Morgondagg

I skuggan gömmer sig skratten. Skymtar mellan stammar och snår. Där trevar sig fram allra finaste glitter från pärlande fnitter.

Om morgonen.

Där natten just lämnat spår av stjärnströssel och tassar från månlysta viskningar i vinden.

Där nästa andetag fylls av skärpan i det ensamma mellanrummet mellan stillhet och tid. Dit varken natt eller morgon når.

En stund kändes det redan som september. Som att hösten inte tänkte vänta alls. Sedan vände allt om till en sommar som blev mer sommar än den som just lämnat. Men med kyliga nätter.

Runt husknuten stiger solen upp i en kaskad av glitter från daggen i gräs, spindelnät och träd. Jag fylls av vemod och lycka på samma gång. Om några veckor sätter jag mina bara fötter på en annan yttertrapp och låter nattens kyla strömma upp genom dem. En annan utsikt med solen som silas genom ett annat lövverk. Jag både längtar och vill stanna kvar.

Egentligen borde jag packa. Det är mycket som ska packas inför en flytt. Men idag är det nästan trettio grader varmt så jag dåsar i skuggan omgiven av gräshoppors ljud och fladdrande fjärilar i mängder. Eftermiddagens ökade vind river i knastertorra löv och körsbärsträdet börjar se lika sorgset ut som under förra årets dystra torka.

Kontrasterna slår nästan hårt. Där det gröna fortfarande är sommargrönt blir det nästan pinsamt. Som att löven borde veta om att det är dags att göra sig beredd på vintern.

Ändå är det en skönare grönska än någonsin förut.

I skuggan under hassel och lind anar man ljudet av klingande skratt. Det dröjer sig flyktigt kvar som sommarens sista vind.

Jag tar ett nytt andetag. I stillheten mellan natt och dag gömmer sig det som inte fick vara, det som inte har några ord men sällat sig till det som saknas. Det som aldrig borde ha varit.

I svamptider

Det är fortfarande sommar, åtminstone litegrann. Träden har ändrat sitt ljud i vinden och rönnbären hänger i alltmer orangea klasar och hotar att knäcka grenarna med sin tyngd. Det prasslar lite mer än förut både i löv och bland torra fröhus. Lönnen har också börjat fundera på att skifta färg, men har ännu bara böjt några av löven lite försiktigt i en trevande krökning innan den bestämmer sig.

Jag svämmar över av en pirrande lycka av allt det vackra, stillheten i naturen som bjuder på så mycket av det den ansträngt sig med att tillverka under sommaren. Hasselnötter i mängder, ekollon och ljungblommor. För att inte tala om kantarellerna… Förra året tyckte jag att det var fantastiskt roligt med alla Karl-Johansvampar och plockade även lite andra sorter av bara farten, men jag har aldrig hittat så mycket gula kantareller någon gång förut som i år. Då är jag ändå inte en av de som hittar mest, långt därifrån. Jag vet inte ens om jag skulle vilja hitta ett sånt där dunderbra ställe. Risken är nämligen ganska stor att jag skulle ledsna och inte alls tycka att det var roligt efter en stund. Det är själva letandet som gör mig lycklig. Att se skogen från ett annat perspektiv, en annan stig eller kanske från ett nytt stenröse och ingen stig alls.

Att titta på var djuren brukar gå, lyssna på gärdsmygens mjuka kvitter och titta på ljusets vandring mellan stammarna.

Det regnar ute nu. Sedan ska det bli lite varmare igen. Kanske ett perfekt väder för ännu fler svampar, men ännu bättre för en sån som mig. Att luta sig mot fuktig mossa, andas in doften av en levande skog och bara finnas på en murknande trädstam som öppnat vägen ner mot sjön sveper bort alla timmar av mänskliga måsten och bullriga miljöer.

