Det knackade försiktigt på min axel och när jag vände mig om stod en äldre man bakom mig. ”Är det inte vår vandrare?” frågade han och fastän att jag vuxit upp här har jag aldrig vant mig vid att man formulerar sitt påstående som en fråga. Det syntes klart och tydligt att han visste vem jag var. Han presenterade mig för sin fru och det visade sig att jag brukar vinka till mannen då han ofta, ofta är ute och jobbar i skogen. Det var lite överraskande att bli tilltalad som vandrare när jag själv tycker att jag bara är ute och går lite. Men på samma gång var det roligt att få höra hur andra tänker om mig. Det är många gånger mötena med människor som ger krydda på tillvaron, om det så är den trevlige mannen och hans fru eller en uppretad jägare som inte alls förväntat sig att någon skulle kunna dyka upp från ett helt annat håll än det som han hade tänkt sig. Fast för det mesta tycker jag att det är väldigt skönt att bara vara i mina egna tankar, låta humöret styra tempot och se vad dagen bjuder på utan att träffa på en endaste liten person.

De senaste dagarna har tankarna virvlat kring allt annat än att vara ute och gå och en aning frustrerat har jag insett att även denna våren verkar ha hoppat över själva vår-delen och gått rakt in i sommaren. Fast med minusgrader på nätterna.

Vidar fäller sin vinterpäls överallt, katten fäller sin vinterpäls i min säng, hästarna fäller så mycket päls att de tappar orken på köpet och själv undrar jag om inte jag fäller lite jag också. Åtminstone har jag förlagt min ork någonstans. Efter att ha suttit en aning håglöst ute på gräsmattan den största delen av dagen samlade jag ihop mig när solen började mjukna lite och bjöd med Vidar på promenad. Han har hämtat sig från sin magsjuka snabbare än vad jag gjort och har använt gräsmattan som rallybana både en och två gånger så han var inte sen att haka på.

Jag ljublade i det honungsgula ljuset,av fåglarna och värmen som fortfarande dröjde sig kvar. Dessutom skrattade jag högt när jag insåg att alla bilderna blev fullproppade av lens flares, linsöverstrålning på svenska. Jag har haft timslånga diskussioner med en vän om huruvida det är fint med sådana eller inte. Jag har alltid retat mig väldigt mycket på dem och blev helt överraskad ikväll när jag kände helt tvärtom, det var fint, härligt, som små regnbågar i bilder som annars skulle kunnat blivit korrekta, på gränsen till perfekta. Så tråkigt det hade varit! Perfektion har aldrig varit en del av mig. Likaväl som att man här talar om sig själv i tredje person och ställer frågor istället för att säga rakt ut vad man menar så älskar jag att kameran överraskar mig och skapar något som jag själv inte tänkt mig. Precis som i ett levande samtal.

Jag har alltid tänkt mig att man antingen är för eller emot de där irriterande bieffekterna av att solen reflekteras i linsen, men nä…ikväll älskar jag dem. I morgon? Inte lika säkert… Det gör ingenting. Det som är så underbart är att ljuset är tillbaka på riktigt, att orrarna får fnatt och inte bara spelar om mornarna utan övar lite kvällen innan också, att paddorna prasslar sig fram i fjolårsgräset medan katten ligger och sover strax intill, att det efter en jobbig tid kan finnas timmar av lättnad, till och med underbar lycka och att fastän att jag ibland är ofattbart klumpig hittar balansen igen.

Tror att träden och jag delar samma filosofi. De blommar så galet mycket i år att jag har hört flera säga att de kanske till och med blommar ihjäl sig. Jag har inte heller vett att hålla igen och spara på krafterna, känslorna eller nyfikenheten.

Förmodligen hade jag skakat förundrat och lite irriterat på huvudet åt mig själv över bilderna i det här inlägget för ett år sedan. Kanske till och med skämts. Men nu vågar jag mer, tänker annorlunda och lyssnar bara ännu mer på mitt hjärta och inte på sånt som jag lärt mig att jag ska tycka är dåligt. Den senaste tiden har jag gjort många saker jag inte trodde att jag skulle göra och att följa den här nya stigen kommer att bli det största äventyret i mitt liv.

