Mjuk söndag

Vad är det du har i baksätet? utbrast min kompis när hon stuvade in sig bredvid mig i bilen. När jag förklarade för henne att det var en klöspelare till katten och att jag har den där tills jag får tummen loss och åker och slänger den såg hon ännu mer förbryllad och road ut. Sedan fick hon mig att öppna min adventspresent som hon glatt gett mig innan hon ens hunnit säga hej.

Jag har aldrig fått en sådan present förut och undrade om det är jag som inte hänger med i nymodigheterna eller om det bara var ett ihopsnickrat eget koncept, men hann aldrig ställa klart alla frågor förrän jag såg att det var en jättesöt ängel som jag fått, med långt hår, vingar och stjärnor i nederkanten på sin klänning. Jag utbrast ett spontant ”ååååååh” och min kompis log med hela ansiktet och sa att det var min skyddsängel och att det var jag som var en av stjärnorna i klänningen. För inte så länge sedan hade hon precis samma nöjda ansiktsutryck när hon sa åt mig att jag var en ängel jag också, som att det var det mest självklara i hela världen. För min egen del önskar jag att alla hade såna vänner som ger en egoboostar så att man går med lätta steg och gladare hjärta även mitt i mörkaste vintern.

Hon följde med mig och köpte foder till hunden i byn som ligger en bit längre bort. Det är ofta vi gör sådär, när någon ska iväg på ett ärende hakar den andre på. För det mesta får man något annat gjort på samma gång och dessutom pladdrar vi oavbrutet hela tiden och det är inte sällan som vi får andra på gott humör eller ger dem ett litet leende en stund.

På vägen hem läste hon ordvitsar med riktig göteborgshumor för mig så att jag kved av skratt och nästan glömde bort att vara extra uppmärksam ifall det skulle komma något vilt ut på vägen. De jagar vildsvin på helgerna nu så det är inte helt otroligt att det kan komma något rusandes.

Det behövdes en sån dag, helt oplanerad och impulsiv, skratt blandat med allvar och tid till reflektion och återhämtning. Det är mitt i mörkaste vintern och det är som att tiden har hållt andan en stund. Som att det varken är natt eller dag, gryning eller skymning och stormen som drog förbi lämnade inte världen frisk och ny.

Det kanske bara var den krypande känslan av perfekt symmetri, en balans så som lugnet och stillheten minutrarna innan stormen bryter ut som dröjde sig kvar, men när tiden väl kom igång igen blev jag både överrumplad och ändå fylld av ett stilla lugn.

Det är inte länge kvar nu, tills det vänder, ljuset kommer att komma tillbaka, gnistrande solskensdagar i vackert vinterlandskap, varm choklad med skinn på ute i en snödriva, turer med sparken ner till sjön och de närmastes skratt och galna upptåg. Det kommer att bli så bra, det känner jag i min högra lilltå och den har aldrig fel.

Under tiden som vi väntar är det med mjukhet och försiktighet som jag går de nya stigarna i livet. Känner mig varligt fram och låter hjärtat välja riktning. Ibland har väl även min högra lilltå en åsikt, så jag får väl lyssna på den också. I alla fall litegrann, så att den inte blir vrång…