Jag andas på gränsen mellan sommar och höst, där allting stannat upp en stund. Väntar på krispigare luft, men stillar mig i nuet. Ännu en stund är det sommar…

Slåtteräng och hopkok

Vilken helg! Den försvann lika fort som den kom. Jag hade tänkt massor och planerat att främst packa ännu mer av mina saker, men jag har lite lätt att ryckas med av annat, så när en vän ringde och undrade om jag ville följa med till slåtterängen som slagits med lie i flera hundra år hade jag svårt att säga nej. Regnet tätnade ju längre upp på kullen vi kom men det kändes ändå behagligt på något sätt.

Det var en stilla och mjuk dag och en märklig känsla att stå på en plats som i flera generationer brukats på samma vis. Nu är det främst för att bevara artrikedomen som man fortsätter att slå gräset med lie, men förra årets torka innebar också att det blev ett tillskott av foder till en lokal bonde.

Om inte traktorn bullrat så och skakat upp strängarna av gräs till sin lilla bur bakom sig och våra moderna kläder kunnat tänkas bort så hade jag nästan klarat att låtsats som att det var för länge, länge sedan och att det strax skulle vara paus en stund för att fika tillsammans innan höet skulle lastas in i ladan.

Men traktorn bullrade på och räfsorna med plastdetaljer gjorde det svårt. Vissa tog en lite annan typ av paus, med pipa. Det gick nog bra det med, men jag forsatte att drömma om bullar och mjölk i kanna.

Alltså kunde jag inte låta bli att bjuda hem min kompis på té och misslyckad kaka när hon räfsat klart.

Jag hade förstås smält fullständigt för de små hästarna som man var tvungen att passera på vägen fram till slåtterängen och drogs tillbaka dit snarare än till att räfsa gräs. Det verkade de andra vara så mycket duktigare på än jag.

Så jag passade på att stanna hos dem en liten extra stund innan jag begav mig hemåt, tills en av dem började äta på min jacka och två andra mumsade friskt på mina skor. Då tänkte jag att det nog blev bäst om jag gick så att inget väsentligt blev uppätet eller bara trasigt i största allmänhet.

Min kompis satt lite senare vid mitt köksbord med spruckna blåsor i händerna och tindrade med ögonen. Det är så mysigt, sa hon, nästan som när vi var små och kom hem efter att ha varit ute med Friluftsfrämjandet i vad som kändes som en hel dag och ändå hade hela dagen kvar.

Sedan tog hon en försiktig tugga av min misslyckade kaka och utbrast; den är ju jättegod! En sån här kommer du aaaaldrig att kunna göra igen!

Vi skrattade sådär som man bara kan med en vän som man varit vän med så länge man kan minnas.

På kvällen visade det sig att jag i alla fall kunde göra misslyckad plommonmarmelad. Det blev snarare sylt av den och man får fullt upp med att försöka att parera så att den inte rinner av smörgåsen när man äter. Men det kanske går att rädda den på något vis, koka om den till exempel.

På söndagsmorgonen tyckte Vidar att han hade fått alldeles för lite uppmärksamhet den senaste tiden, han hade ju för all del varit ensam ett par timmar dagen förut och jag hade stått med näsan i ett par grytor med plommon en bra stund efteråt. Så han löste det problemet helt på egen hand. För om man ålar sig upp i sängen så varken märks eller syns det något speciellt och om man dessutom stämmer in färgmässigt till resten av sängkläderna så kan det ju bara inte bli fel. Tyckte Vidar.

Så han fick en extra puss på nosen och lite bus.

Jag hade lite dåligt samvete när jag gav mig ut på ridtur, men samtidigt var det precis just det som min själ verkligen behövde. Vi hade tur som hade uppehåll under hela ritten och hittade dessutom ganska ordentligt med svamp. Så jag fick lunch i två dagar i rad. Det är också en sorts lycka som inte går att köpa för några pengar i världen. Gula kantareller och ett par Karl-Johansvampar som trollas till pastasås gjorde mig mjuk i hela kroppen.