Att se saker och ting från nya perspektiv, att pröva gamla sanningar, att hitta sin egen röst som gärna druknar i tusentals andra röster kan ta sin tid. För min del är det väldigt viktigt. När energin letat sig tillbaka lite mer är det dags för mig att pröva mina nya vingar.

Mina gardiner rör sig stilla i de små vindpuffar som kommer in genom de öppna fönstren. Långsamt flyttar sig solens strålar fram över golvet och mina fötter jublar över kontakten med de solvarma fläckarna. Där ligger även Vidar och snarkar högljutt fastän att det bara är tidig eftermiddag.

Han blev sjuk i går kväll. Under natten har han väckt mig ett flertal gånger då han har behövt kräkas. Så nu är det han som får ta det lugnt, vila och fasta en stund innan vi går igenom den vanliga rutinen med ris och vatten för att komma tillbaka till en glad och smärtfri hund igen. Det är tålamodsprövande för honom eftersom han envisas med att vara helt som vanligt ända fram tills han mår så dåligt att han inte kan hålla tillbaka illamåendet alls längre. Alltså gör han allt för att inbjuda till lek, mat och ännu mer lek. Det kniper i hjärtat på mig att neka honom det.

Det känns lite snopet eftersom vädret inbjuder till långpromenader, oavbruten utomhustid och massor med lek med bollen. Men det är som det är. Jag är glad att det sker alltmer sällan numera att han blir så sjuk. Jag har hittat fodret som passar honom och rutiner som funkar. Det är när jag då och då gör undantag från de där sakerna som det kan gå galet. Inte varje gång, vilket också är märkligt, men just nu är han tydligen känsligare än vanligt.

Jag njuter av våren. Den där tidiga känslan av att det snart, snart exploderar av växtkraft överallt. När vintertröttheten rinner ur en och tusentals nya ljud bryter vinterns dämpade tystnad.

I natt kröp skymningen fram med en svepande kyla bland träden. Räven skrek skärande under den tilltagande månen och en kattuggla klagade ensamt en bit längre bort vid ån. Tidigare under dagen var det sommarvärme och kontrasterna blir alltid starka så här års. Jag glömmer alltid bort att det förmodligen kan komma en omgång med blötsnö till innan det blir vår på riktigt. Fast det verkar det som att naturen också gör. Eller så bryr den sig mindre än vad jag gör…

Just nu njuter jag av stillheten, lugnet och den härliga början av våren.

Det går nästan inte att hålla tillbaka. Känslan av att vilja brista ut i ett vårskrik.

Kanske sedan, när jag fått tillbaka rösten ordentligt igen. Jag har nog skrålat för mycket redan med alltför stor entusiasm till favoritlåtarna den senaste tiden… Men då kommer det alldeles säkert ett vårskrik och några muggar té efter det sedan. Det blir fint.

Det finns inget så säkert vårtecken som när grinden till hagen är stängd och tjurkalvarna släppts ut på bete. Vis efter förra årets erfarenhet gick jag inte in för att se om de var där eller inte. Att stanna på rätt sida av staketet kändes som ett lätt val. Det kanhända att jag är mindre rädd för kossor nu än när jag flyttade hit, men att gå rakt genom en hage full med vårystra ungdjur är mer än jag vill utsätta mig för.

Det har varit förunderligt vackert väder under en längre tid nu och jag kommer på mig själv med att längta efter ett mjukare ljus, färger som doftar honung och en snällare vind. Nu river den otåligt i fjolårslöven som prasslar iväg studsigt och ryckigt. I de hårda kontrasterna håller jag utkik efter orm men ser mest bara små fåglar som pilar kvickt fram lågt över marken och försvinner lika snabbt som de dök upp.

Det är lika förvånade varje år. De stora fåglarna kommer med höga ljud och visslande vingslag, men de små är plötsligt bara där och virvlar runt i buskar och snår och börjar nästan alla på en gång att kvillra sina strofer en aning ringrostigt sedan förra året.

