Utmaningen antagen

För någon dag sedan blev jag utmanad om att skriva något romantiskt om den otroligt gråa dagen som just passerat. Det skulle nog inte ens jag klara av… Vi skrattade gott åt att jag lyckas hitta ett rosa skimmer även i de tristaste av dagar, men faktum är att när snön fnykt omkring mig och hunden när vi har gått de senaste dagarna så har jag överraskande nog både hittat fler färger och starkare ljus än jag trodde att jag skulle. Inom mig börjar tankarna virvla och när jag passerade gården som har anor från 1600-talet (även om viss del av grunderna är från medeltiden) hörde jag ljudet av hovklapper, frasande kjolar och sprakande brasor i salarna inne i byggnaden. Tänk vilken perfekt dag att rida ut tillsammans med den man är förälskad i för att sedan stå tätt tillsammans i ett av rummen och blicka ut över vattnet där snöflingorna ljudlöst möter vattenytan och smälter bort. Att känna kylan från fartvinden på kinderna snabbt vända till en blossande rodnad av lycka av att möta sin älskades blick. Att känna energin från ritten och glädjen sprida sig i hela rummet och till och med vara lite glad över att skymningen faller snabbt och tidigt eftersom man får lov att vara stillsam och kura tätt ihop i skenet från elden. Att kanske till och med våga snudda vid den andres läppar i en första trevande kyss.

Jo, nog går det att vara romantisk i en sån miljö även mitt i den gråaste november.

Sedan drog jag ner mössan längre över öronen och insåg att paret som jag just fantiserat ihop i en 1700-talsmiljö förmodligen hade en jättehög av förpliktelser, ett helt släp av förkläden drällandes runt sig och hon kanske inte ens fått lov att lära sig att rida så det där med den stulna kyssen i en romantisk stund innan middagen har förmodligen aldrig hänt. Men man vet ju aldrig… Och i så fall hade hon säkert ett fantastiskt vackert, svallande hår och sprudlande glada ögon och han stilig och med varma, mjuka händer.

Porthuset på bilden är ett av två porthus som finns kvar i hela landet. Det är från 1600-talet och har undkommit rivning genom att det dött en ko varje gång man tänkt sig att sätta igång. Det verkar ju onekligen krångligt att behöva ta hand om döda kreatur istället för att riva en port så det är nog lättast att låta det stå kvar…

Jag är förstås glad att gården är i så fint skick som den är i nu och jag vänder ofta kameran åt det hållet, antagligen för att den inbjuder till att fantisera om folket som bott där genom tiderna, men det slog mig att det alltid är träden runt omkring som får den mesta av min uppmärksamhet.

Utan dem vore inte gården hälften så vacker, enligt mig, och jag skulle gärna ha sett fler av dem och kanske en köksträdgård i anslutning till husen.

Men jo, jag är medveten om vilket jobb det är att hålla igång en köksträdgård som är stor nog så jag traskar vidare utan att fara iväg alltför långt i den tanken. Gläds istället åt att vintersådden har kommit upp och ger en absurd känsla av vår mitt upp i kylan.

Det kastar mig in i minnet av vårljusets värme där det gröna är så grönt att det nästan gör ont och paret som kanske inte ens har funnits kan sitta en stund i lusthuset med händerna i varandras händer, lågt pratande om en gemensam framtid, om känslor och allt det praktiska, att klara ett liv tillsammans.

”Tänk om du tröttnar på mig?”

”Vad kommer du tycka om mig när jag blir gammal och ful?”

Och allting annat…

Hon lyfter blicken från deras sammanflätade händer, hans ansikte är öppet och ärligt med alla känslor blottade på samma gång.

Vi klarar det tillsammans. Du och jag.

Vi.

Även det som blivit böjt av livet kan brista ut i vacker grönska om våren, en styrka som inte kan anas i den sköra slankheten, men som heller inte går att bryta. Livskraften, viljan och kärleken. Det är starkare än allt och klarar vad som helst.

Jo, det förälskade paret kommer att få det fint tillsammans. I alla fall i min värld, där de säkert möter på en och annan svårighet eftersom en romantisk historia aldrig är utan sådana, men att det är det som för dem starkare samman. Får dem att växa tillsammans och fläta samman mer än bara sina händer.

4 reaktioner till “Utmaningen antagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s