I tystnad och lussetid

Den blå timmen färgade världen magisk i eftermiddags. Jag lät mig svepas med av midnattsblå kristaller och grantoppar mot den eviga himlen. Försvann i minnen av virvlande dans, musik och mil efter mil i ett tätnande vinterlandskap på väg mot ett äventyr. Stjärnhimmel som spricker upp i en fantastisk gryning där det inte finns en chans att ta in allt det vackra ens om man kunnat se allt på samma gång.

För någon dag sedan satt jag och tittade på när snön föll. Sakta, sakta kom flinga efter flinga singlandes försiktigt ned från skyn. Månen bröt nästan igenom skyarna med sitt ljus och mörkret var inte så tätt utan att det gick att gå obehindrat fastän solen gått ned för längesen. Där, bland stammar som klätts vita och med pudrade grenar fann jag rytmen i mina steg igen. Det är där jag ska vara, dit jag längtat när världen runt omkring blir för stor och svår. I det dämpade ljudet av stegen i snön.

Fastän att jag mycket väl vet om att det är Lucia den 13e december varje år så missade jag att baka lussekatter det här året också. Allting var förberett, men jag blev nog alltför distraherad av allting annat för jag kom mig inte för att sätta igång förrän flera dagar försent. Det blev heller inga lussekatter, det blev lusselejon. Degen jäste utom all kontroll och ugnen löpte amok och blev trehundra grader varm så lejonen fick en hård skorpa och sällan har väl resultatet blivit så torrt! En bit prima saharaöken i form av en krusidull med russin på. Torkar ut vilka salivkörtlar som helst och om man inte aktar sig kanske man bryter en tand dessutom. Ätes på egen risk!

Det är förmodligen därför som jag inte bakar så ofta. Jag är inte helt säker på att köket står kvar efter att jag har varit där en stund… Fast den här gången skaffade jag ju mig perfekt ammunition mot den stora världen där utanför. Kanske inte så dumt ändå…

Jag övergav lusselejonen under en bakduk och travade iväg ut med hunden istället. Bättre att göra det som man faktiskt är bra på. Temperaturen sjönk och luften blev spröd och lätt. Äntligen sjönk den senaste tidens gråhet undan.

Jag har varit tyst i några dagar. Inte bara här på bloggen utan i verkliga livet också. Jag behövde det. Tror att jag är redo att komma ut ur min bubbla igen, men inte lika mycket som förut. Inte än. Världen och jag är inte helt överens om hur stor den behöver vara än så länge och jag kommer inte att försöka fylla ut några skor som är alldeles för stora. Då snubblar jag bara och faller och min förbandslåda är i det närmaste tom.

Ett liv är sällan stilla och oföränderligt, det är bara att försöka följa med strömmen och hoppas att den är mild även om den bär iväg dit man inte tänkt sig från början. Jag tänker att det är okej att tycka att det är lite läskigt, att till och med spjärna emot lite, så länge man inte blundar för att det kan bära med sig bra saker också. Man får vara rädd, men inte feg för då är man bara en liten lort, precis som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger.

Jag gick mig trött i vinternatten, sveptes med av singlande snöflingor och sjöng högt för de tysta träden. De sover nu. Väntar tålmodigt på våren, släpper sina frön som en påminnelse om att den inte är alltför långt borta. Själv drömde jag om nyckelpigor på natten. De svepte med sig en doft av sommar, kärlek och glädje. Det blir fint när den kommer, men först tänker jag leka i snön!