Vidar då? Jag kompenserade honom med extra mycket lek, ännu mer gos och ett extra knäckebröd.

Bakom regnet

Gräset. Himlen. Oändligheten.

Jag vet inte varför det fyller mig med sådan ro att gå och gå och gå. Att ljudet av Vidars galopp när han jagar bollen ger mig lyckorusningar eller att åsynen av mörka moln fortfarande gör mig lugn eftersom det snart kommer att regna igen. Underbara regn.

Jag har fortsatt mitt vansinniga bakande och gjorde en totalt misslyckad banankaka i mitt senaste försök. Den frös jag också in. Sedan kom jag på att jag inte kommer att ha en lika stor frys dit jag flyttar så nu måste jag hitta ett gäng vänner som utan alltför stort grimaserande kan tänka sig att hjälpa mig att äta upp alla kakor jag stoppat in där.

Att jag inte lär mig… Det är utomhus jag ska vara. I takt med jorden, i samma andetag som himlen och med ansiktet mot regnet. Då kan det inte bli fel.

Jag suger ut det sista ur mina invanda och enklaste rundor. De korta, men ändå så vackra att jag aldrig tröttnat. Ljuset trollbinder mig alltid, även under de mörkaste vinternätter då det ibland verkat som att ingenting kan tränga sig igenom allt det svarta har ljuset ändå varit där, i ett glimmande öga hos ett vaksamt rådjur eller en snokande räv. I ett flyktigt ögonblick då molnen nästan rivits isär av en lågt hängande fullmåne eller i ett gnistrande snötäcke.

Nu är det oändligheten som lockar mig. Att gräset har mjuknat i färger och form, blommor som puffat upp sig med fluffiga frön, men som plötsligt känns lite extrema i sina färger om de bestämmer sig för att blomma en omgång till.

Jag vandrar i sensommarens mjukhet. Njuter av de sista veckornas rutiner. Sedan blir det andra rutiner, nya stigar och ovana spår.

Det dröjer kanske en stund till. Hemmet ska ställas iordning, kakor ska ätas och mössen ska jagas på flykt. Det är inte de som ska bo där i vinter igen, det hoppas jag att de förstår lite av sig själva, men om inte annat så kommer jag att ha en väldigt mätt katt…

Den senaste tiden har stressat mig, kanske mer än det stressar andra, jag vet inte, men när värmen slutade att fungera säckade jag litegrann ihop. Första veckan gick väl bra, då var det fortfarande varmt, andra veckan gick det inte riktigt lika bra och den senaste veckan har jag ledsnat mer eller mindre helt. Med fem graders värme ute vissa nätter blir även huset nedkylt och luften blir råare inne än ute. Jag löste det med hjälp av en vän igår. Så ikväll var det äntligen skönt inne igen. Så skönt att jag med ro i själen kunde gå ut och bara vara.

Nu är det bara några veckor kvar, sedan lämnar jag det här stället för ett nytt äventyr. Det ska bli fantastiskt roligt och inte så lite spännande. Förmodligen blir det ett än större kaos än när jag bakar i början, men till slut så löser det sig säkert.

Annars är det jag som tar en promenad, lyssnar till Vidars galopp i marken, låter mig bäras bort av slöjorna av regn och villas längre in bland stammar och grenar dit inga bekymmer når. Där kommer gräset att möta himlen, granarna viska i vinden och småfåglar svirra i skuggorna.

Bland granarna. I vinden. Oändligt.

Degen smet och jag drog till skogs

På vägen hem började det att regna. Bara litegrann och det kändes så skönt mot huden efter att jag gått mig varm i skogens ris och snår.

Jag längtar ut. Till och med mer än jag förstår själv. Den senaste tiden har varit mer fylld av annat. Förra året krånglade ryggen och det här året krånglar mina fötter. Jag vilade i tre veckor, men sedan gav jag upp. Jag är inte bra på att vila.

