I drömmar av vår

I kvällens mjuka ljus avtecknade sig hovavtrycken från helgens ritt i gräset. Jag hade redan gåshud över halva kroppen av vårens dofter och ljud och nu log jag brett. Minns att när jag flyttade hit så fantiserade jag om att galoppera just där, eller kanske på många ställen, och nu har jag gjort det. Det jag kanske uteslöt ur fantasin var träningsvärken i benen efteråt, men det är det så väldigt mycket värt att jag gärna segar mig fram på promenaderna de följande dagarna. Vi red långt, hoppade av och gick ibland, fikade ute på en udde där bävrarna just hade fällt ett träd och började räkna blåsipporna tills vi insåg att de faktiskt var så många att de inte gick att räkna. Ändå är det precis lika fantastiskt varje år. De första blommorna, känslan av att nästan tävla om vem som sett flest vårtecken och oron över hur det ska gå för växter och djur om det blir bakslag i vädret. Det gör det nästan alltid, och när jag var liten hände det alltid på långfredagen. Det var åtminstone så jag trodde och tänkte att det var. Långfredagen var så lång och trist och tråkig så då var det på något sätt lika bra att det kom stora floppande snöflak som vräkte sig ner över den spirande våren dessutom, tyckte lilla jag.

Nu är det väl inte lika inpräntat att det måste vara just vid påsk som det dåliga vädret kommer, men tanken finns där och det är förmodligen också det som gör att jag inte riktigt är nöjd med att vara ute sju timmar en dag. Jag fylls av tanken på att jag nog kommer att missa någonting. Solen, myggan som försökte söka sig fram genom Vidars vinterpäls, doften från solvarm vass och känslan av kvällsrå luft som obarmhärtigt kommer svepande från skuggorna innan månens tunna skära syns på himlen.

Jag får inte nog. Alls. Konstigt nog börjar jag få problem med att hålla reda på vilken som är min favoritårstid. Förut var det september, på oslagbar förstaplats. Men nu är jag inte lika säker längre. Kanske är det mitt i vintern, kyliga vårdagar eller ljumma sommarnätter… Förmodligen den årstid jag befinner mig i för tillfället. Förutom gråa och tunga dagar. Men de kan ju hända närsomhelst…

När jag blir sådär snurrig av alla intryck så är nästan det allra bästa att bara slå av på takten, sätta sig ner hos en parvel som den där lilla grodan och bara vara. Den hade inte speciellt bråttom någonstans alls.

Eller så gör man som Vidar, gosar in sig i filten så nära man någonsin kan och andas i samma lugna takt, slumrar till ibland och lyssnar på tystnaden. Det är också ett sätt att välkomna våren. Förmodligen ett av de allra bästa dessutom…