Det är vilsamt med rytmen i stegen, att stanna upp för att se ett rådjur dricka ur en bäck, att smyga sig så nära tranorna att deras färger nästan bländar mig och lyssna på de torra grenarnas spröda rörelse när vinden ruskar om majestätiska granar med sina kjolar av de vackraste blåsipporna i världen.

Jag tror att jag stannar utomhus ett tag till.

Idag fylls flödena på mina sociala medier av kondoleanser efter Angeliqa Mejstedt som jag fick förmånen att följa via hennes blogg ”Vandringsbloggen”, Sveriges största blogg om vandring. Den 23e mars tog hon sitt liv, bara 32 år gammal.

Att mina flöden fylls visar att de jag följer också har följt Angeliqa, något som jag inte varit medveten om. Hennes charmiga och okomplicerade sätt har gett oss alla så mycket, men själv orkade hon inte leva.

Det gör så ont.

Idag har mina tankar kretsat kring döden. Det brutalt oåterkalleliga och ovarsamma i det faktum att det som nyss var aldrig mer kommer att bli detsamma.

Jag önskar av hela mitt hjärta att all den kärlek som finns hos oss människor länkas samman och bryter alla stigman och skam kring själmord, självmordsnära tankar och dåligt mående. Jag brukar säga att lyfter man fram trollen i ljuset så spricker de. En barnslig liknelse, jag vet, men det är inte så långt från sanningen. Det är alltid lättare att dela smärtan. När man belyser svårigheterna från olika håll och tillsammans med någon händer det något. Det svarta är inte längre så svart.

Om du någonsin hamnar i ett läge där du inte längre orkar leva eller inte ser någon utväg ur din situation så berätta! Även om du själv inte ser något alternativ så lovar jag att andra har både kraft, ork och vilja nog att bära dig igenom det svåra.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det

Idag har jag vandrat i tankar. Med varje steg dit stigen leder. Angeliqa valde en annan stig. Jag hoppas att den är vacker att vandra.

I kvällens mjuka ljus avtecknade sig hovavtrycken från helgens ritt i gräset. Jag hade redan gåshud över halva kroppen av vårens dofter och ljud och nu log jag brett. Minns att när jag flyttade hit så fantiserade jag om att galoppera just där, eller kanske på många ställen, och nu har jag gjort det. Det jag kanske uteslöt ur fantasin var träningsvärken i benen efteråt, men det är det så väldigt mycket värt att jag gärna segar mig fram på promenaderna de följande dagarna. Vi red långt, hoppade av och gick ibland, fikade ute på en udde där bävrarna just hade fällt ett träd och började räkna blåsipporna tills vi insåg att de faktiskt var så många att de inte gick att räkna. Ändå är det precis lika fantastiskt varje år. De första blommorna, känslan av att nästan tävla om vem som sett flest vårtecken och oron över hur det ska gå för växter och djur om det blir bakslag i vädret. Det gör det nästan alltid, och när jag var liten hände det alltid på långfredagen. Det var åtminstone så jag trodde och tänkte att det var. Långfredagen var så lång och trist och tråkig så då var det på något sätt lika bra att det kom stora floppande snöflak som vräkte sig ner över den spirande våren dessutom, tyckte lilla jag.

Nu är det väl inte lika inpräntat att det måste vara just vid påsk som det dåliga vädret kommer, men tanken finns där och det är förmodligen också det som gör att jag inte riktigt är nöjd med att vara ute sju timmar en dag. Jag fylls av tanken på att jag nog kommer att missa någonting. Solen, myggan som försökte söka sig fram genom Vidars vinterpäls, doften från solvarm vass och känslan av kvällsrå luft som obarmhärtigt kommer svepande från skuggorna innan månens tunna skära syns på himlen.