Skogen är viktigare. Jag glömde nästan bort det ett tag och ikväll fylldes hela jag av lycka när det skuttade ett rådjur så nära oss att jag kände det som att det nästan hade räckt med att sträcka ut handen så skulle jag kunna röra vid det.

En liten upphöjd plats där man kan ana att mossan döljer ett stenröse från gamla tider då man röjt betesmark fick tjäna som utkiksplats för kommande äventyr och med ivrig svans studsade både Vidar och jag iväg in på nästa stig.

Det här året är ett riktigt kantarellår säger de som vet och jag har beundrat andras fångst och funderat på hur i hela friden de bär sig åt. Jag hittar aldrig speciellt mycket svamp.

Förutom idag. Min äventyrslust drog mig ut på andra ställen än där jag brukar gå och för första gången i mitt liv hittade jag ett såntdär ”ställe” som är hemligt. Så jag har ett alldeles eget hemligt ställe nu. Inte så lite mallig över det, fastän att det egentligen var ganska litet det också.

Med tanke på att det tagit mig tre år av enträget knatande i krånglig terräng, en stukad fot och otaliga insektsbett så tyckte jag att det var fantastiskt roligt. Jag är totalt värdelös på att hitta kantareller i vanliga fall. Åtminstone de gula. Trattkantareller däremot, de är lättare. De har en logik i sitt växtsätt som inte de gula har. Å andra sidan är jag inte så väldigt engagerad i att leta efter dem heller, vilket nog mest beror på den där lilla detaljen med att leta. Jag har lättare för att kasta boll och plocka vildhallon. De behöver man inte leta efter. De hänger så vackra och nästan lysande på sina grenar och väntar på att man ska komma.

Men idag var det något med ljuset. Det var honungsgult och lent. Visade vägen ut från de vanliga stigarna, silade sig ner mellan stammarna och fick de vackra svamparna att stråla tillbaka. Stora och fina sträckte de sig upp och mina utrop av överraskning och häpnad fick Vidar att tvärstanna och rusa tillbaka till mig för att kolla så att jag mådde bra.

Jag ville nästan inte plocka dem, de stod ju så vackert där och lyste. Det skulle gå över så fort de låg i min lilla påse och att sitta och rensa dem efteråt är inte hälften så kul. Då prövas mitt tålamod igen och efter den senaste tiden har jag inget tålamod kvar alls. Jag är inte skapt för att vara för mycket ute i den vanliga världen. Bland folk. Dessvärre har det blivit mycket sånt under alldeles för lång tid.

Så när den ena fina lilla svampen efter den andra lossnade från sitt fäste och slank ner i påsen kände jag hur den vanliga människovärlden slank iväg den också. Vidar satt och vaktade så att inget farligt skulle hända och gräshopporna var för långt ifrån oss för att höras så det var bara de vanliga skogsljuden som omslöt oss.

Jag insåg att den senaste tidens stress resulerat i att jag hanterat den på ett helt otroligt märkligt sätt för att vara mig. Istället för att gå ut i skogen och bara vara så har jag försökt att hantera den på hemmaplan. Men inte genom att strukturera, planera och genomföra. Nejdå, inte alls egentligen…

Jag har bakat. Hela frysen är numera full med bröd samtidigt som jag emellanåt har börjat packa och greja så att det blir än stökigare här hemma. I en total oordning och utan den struktur som jag tänkt mig från början.

Lyckligt drog jag i några grässtrån och spred ut fröna allteftersom jag gick. Tänk att några veckors frånvaro av skog kan göra att man så totalt glömmer bort sig själv. Men återupptäckandet kändes desto starkare idag. Det är där jag hör hemma. Bland gräs, träd och ett stilla regn. Inte bland svällande degar, marmeladkokning och sötsyrliga citronrutor. Det är något som andra kan mycket bättre än jag. Det de gör med sina händer. Det är en fingertoppskänsla som jag saknar. Degarna rymmer ut över bunkarnas kanter, pajbottnarna bränns, och de amerikanska chokladrutorna med extra chokladknappar uppepå blir kladdigare än en äkta kladdkaka.

