I hårda kontrasternas ljus

Det finns inget så säkert vårtecken som när grinden till hagen är stängd och tjurkalvarna släppts ut på bete. Vis efter förra årets erfarenhet gick jag inte in för att se om de var där eller inte. Att stanna på rätt sida av staketet kändes som ett lätt val. Det kanhända att jag är mindre rädd för kossor nu än när jag flyttade hit, men att gå rakt genom en hage full med vårystra ungdjur är mer än jag vill utsätta mig för.

Det har varit förunderligt vackert väder under en längre tid nu och jag kommer på mig själv med att längta efter ett mjukare ljus, färger som doftar honung och en snällare vind. Nu river den otåligt i fjolårslöven som prasslar iväg studsigt och ryckigt. I de hårda kontrasterna håller jag utkik efter orm men ser mest bara små fåglar som pilar kvickt fram lågt över marken och försvinner lika snabbt som de dök upp.

Det är lika förvånade varje år. De stora fåglarna kommer med höga ljud och visslande vingslag, men de små är plötsligt bara där och virvlar runt i buskar och snår och börjar nästan alla på en gång att kvillra sina strofer en aning ringrostigt sedan förra året.

Det är vilsamt med rytmen i stegen, att stanna upp för att se ett rådjur dricka ur en bäck, att smyga sig så nära tranorna att deras färger nästan bländar mig och lyssna på de torra grenarnas spröda rörelse när vinden ruskar om majestätiska granar med sina kjolar av de vackraste blåsipporna i världen.

Jag tror att jag stannar utomhus ett tag till.

En reaktion till “I hårda kontrasternas ljus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s