Utomhus är trots allt bättre

Vissa dagar kallar mig att gå, lockar och drar på ett sätt som inte går att stå emot. Det var inte alls meningen att jag skulle gå dit jag gick idag men benen styrde sig själva. Jag fick visserligen stopp på dem när de tänkte styra iväg uppåt och genom nästa etapp av skog, men det var enbart för att jag lyckades få dem att inse att de inte var redo för att gå två mil på en gång i vinterkängorna än. Inte i den uppförsbacken i alla fall. Den är evighetslång. Eller i alla fall några kilometer. Men den känns som att den varar i en evighet.

Det har fallit ett tunt täcke av snö över världen och jag försökte att låta bli att titta på och bedöma alla spåren jag såg. I spårsnö är det extra besvärligt för mig att inte uppslukas helt av allt som går att utläsa av det som plötsligt exponeras. Visserligen är det mycket spår i vanliga fall också, men de skriker inte lika högljutt som de i snön gör.

Förra året slet jag ut broddarna som jag fick så nu behöver jag plötsligt nya igen. För det mesta går jag en bit på asfaltsvägen innan jag böjer av inåt skogen och det är riktigt halt innan grusbilen har hunnit ut till oss. Efteråt med för det mesta eftersom jag går så långt ut på kanten och det sällan har skvätt något grus dit ut.

Förutom halkan så bjöd första etappen på ett sjukligt och lite otäckt ljus med märkliga färger som följd. Jag kom på mig själv med att längta efter det skira, spröda blåa och rosa ljuset som kan uppstå när det är än fler minusgrader och ett tunt, tunt molntäcke. Jag längtade efter frost, klirrande iskristaller som sprött faller ner i en nästan omärkbar rörelse i luften och den rena känslan som den ger. Istället fastnade jag i det höga ljudet från vattnet i ån.

Just nu är det som att vara i ingenmansland. Det är varken gryning eller skymning, kallt eller varmt, mulet eller sol. Allting har stannat upp, förutom att folk träter om nästan ingenting. Som vanligt blir jag illa berörd och behovet av att vara ute bara ökar. Hade det varit sommar nu hade jag tagit tältet och gått. Slagit läger där det hade varit så vackert att mitt hjärta spritt av glädje och benen fått ro. Men jag stannar där jag är, går inte längre än att jag kommer hem efter några timmar och slår mig ner med en mugg té och försöker att bara vara i nuet.

Det går rätt bra det också, jag vet att det inte är mörkt för evigt. Om ett litet tag vänder det och blir ljusare igen, bara jag har tålamod. Folk kommer att hitta något annat att träta om, men förhoppningsvis lämnar de ute mig ur den cirkusen. Jag orkar inte med att blanda mig i allt det där ståhejet. Det enda som folk verkar vara överens om för tillfället är att det är alldeles för många vildsvin överallt. I helgen ska det jagas igen, men någon vovve hade varit lite för ivrig i morse och spungit efter ett vildsvin i flera kilometer alldeles på eget bevåg efter vad jag kunde se. Den vovven kanske får vara hemma och vila i morgon. Till skillnad från min. Han vill bara vara ute ännu mer, precis som jag, och om inte allt blir galet i morgon så är det bland träden vi dröjer oss kvar, hittar lugnet, styrkan och sinnesron. Där vilar hjärtat i det som är, har varit och det som är på väg. Det enda jag vet är att det kommeratt bli bra. Så småningom.