Jag får inte nog. Alls. Konstigt nog börjar jag få problem med att hålla reda på vilken som är min favoritårstid. Förut var det september, på oslagbar förstaplats. Men nu är jag inte lika säker längre. Kanske är det mitt i vintern, kyliga vårdagar eller ljumma sommarnätter… Förmodligen den årstid jag befinner mig i för tillfället. Förutom gråa och tunga dagar. Men de kan ju hända närsomhelst…

När jag blir sådär snurrig av alla intryck så är nästan det allra bästa att bara slå av på takten, sätta sig ner hos en parvel som den där lilla grodan och bara vara. Den hade inte speciellt bråttom någonstans alls.

Eller så gör man som Vidar, gosar in sig i filten så nära man någonsin kan och andas i samma lugna takt, slumrar till ibland och lyssnar på tystnaden. Det är också ett sätt att välkomna våren. Förmodligen ett av de allra bästa dessutom…

Jag har haft bråttom ett tag. Rusat i en hast som inte är min. Som när man febrilt letar efter rätt ord att säga, men inte hittar dem och vet att den som lyssnar kommer att vända sig om och gå med en slocknad blick om man inte skyndar, skyndar att göra allting bra igen. Men det är inte någon som väntar på mina ord och ingen som kräver att jag hastar så var känslan kommer ifrån vet jag inte. Om det inte är våren i största allmänhet…och ljuset i synnerhet.

När ljuset kommer tillbaka är det som med ketchupeffekten, först kommer inget, sedan kommer inget och därefter kommer allt med en gång!

Nu har vi passerat vårdagjämningen och ställt om klockan och i och med det så känner jag mig alltid som att jag varit kidnappad av utomjordingar ett tag och nedsläppt i fel tidszon. Tänk att en timme kan göra en totalt förvirrad! Men en granne lugnade mig med att om två veckor är vi tillbaka där….hmmm, hur var det nu han sa….? Tja, det ordnar upp sig om två veckor i alla fall.

Ibland, för att lugna mig själv, går jag ut i skymningen och vänder inte hemåt igen förrän det är riktigt mörkt och stjärnorna är det enda glimmande ljuset som leder mig rätt. Det är skönt när våren inte kommer alltför snabbt, för intensivt och för vackert. Då blir skuggorna för hårda, solen för skarp och luften för varm.

Det är skönt när solljuset smeker en fullt blommande sälg en stilla kväll innan de honungsgula strålarna sjunker ner bakom kullen. Det är vilsamt att höra morkullans karakteristiska läte medan den hastigt flyger förbi, en aning planlöst och kanske något förvirrat. Eller så som min första tanke alltid är; som en köttbulle med ett sugrör i munnen. Hur den än virvlar omkring så kommer den aldrig på hur man blir av med det där sugröret… Och eftersom den är köttbullsformad så kan den aldrig få någon styrsel på flygningen heller, den hamnar litegrann dit där det råkar bli bara…

Dagen idag har bjudit på ett flertal möten med älgar och ännu fler rådjur. Luften har skjutsat våren ännu närmare med starka vindar och solen leker med mina fräknar. Det är inte utan att jag börjar känna mig ordentligt sugen på att börja ge mig ut längre och se hur det kan vara med någon natt i tält igen. Men än är det ner mot minus sex grader på nätterna så för hundens skull väntar jag ett tag till.

Vi går i ett långsammare tempo än våren och njuter av stillheten i en mjuk skymning. Så småningom kommer längre vandringar och nätter med nattens ljud som tak och väggar.

Det är något alldeles särskilt med öppet vatten, ljudet när det möter strandkanten och det mjuka rasslet när små, små vågor leker med sanden i vattenbrynet. Jag kan bara sitta och känna in våren i långa, djupa andetag. Nu är naturen vaken igen, har sträckt sig ut från vintervilan och hastar fram både snabbt och lätt.

Förra året vid den här tiden postade jag en vinterbild på Vidar i snö och kyla och jag minns fortfarande hur vintern jublade i mitt blod. Där fanns äventyr och styrka att hämta i överflöd.

