sig fram på ställen där jag var tvungen att blunda lite för att inte tycka att det var alltför läskigt. Jag har mindre problem med höga farter än oländig terräng, tydligen.

Vid köksbordet, med elden knastrande i köksspisen och soppan på värmning, vilade jag blicken på naturen utanför. Försvann en stund i nuet, sög i mig av atmosfären och det milda i det som fanns runt omkring. Alla intryck trängdes med lyckokänslorna och kylan i huden från regnet värmdes så sakteliga bort av elden, maten, det heta téet och skratten. Det är så en trist decemberdag ska hanteras, med adrenalin, humor och härligt sällskap.

Jag fnissar fortfarande litegrann och blinkar samtidigt sömnigt under min tjocka yllefilt. Det var så mycket jag ville titta på, minnas och röra vid att jag nog kanske tog i litegrann i överkant. Man behöver inte nödvändigtvis minnas just den där eken eller den där granen eller formen på stengärdesgården som både rasat och blivit övervuxen av mossa. Eller minnas strukturen på träbalken i taket och det vackra mönstret av spindelnäten som vuxit med åren i källaren. Spindlarna själva tycks inte bry sig nämnvärt när de får gäster och deras kokonger hänger obevakade som uppochnedvända luftballonger lite här och var. Tänk att något så litet kan göra något så stort, hållfast och vackert!

Vissa platser ger styrka och energi oavsett vilken tid det är på året och hur kallt regnet än är. Att få vara i det är en gåva jag kommer att leva på ett bra tag framöver. Nu är det kanske till och med så att jag kan försöka mig på att baka lussekatter och inte bara åka hem till vänner som just gjort sina egna och moffla i mig hemma hos dem. Tänk vad en dag med lite drag i kan göra!