När det gråa ger vika för frosten

Den där gråheten som låg som en våt filt kring allting både länge och väl sög till slut ut den lilla inspiration och glädje som fanns kvar i min vintertrötta märg och sömniga sinne. Så i lördags morse, när solen blekt sken in genom vardagsrumsfönstret höll jag nästan andan och släppte inte ljuset med blicken på en lång stund. Allting annat var precis lika stilla som ögonblicket innan, men jag sög i mig ljuset som en svamp suger vatten.

När jag väl pallrat mig ut genom ytterdörren för en promenad hade molntäcket brett ut sig över himlen igen, men inte lika tjockt och inte lika obevekligt.

Samtidigt med ljuset kom frosten, minusgraderna och de mjuka, fina färgerna. Den kittlande andedräkten i nacken och rosorna på kinderna. Vidar rusade ner till strandkanten, men när isen började knaka backade han försiktigt tillbaka igen. Tydligen mindes han förra årets ofrivilliga dopp mellan isflaken och hur besvärligt det var att komma upp. Själv hade jag hjärtat i halsgropen och var en halv sekund från att gå ut i vattnet och hämta honom innan jag såg att han fick fäste och kunde häva sig upp.

Den här tunna, tunna isen var ingenting i jämförelse med flaken som han ramlade ner emellan men det är så långgrunt att det inte är någon större risk annat än att han blir blöt om tassarna om han går igenom.

Hur det än är så har det plötsliga skiftet i väder varit en total befrielse. Frosten har glittrat och glimmat, temperaturen krupit ner till minus fjorton på natten och jag har känt mig som ett barn som fått den bästa presenten någonsin och inte på några villkor ens vill berätta om den av rädsla för att magin ska försvinna. Att den kanske ska sluta upp att finnas eller rent av att någon annan kommer och tar bort den ifrån en igen. Nä, jag vet att det inte är så det fungerar, men jag har ändå inte ens försökt att ta någon bild på allt det där vackra, allt det som fått mitt hjärta att slå snabbare och min kropp att börja pirra av iver. De frasande eklöven under fötterna, grusvägen som böljar fram mellan hagar, ängar och skog eller starka stenmurar som ingen frost i världen rår på att bryta bort ens ett sandkorn från.

Jag har inte ens tagit upp kameran ur väskan utan valt att bara suga i mig allt det där. Låtit kropp och sinne fyllas av glädjen och energin och burits iväg av drömmar vävda kring då, nu och det som kommer att komma.

När allt det vackra utomhus toppas av lågmält samtal framför en munter eld, något att dricka, pepparkakor och en skymning som föll för längesedan känns det som att de gråa dagarna har gömt sig någonstans i ett skrymsle och inte tänker komma fram än på ett tag igen. Jag är visserligen trött av alla intryck, ljuset, färgerna, ljuden och de obetvingliga vibrationerna av glädje i kroppen, men det är en härlig trötthet, precis så som det ska kännas. Jag är så tacksam för vad ljuset förde med sig de senaste dagarna. Jag vilar i dess famn.