I små gölars speglingar

Tiden har fått vingar och flög iväg för någon vecka sedan. Det är åtminstone så det känns… Iskristallerna som klirrade i strandkanten när jag kom hem från fjällen har smält bort. Sjön är isfri och vattnet är blåare än det någonsin varit. Nu är det verkligen vår på riktigt.

För någon dag sedan blev jag ljudligt utskälld av en ekorre och senare samma dag lika ljudligt utskälld av en fladdermus nere i en jordkällare. Det har aldrig hänt mig förut. Aldrig av en fladdermus i alla fall.

Nästa dag virvlade luften av små fjärilar och jag kunde inte låta bli att få en lite smygande känsla av stress mitt upp i allt. Jag har farit som ett torrt skinn ett tag nu och om fjärilarna har dragit ut på friarstråt och fåglarna sjunger högt och ljudligt och smältvattnet fyller alla breddar vill jag helst bara vara ute.

Göra som Vidar och borra ner nosen i våren och bara vara. Känna om den är likadan det här året som förra och om blåsipporna slagit ut än.

Jag tror att jag får sluta upp med att leka uppjagad nutidsmänniska och återgå till min vardagliga rutin, så mycket utevistelse som möjligt.

Om vårarna älskar jag de små pölarna av vatten som dyker upp överallt. Om bara ett litet tag kommer de att myllra av grodor. De får mig annars att tänka på John Bauers sagovärld och prinsessan Tuvstarr med sitt långa, vackra hår. Hon kanske sitter vid en av de där små vattenspeglarna och tittar så djupt ner hon kan medan trollen står lite klumpigt omkring och hummar, funderar på hur de ska komma ur sin klumpiga fumlighet och närma sig prinsessan utan att det blir alltför mycket fel. Hum, humdi dum… Jag har en känsla av att de blir kvar där mycket längre än vad prinsessan blir, de är nog alldeles för trögtänkta för att komma fram till något vettigt innan prinsessan ledsnat på att spegla sig och gått hem för att dricka té.

Eller så sitter hon en stund i Vidars päls medan han springer så fort han någonsin kan genom vårens dofter, vindar och värmande sol. Det hade åtminstone jag gjort om jag hade varit hon.