Dröjer mig kvar

När vinden ökar ännu mer i styrka och viner i skrymslen och vrår drömmer jag mig tillbaka. Fantiserar om blånande fjäll i fjärran och träd som smäller och knäpper i kylan. Även om stegen blir tyngre i snön och bergen är stora och svåra att komma över så slår hjärtat lättare där, benen bär med en annan spänst och kvällarnas solnedgångar tänder stjärnor som gnistrar i snön.

Jag drömmer mig tillbaka.

Låter det som borde ha varit virvla fritt. Så som det var tänkt. Men inte blev.

Istället lades mil efter mil av fria vingslag till en resa som blev mer än förunderlig. En början på något nytt.

Där, i ett landskap som fick mig att tappa andan, fann jag mig själv. Jag vet nu. Bitarna föll på plats och jag är inte längre vilse. Jag har hittat den rätta stigen och är starkare än någonsin förut.

Jo, jag hade gärna stannat kvar. Men det är inte tid till det just nu. Jag fick en paus, en liten stund av stillhet och kontemplation.

Medan jämtlänningarna längtar efter våren hänförs jag av skulpturerna formade i is och snö. De där rysningarna som kommer sig av naturens kraft är det som gör det värt allting.

Även minnet av rysningarna och den totala lyckan över att bli så totalt hänförd och lyft bortom vett och sans ger eko i min kropp. Det är en del av mitt hjärta som är fyllt av det och kommer för alltid att tillhöra dem.