Förrädiska frost

”Åh vad skönt att få höra din röst!” nästan snubbelrasade orden fram i andra änden av luren nästan innan jag hunnit svara ordentligt. Jag blev full i skratt och en aning generad. Så spännande att höra mig säga ”heeeej” kan det väl ändå inte vara, tänkte jag. Det visade sig att det gått ut på radion att det inträffat en frontalkrock bara någon kilometer bort från mig och att flera personer förts till sjukhus. Kanske inte så konstigt att folk blir oroliga då. Särskilt som de vet att jag kanske inte alltid….hrm…host…att jag kan tycka att det är roligt att killa lite extra på gaspedalen ibland. Särskilt när det är halt eller snömodd. Men faktum är att jag alltid tar det extra lugnt i just den kurvan där olyckan skedde, den är nästan på nittio grader, feldoserad i ytterkurvan och förutom att den kniper, är märklig i största allmänhet och har dålig sikt rätt igenom så genar i princip alla rakt igenom den i högre hastighet än det egentligen går.

Jag drog på mig ytterkläderna medan jag pladdrade på i luren och efter två steg ut på vägen stelnade jag i hela kroppen. Det var glashalt. Visst, natten hade bjudit på ordentligt med regn, men det gick inte att se på marken att det nästan låg en isbark över allting.

Min nästa fråga var om jag skulle gå långt eller kort och nästan hörde en längtan i rösten på samma gång som svaret kom. ”Gå långt”, sa den och jag styrde in stegen mot en ny runda för min del. Jag hade kunnat gå en annan väg, men den skulle bli för långt längs med asfaltsvägen så det var bara att ta sig ut i så väglöst land som möjligt.

Det slutade med att jag gick tretton kilometer den dagen. Det var underbart skönt och inte så lite perfekt sätt att rensa hjärnan på. Även om frosten prydde marken så kändes det inte speciellt kallt och det varken blåste eller regnade.

Jag behövde det där. Efteråt kunde jag lyfta blicken lite, andas lite friare och fokusera på det som komma skall. Den obehagliga känslan i kroppen försvann och att jag sedan blev trött på ett skönt sätt var en otrolig bonus.

Nu är det jag som övar på att vara här och nu, lita på det som har sagts och bara följa med. Allt medan jag tar mig ut och går mellan de grönaste granar, trassliga fält av ljung och sjunger sånger som lyfter, bärs bort av brisen och smeker den kind som behöver det.