Nu satt jag istället stilla och kände solvärmd luft möta markens kyla. Från samma plats var solen på väg ner i pastellfärger åt ena hållet och skuggorna växte sig mörka åt det andra hållet. Det var bara en enkel vridning på huvudet som antingen gav mig en kaskad av ljus och färger eller det dunkelt kyliga blå.

Jag sitter mitt emellan. Väntar stilla på att gå. När rätt tid är inne och vilan gett styrka nog blir stegen med desto mer spänst, kraft och glädje.

Ibland är det bäst att låta strömmarna styra, att inte sprattla emot och bara följa med, att inte vara rädd för vart det bär hän utan lita på att äventyret kommer att föra en tryggt i hamn.

Under tiden händer våren. Precis sådär vansinnigt fort som bara någonting gör som är alldeles för underbart för att man ska vilja missa det.

När jag stryker spindeltrådar ur ansiktet när jag går i skogen, duckar för yrvakna humlor och följer fjärilarnas dans mot himlen undrar jag inte längre. Där är allt som en människa behöver, allt det vackra som hon inte kan göra själv.

Det är sällan någonting blir så som man tror eller hoppas på, men det är inte utan att jag tror att det kommer att bli bra mycket bättre än så.

Tiden har fått vingar och flög iväg för någon vecka sedan. Det är åtminstone så det känns… Iskristallerna som klirrade i strandkanten när jag kom hem från fjällen har smält bort. Sjön är isfri och vattnet är blåare än det någonsin varit. Nu är det verkligen vår på riktigt.

För någon dag sedan blev jag ljudligt utskälld av en ekorre och senare samma dag lika ljudligt utskälld av en fladdermus nere i en jordkällare. Det har aldrig hänt mig förut. Aldrig av en fladdermus i alla fall.

Nästa dag virvlade luften av små fjärilar och jag kunde inte låta bli att få en lite smygande känsla av stress mitt upp i allt. Jag har farit som ett torrt skinn ett tag nu och om fjärilarna har dragit ut på friarstråt och fåglarna sjunger högt och ljudligt och smältvattnet fyller alla breddar vill jag helst bara vara ute.

Göra som Vidar och borra ner nosen i våren och bara vara. Känna om den är likadan det här året som förra och om blåsipporna slagit ut än.

Jag tror att jag får sluta upp med att leka uppjagad nutidsmänniska och återgå till min vardagliga rutin, så mycket utevistelse som möjligt.

Om vårarna älskar jag de små pölarna av vatten som dyker upp överallt. Om bara ett litet tag kommer de att myllra av grodor. De får mig annars att tänka på John Bauers sagovärld och prinsessan Tuvstarr med sitt långa, vackra hår. Hon kanske sitter vid en av de där små vattenspeglarna och tittar så djupt ner hon kan medan trollen står lite klumpigt omkring och hummar, funderar på hur de ska komma ur sin klumpiga fumlighet och närma sig prinsessan utan att det blir alltför mycket fel. Hum, humdi dum… Jag har en känsla av att de blir kvar där mycket längre än vad prinsessan blir, de är nog alldeles för trögtänkta för att komma fram till något vettigt innan prinsessan ledsnat på att spegla sig och gått hem för att dricka té.

Eller så sitter hon en stund i Vidars päls medan han springer så fort han någonsin kan genom vårens dofter, vindar och värmande sol. Det hade åtminstone jag gjort om jag hade varit hon.

När vinden ökar ännu mer i styrka och viner i skrymslen och vrår drömmer jag mig tillbaka. Fantiserar om blånande fjäll i fjärran och träd som smäller och knäpper i kylan. Även om stegen blir tyngre i snön och bergen är stora och svåra att komma över så slår hjärtat lättare där, benen bär med en annan spänst och kvällarnas solnedgångar tänder stjärnor som gnistrar i snön.

Jag drömmer mig tillbaka.

Låter det som borde ha varit virvla fritt. Så som det var tänkt. Men inte blev.

Istället lades mil efter mil av fria vingslag till en resa som blev mer än förunderlig. En början på något nytt.

Där, i ett landskap som fick mig att tappa andan, fann jag mig själv. Jag vet nu. Bitarna föll på plats och jag är inte längre vilse. Jag har hittat den rätta stigen och är starkare än någonsin förut.

