Omställning

När jag vred om nyckeln i tändningslåset och lät bilens motor stanna visade tripmätaren på strax över 80 mil. Jag frustade till av min egen tanke att det var ju väl att det var lika långt dit som hem och drog sedan ett djupt andetag och sträckte på ömmande leder och stela ben. Det var mörkt. Regnet slog mot bilen och jag var inte särskilt road av tanken att springa fram och tillbaka med packningen i det dåliga vädret. Men jag var i alla fall hemma. Så länge som det nu kommer att vara mitt hem.

Det gick snabbt att packa ur bilen, trots att det var ganska mycket grejor med. Det är en ren lyx att kunna ta med precis hur mycket man vill när man är van vid att ta med minsta möjliga för att det är fyra andra som också ska ha packning med sig. Det har hänt att jag har suttit med fötterna uppepå matkassar från Sveg till Ramundberget, en sträcka på ca 160 km, för att det inte funnits plats någon annanstans.

Fastän att jag var trött efter resan så hade jag svårt att slappna av. Jag gick igenom hemresan i huvudet, vad som gått bra, vad som gått mindre bra, mötet med renen som stod och slickade i sig salt på vägbanan och som fyllde mig med den där lyckan som bara en vild ren kan ge när de möter ens blick med lugn självklarhet. Senare passerade jag länsgränser som skvallrade om att här inte skulle finnas vilda renar längre, det var på tok för långt söderut, och Lesjöfors gav mig rysningar av obehag. Tänk att hus och byggnader kan göra en sorgsen ända in i själen… Det har varit en bruksort sedan 1600-talet, minst, och har sin stolthet i industrin, men det man ser när man passerar är ett nedlagt bruk som långsamt äts upp av natur och korrosion. Mina tankar dröjde kvar där länge efteråt.

Ju längre söderut jag kom, desto mer fel kändes det. Snön hade minskat för att sedan försvinna helt och i solnedgången strax utanför Gullspång speglade sig solstrålarna i öppet vatten på sjön och de bröts bara av fjäderdräkten hos sångsvanarna som tagit paus en stund på sin väg norröver.

Tankarna måste ha virvlat mig in i sömnen ändå för på morgonen väcktes jag av en koltrast och flera andra drillande fåglar. Vilken kontrast! Jag åkte hemifrån i en ganska trist vinter, är i riktiga vintern en vecka och kommer hem till våren! Fast en stormig och regnig vår.

När fåglarna tystnat och jag gått upp insåg jag att det var farliga väl att jag kört hem den dagen jag gjorde, annars hade jag fått styra mig genom snöstorm nästan hela vägen. Nu kunde jag istället krypa ner under en filt och bara mysa när vinden ökade i styrka och regnet vräkte ner.

Just nu känns sommarens torka långt borta. Det är svårt att föreställa sig att det som ser ut som en bäck egentligen är en stig. Den håller på att intas helt och hållet av sjön. Visserligen brukar det bli ordentligt blött där varje år, men det här året känns det nästan värre än vanligt. Fast det är ingenting som hindrar min lille hund i alla fall…

Även om jag lämnat en del av mig kvar bland vidderna i norr, bland fjäll, skog, gnistrande snö och härliga människor så tror jag ändå att det är här jag ska vara ännu ett tag framöver. Här finns så mycket jag älskar, mina rötter och mina vänner. Men det hindrar ju inte att jag snart far norrut igen!