Nope. Det är inte något jag är duktig på, att greja i köket. Jag ska hellre vara ute i skogen. Där faller den vanliga världens bekymmer åt sidan, virvlar bort i vinden, reflekteras i en mjuk regnbåge och går vilse bland blåbärsriset.

Nu är det bara några veckor kvar av gedigna försök att vara ordningssam och strukturerad, sedan kommer flytten. Längre ut i skogen, längs med en grusväg. Jag längtar.

I honungsljuset

Motljuskväll i solnedgång sveper stilla och mjukt över sjön. Där vilar vind och månljusströssel mellan trädens grenar. Är inte ens i väntan, bara långsam ro.

När solen går ner kommer de åter fram och glimmar så fint i blåbärsris, på tallkottsvis eller bara i mjukaste vattnet.

Under hela sommaren har jag jublat varje gång det har regnat det allra minsta ynkapynkaste lite och sugit i mig av molnens färger, former och rörelser. Älskat allt det blöta. Så när det nu blev varmt på en gång förvånade det mig att all stress, all oro, allt det som har varit jobbigt den sista tiden packade ihop och drog iväg. Där i ljuset, värmen och stillheten.

Det var helt magiskt att sitta där och bara vara i allt det vackra, stillheten och det milda i färger och luft.

En som njöt lika mycket, men på ett annat sätt, var Vidar. Han överraskade mig genom att slänga sig handlöst ut i vattnet och simmade kraftigt och starkt i pur glädje. Tänk, min lilla fåntratt som knappt vågade doppa tassarna för ett par år sedan har blivit så bekväm med vatten att han inte tvekar det minsta. Härligt!

Eller tja, han envisas ju med att missförstå mig stup i kvarten så när jag bad honom att hoppa ner i förväg när jag skulle kasta en pinne åt honom så dök han ner istället, vilket förstås ledde till att han var ynklig och tyckte synd om sig själv i tio minuter efteråt. Det finns ingen värre pina än att få huvudet under vatten och bli blöt i öronen tydligen…

Men efter en rejäl brottningsmatch med en stock i vattenbrynet och att ha gett ytterligare en pinne på käften hade självförtroendet vuxit tillräckligt för att ge sig på badandet igen.

Kvällsljuset var honungsgult, lent mot huden och fick Vidars ögon att skimra.

Ute på sjön pratade två familjer kanadagäss med varandra och sina ungar, guppade lite i osynliga vågor och skickade ut en flygande spaningspatrull då och då. Det är kanske viktigt att göra inför kvällen för att förvissa sig om att ungarna är säkra. Det lät på dem som att de rapporterade vidare till de andra innan de cirkulerade tillbaka och landade i en kaskad av solglitter alldeles nära ungarna.

Vidars guldskimrande ögon missar ingenting alls av skådespelet. Tittar och tittar tills det nästan skimrar av guld i mina ögon också. Men sedan finns det annat som lockar och drar. Undersöka, testa och leka. Med ljummen bris i pälsen och en stor portion av sjön i magen vandrade vi långt senare stillsamt hemåt medan månströsslet rasslade mjukt bland blommor och blad, redo att snart ge sig ut på upptäcktsfärd i natten.

Sommarmjuk

På fälten mognar säden. Skiftar färg till honungsgult. Jag viskar stilla i vinden, längtar tyst och varsamt. I sommar som gav oss grönska minns jag lite till.

Där pilar tornseglare kvickt förbi, före mullrande åskans regn. Viner vingars snabba skri i sommarmjuka luftens famn.

Jag lämnar inte det jag älskar, jag är bara inte där ibland.