Från regn till snö

Regnet öser ner. Ungefär som det har gjort i vad som känns som en evighet nu. Fast det är inte sant, det vet jag, och i somras försökte jag skicka en tanke till mitt framtida jag att inte tappa hoppet och att minnas hur mycket jag längtade efter regnet just då. Jag försökte lova mig själv att jag inte skulle sucka djupt och nästan tappa hoppet, men så vet jag om att jag har det lika kämpigt varenda december så det var lönlöst. Jag suckar djupt och frustrerat över det eviga regnet. Det är snudd på omöjligt att ta några bilder och om det någon gång är uppehåll och kanske lite sol blir jag så betagen och uppslukad att jag inte alls klarar av att ta någon bild. De sekunderna av icke regnande och ljus suger jag i mig genom varenda por i kroppen.

Det som faktiskt glädjer mig mitt i allt det här är att jag hör vattnet från ån när jag står på min yttertrapp nu igen. Åar och bäckar är fyllda med vatten och det strömmar i dem med en kraft som helt saknades i somras.

Jag förlorar mig i ljudet, låter mig lugnas av ytans speglingar och vilar blicken i det som dolts där under.

Ibland undrar jag vad det är som gör att jag alltid dras till vattnet. Även om jag planerat att gå mitt inne i skogen så hamnar jag förr eller senare vid antingen ett vattendrag, en göl eller en sjö. Det är vilsamt på något sätt. Tröstande och rofyllt. Om vintern brukade jag älska att åka skridskor på olika sjöar, men en mindre trevlig erfarenhet har gjort att det är mer sällan som skridskorna åker på. Ändå är ett av de största nöjena att gå ut och hoppa på isen bara för att höra den sjunga och den första vintern jag bodde här rös jag lyckligt när ljudet från den närmsta sjön hördes ända hem då temperaturen sjönk om nätterna och sjön stärkte sig. Det är så kraftfullt, levande och svindlande på samma gång att jag nästan ryser bara av tanken.

Men då måste jag också förlika mig med att det regnar för att få nöjet att höra det brusande vattnet och att sjön har fyllts på. Nästan i alla fall. Den här tiden på året skulle man kunna begära att det snöade istället.

Jag drömmer om att rida i full galopp genom ett vinterlandskap där solen spränger fram en kaskad av glitter i nedrasande snö från träden, om skidåkning i galna hastigheter där nysnön sprutar runt pjäxorna, turer med sparken på vintervägar, att pulsa i snö där ingen annan har gått och fnissa åt ekorrarnas alltid lika humoristiska spår. Att bara fylla hjärtat med lindrande kristaller av is, gnistrande små diamanter av frost och styrka. Mm, jag längtar mig tokig. Det kommer att bli en fin vinter, det är åtminstone vad jag hoppas och tror.

Under tiden som jag väntar har jag släpat ned lådan med julsaker från vinden och förundras över hur mycket pynt jag faktiskt har. Undrar när det hände? Jag som tycker att jag i största möjliga mån brukar undvika det där med jul. Förutom det som går att äta då förstås….

Någonstans kanske det ändå finns ett litet gnistrande frö till att börja tycka om julen. Eller pyntet i alla fall. Och det som går att äta… Och Karl-Bertil Johnssons julafton klockan sju på tv. För det är en saga som är fin att se varenda jul.