Jo, jag hade gärna stannat kvar. Men det är inte tid till det just nu. Jag fick en paus, en liten stund av stillhet och kontemplation.

Medan jämtlänningarna längtar efter våren hänförs jag av skulpturerna formade i is och snö. De där rysningarna som kommer sig av naturens kraft är det som gör det värt allting.

Även minnet av rysningarna och den totala lyckan över att bli så totalt hänförd och lyft bortom vett och sans ger eko i min kropp. Det är en del av mitt hjärta som är fyllt av det och kommer för alltid att tillhöra dem.

När jag vred om nyckeln i tändningslåset och lät bilens motor stanna visade tripmätaren på strax över 80 mil. Jag frustade till av min egen tanke att det var ju väl att det var lika långt dit som hem och drog sedan ett djupt andetag och sträckte på ömmande leder och stela ben. Det var mörkt. Regnet slog mot bilen och jag var inte särskilt road av tanken att springa fram och tillbaka med packningen i det dåliga vädret. Men jag var i alla fall hemma. Så länge som det nu kommer att vara mitt hem.

Det gick snabbt att packa ur bilen, trots att det var ganska mycket grejor med. Det är en ren lyx att kunna ta med precis hur mycket man vill när man är van vid att ta med minsta möjliga för att det är fyra andra som också ska ha packning med sig. Det har hänt att jag har suttit med fötterna uppepå matkassar från Sveg till Ramundberget, en sträcka på ca 160 km, för att det inte funnits plats någon annanstans.

Fastän att jag var trött efter resan så hade jag svårt att slappna av. Jag gick igenom hemresan i huvudet, vad som gått bra, vad som gått mindre bra, mötet med renen som stod och slickade i sig salt på vägbanan och som fyllde mig med den där lyckan som bara en vild ren kan ge när de möter ens blick med lugn självklarhet. Senare passerade jag länsgränser som skvallrade om att här inte skulle finnas vilda renar längre, det var på tok för långt söderut, och Lesjöfors gav mig rysningar av obehag. Tänk att hus och byggnader kan göra en sorgsen ända in i själen… Det har varit en bruksort sedan 1600-talet, minst, och har sin stolthet i industrin, men det man ser när man passerar är ett nedlagt bruk som långsamt äts upp av natur och korrosion. Mina tankar dröjde kvar där länge efteråt.

Ju längre söderut jag kom, desto mer fel kändes det. Snön hade minskat för att sedan försvinna helt och i solnedgången strax utanför Gullspång speglade sig solstrålarna i öppet vatten på sjön och de bröts bara av fjäderdräkten hos sångsvanarna som tagit paus en stund på sin väg norröver.

Tankarna måste ha virvlat mig in i sömnen ändå för på morgonen väcktes jag av en koltrast och flera andra drillande fåglar. Vilken kontrast! Jag åkte hemifrån i en ganska trist vinter, är i riktiga vintern en vecka och kommer hem till våren! Fast en stormig och regnig vår.

När fåglarna tystnat och jag gått upp insåg jag att det var farliga väl att jag kört hem den dagen jag gjorde, annars hade jag fått styra mig genom snöstorm nästan hela vägen. Nu kunde jag istället krypa ner under en filt och bara mysa när vinden ökade i styrka och regnet vräkte ner.

Just nu känns sommarens torka långt borta. Det är svårt att föreställa sig att det som ser ut som en bäck egentligen är en stig. Den håller på att intas helt och hållet av sjön. Visserligen brukar det bli ordentligt blött där varje år, men det här året känns det nästan värre än vanligt. Fast det är ingenting som hindrar min lille hund i alla fall…

Även om jag lämnat en del av mig kvar bland vidderna i norr, bland fjäll, skog, gnistrande snö och härliga människor så tror jag ändå att det är här jag ska vara ännu ett tag framöver. Här finns så mycket jag älskar, mina rötter och mina vänner. Men det hindrar ju inte att jag snart far norrut igen!