Vandra med ett nytt perspektiv

Det knackade försiktigt på min axel och när jag vände mig om stod en äldre man bakom mig. ”Är det inte vår vandrare?” frågade han och fastän att jag vuxit upp här har jag aldrig vant mig vid att man formulerar sitt påstående som en fråga. Det syntes klart och tydligt att han visste vem jag var. Han presenterade mig för sin fru och det visade sig att jag brukar vinka till mannen då han ofta, ofta är ute och jobbar i skogen. Det var lite överraskande att bli tilltalad som vandrare när jag själv tycker att jag bara är ute och går lite. Men på samma gång var det roligt att få höra hur andra tänker om mig. Det är många gånger mötena med människor som ger krydda på tillvaron, om det så är den trevlige mannen och hans fru eller en uppretad jägare som inte alls förväntat sig att någon skulle kunna dyka upp från ett helt annat håll än det som han hade tänkt sig. Fast för det mesta tycker jag att det är väldigt skönt att bara vara i mina egna tankar, låta humöret styra tempot och se vad dagen bjuder på utan att träffa på en endaste liten person.

De senaste dagarna har tankarna virvlat kring allt annat än att vara ute och gå och en aning frustrerat har jag insett att även denna våren verkar ha hoppat över själva vår-delen och gått rakt in i sommaren. Fast med minusgrader på nätterna.

Vidar fäller sin vinterpäls överallt, katten fäller sin vinterpäls i min säng, hästarna fäller så mycket päls att de tappar orken på köpet och själv undrar jag om inte jag fäller lite jag också. Åtminstone har jag förlagt min ork någonstans. Efter att ha suttit en aning håglöst ute på gräsmattan den största delen av dagen samlade jag ihop mig när solen började mjukna lite och bjöd med Vidar på promenad. Han har hämtat sig från sin magsjuka snabbare än vad jag gjort och har använt gräsmattan som rallybana både en och två gånger så han var inte sen att haka på.

Jag ljublade i det honungsgula ljuset,av fåglarna och värmen som fortfarande dröjde sig kvar. Dessutom skrattade jag högt när jag insåg att alla bilderna blev fullproppade av lens flares, linsöverstrålning på svenska. Jag har haft timslånga diskussioner med en vän om huruvida det är fint med sådana eller inte. Jag har alltid retat mig väldigt mycket på dem och blev helt överraskad ikväll när jag kände helt tvärtom, det var fint, härligt, som små regnbågar i bilder som annars skulle kunnat blivit korrekta, på gränsen till perfekta. Så tråkigt det hade varit! Perfektion har aldrig varit en del av mig. Likaväl som att man här talar om sig själv i tredje person och ställer frågor istället för att säga rakt ut vad man menar så älskar jag att kameran överraskar mig och skapar något som jag själv inte tänkt mig. Precis som i ett levande samtal.

Jag har alltid tänkt mig att man antingen är för eller emot de där irriterande bieffekterna av att solen reflekteras i linsen, men nä…ikväll älskar jag dem. I morgon? Inte lika säkert… Det gör ingenting. Det som är så underbart är att ljuset är tillbaka på riktigt, att orrarna får fnatt och inte bara spelar om mornarna utan övar lite kvällen innan också, att paddorna prasslar sig fram i fjolårsgräset medan katten ligger och sover strax intill, att det efter en jobbig tid kan finnas timmar av lättnad, till och med underbar lycka och att fastän att jag ibland är ofattbart klumpig hittar balansen igen.

Tror att träden och jag delar samma filosofi. De blommar så galet mycket i år att jag har hört flera säga att de kanske till och med blommar ihjäl sig. Jag har inte heller vett att hålla igen och spara på krafterna, känslorna eller nyfikenheten.

Förmodligen hade jag skakat förundrat och lite irriterat på huvudet åt mig själv över bilderna i det här inlägget för ett år sedan. Kanske till och med skämts. Men nu vågar jag mer, tänker annorlunda och lyssnar bara ännu mer på mitt hjärta och inte på sånt som jag lärt mig att jag ska tycka är dåligt. Den senaste tiden har jag gjort många saker jag inte trodde att jag skulle göra och att följa den här nya stigen kommer att bli det största äventyret i mitt liv.

Att se saker och ting från nya perspektiv, att pröva gamla sanningar, att hitta sin egen röst som gärna druknar i tusentals andra röster kan ta sin tid. För min del är det väldigt viktigt. När energin letat sig tillbaka lite mer är det dags för mig att pröva mina nya vingar.