Längtar efter snö

Jag har nog aldrig förstått riktigt hur man gör för att bäst vara i den här världen. Ibland tror jag att jag har förstått, till och med att det går riktigt bra. Jag blir ivrig och lycklig och tänker att det äntligen lossnat även för mig, att jag fått grepp om hur saker och ting går till, fungerar och ordnar sig efter konstens alla regler.

Strax därefter händer det alltid någonting som gör att jag står där lika förvirrad igen. Jag har försökt att pressa ner den där kantiga kuben i det runda hålet igen och fastnat i förvåningen över att det inte gick, den här gången heller.

Lite som när man var liten och sprang med träskor på sig. Egentligen visste jag ju att jag inte kunde, jag var inte lika snabb, stor och duktig som de andra barnen, men jag sprang ändå. Efter några meter snubblade jag och föll, fick ett ordentligt skrubbsår på vardera knä och tårarna rann.

Den gången tvättade min kompis mamma såren försiktigt åt mig och när min förskräckelse lagt sig och det inte gjorde så ont längre kunde jag snora ur näsan och torka tårarna, tacka så mycket för hjälpen och försiktigt, försiktigt gå hem.

Det går alltid att gå tillbaka hem, att vara ute i den stora världen, som jag inte förstår mig på och förundrad ta några steg till, men jag springer inte längre och när det är dags att gå tillbaka hem har jag en egen liten låda med förband mot skrubbsår på knäna. Det händer nämligen att jag snubblar och faller ändå, trots att jag har slutat att springa med träskor på. De är förresten blommiga numera, och flera storlekar större än då.

Idag blev en dag med mycket té, skorpor, marmelad och ost. Det behövdes när dagen bara varit fylld av gråhet, snöglopp, regn och blåst. Fyra grader varmt och hela min kropp tar spjärn mot den råa kylan. Visst, det går lätt att gå så länge det inte är snö, men jag längtar ändå efter den, snön. Den bäddar in, håller om och dämpar hela världen i ett enda skimrande täcke.

Förra året hostade vintern till ett par gånger före jul, har jag för mig. Vinterbilderna är från 17e december förra året. Men vintern som följde därefter var så härlig. Där gick jag i en sagovärld som aldrig ville ta slut, timme lades till timme, mil lades till mil utan att jag egentligen tänkte på det. Jag var fri.

Idag ville jag ta fram lådan med förband mot skrubbsåren som världen ger mig när jag tror att jag kan mer, är större än jag är och har tagit fel skor på fötterna. Men mest längtade jag efter att få vara i vintern, vila i dess famn, vara på andra sidan av vintersolståndet, på väg tillbaka till ljuset. Låta mig virvlas bort bland snöflingor och frost, leka tafatt med hunden tills jag tappat andan av farten. Där, mitt i det som jag förstår mig på och som tar emot mina steg oavsett tyngd.

Men mest av allt längtar jag efter ljuset. Det som höll om mig för någon dag sedan, det som bar, var så starkt och så skört på samma gång i mjukaste november.

4 reaktioner till “Längtar efter snö

    1. Tack!! Jo, jag vet ju det egentligen men ibland känns det som att det bara kommer att fortsätta och fortsätta till tids ände. Men idag var det lite sol så nu känns det mer hoppfullt igen 😊😊

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s