I tystnad och lussetid

Den blå timmen färgade världen magisk i eftermiddags. Jag lät mig svepas med av midnattsblå kristaller och grantoppar mot den eviga himlen. Försvann i minnen av virvlande dans, musik och mil efter mil i ett tätnande vinterlandskap på väg mot ett äventyr. Stjärnhimmel som spricker upp i en fantastisk gryning där det inte finns en chans att ta in allt det vackra ens om man kunnat se allt på samma gång.

För någon dag sedan satt jag och tittade på när snön föll. Sakta, sakta kom flinga efter flinga singlandes försiktigt ned från skyn. Månen bröt nästan igenom skyarna med sitt ljus och mörkret var inte så tätt utan att det gick att gå obehindrat fastän solen gått ned för längesen. Där, bland stammar som klätts vita och med pudrade grenar fann jag rytmen i mina steg igen. Det är där jag ska vara, dit jag längtat när världen runt omkring blir för stor och svår. I det dämpade ljudet av stegen i snön.

Fastän att jag mycket väl vet om att det är Lucia den 13e december varje år så missade jag att baka lussekatter det här året också. Allting var förberett, men jag blev nog alltför distraherad av allting annat för jag kom mig inte för att sätta igång förrän flera dagar försent. Det blev heller inga lussekatter, det blev lusselejon. Degen jäste utom all kontroll och ugnen löpte amok och blev trehundra grader varm så lejonen fick en hård skorpa och sällan har väl resultatet blivit så torrt! En bit prima saharaöken i form av en krusidull med russin på. Torkar ut vilka salivkörtlar som helst och om man inte aktar sig kanske man bryter en tand dessutom. Ätes på egen risk!

Det är förmodligen därför som jag inte bakar så ofta. Jag är inte helt säker på att köket står kvar efter att jag har varit där en stund… Fast den här gången skaffade jag ju mig perfekt ammunition mot den stora världen där utanför. Kanske inte så dumt ändå…

Jag övergav lusselejonen under en bakduk och travade iväg ut med hunden istället. Bättre att göra det som man faktiskt är bra på. Temperaturen sjönk och luften blev spröd och lätt. Äntligen sjönk den senaste tidens gråhet undan.

Jag har varit tyst i några dagar. Inte bara här på bloggen utan i verkliga livet också. Jag behövde det. Tror att jag är redo att komma ut ur min bubbla igen, men inte lika mycket som förut. Inte än. Världen och jag är inte helt överens om hur stor den behöver vara än så länge och jag kommer inte att försöka fylla ut några skor som är alldeles för stora. Då snubblar jag bara och faller och min förbandslåda är i det närmaste tom.

Ett liv är sällan stilla och oföränderligt, det är bara att försöka följa med strömmen och hoppas att den är mild även om den bär iväg dit man inte tänkt sig från början. Jag tänker att det är okej att tycka att det är lite läskigt, att till och med spjärna emot lite, så länge man inte blundar för att det kan bära med sig bra saker också. Man får vara rädd, men inte feg för då är man bara en liten lort, precis som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger.

Jag gick mig trött i vinternatten, sveptes med av singlande snöflingor och sjöng högt för de tysta träden. De sover nu. Väntar tålmodigt på våren, släpper sina frön som en påminnelse om att den inte är alltför långt borta. Själv drömde jag om nyckelpigor på natten. De svepte med sig en doft av sommar, kärlek och glädje. Det blir fint när den kommer, men först tänker jag leka i snön!

3 reaktioner till “I tystnad och lussetid

  1. Hi Evelina, how’s your health and life?

    It would have been interesting a photographic record of this maddening sutuation in the kitchen, well, for another time it will be, like when you had that corpse hidden in the refrigerator. Hahaha…

    Beautiful photographs of the snowy forest, I like them a lot …

    I have also noticed your silence here, it is natural sometimes to take a break, we each have some kind of bubble where we take refuge sometimes, you are not the only…

    I sincerely hope that everything is fine out there, and that things go well.

    en stor kram för dig.
    fernando.

    Gillad av 1 person

    1. I realise that it would have been a nice thing to show pictures of both the mess in the kitchen and of me nearly vomiting because of the disgusting bones, but believe me, I wasn’t able to manage that too. I would probably have caused an explosion or something if I had tried 😅

      I can’t be creative when things around me are too stressful so that’s one of the reasons why I’ve been quiet, but it’s also been very dark, grey and rainy for a long time now. But I hope that things will brighten up soon and become easier to handle.

      Stor kram tillbaka 😊

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s