Där någonstans

Mellan regn och solsken, i stilla luften, är det fortfarande sommar. Sedan skymmer hösten i vinden.

Det där honungsgula skymtar fortfarande mellan löven ibland, medan andra löv floppar blött ner mot marken. Flopp. Det är ett ljud som jag är helt säker på att det finns. Flopp, flopp. Lite sladdrigt sådär, nästan blött.

Jag rymmer från flyttkartongerna ibland. Ger mig av och andas en stund. Som idag, när den sena eftermiddagen bjöd på en ridtur mellan två regnskurar. Det finns ingen stress i världen som kan följa med mig upp på hästryggen. Där är jag fullständigt trygg.

I knarrande sadelljuden, doften från hästarna och glädjen över att få springa. Fort går det ibland. Särskilt i kurvorna. Då sprutar det grus, jord och smuts omkring hovarna och jag ler mot fartvinden.

Det minnet följer mig ofta ut när jag går. Fartvinden och glädjen.

Nu väntar ytterligare en dag, sedan är det dags att få nycklarna till det lilla röda huset. Jag har resfeber. Det känns precis som resfeber. Som att jag ska åka ensam till ett land jag inte känner till alls, trots att det bara är över länsgränsen.

Mellan regn och solsken är det fortfarande sommar. Jag går invanda spår och undrar om jag kommer att längta tillbaka eller om det nya kommer att vara ännu så mycket bättre.

Obekymrad springer Vidar bredvid mig. Älskar allt, nytt som gammalt och tänker nog inte alls så som jag.

Där någonstans, i honungsljuset, kommer det alltid att finnas ett lugn dit ingenting annat når.

I septembers famn

Timmarna i skogen, de som inte skulle bli så långa men som ändå alltid blir fler än jag tänkt.

Det blåste ordentligt häromdagen, så mycket att det var skönt att krypa in under låga grenar i den unga skogen och omslutas av mjuk luft och en och annan solstråle.

Just där hade jag aldrig varit förut, följde djurstigar och dansade i gräsbevuxna gläntor, klev över mossbelupna stenar och hejdades av ett djupt, djupt dike.

Förra året stötte jag för första gången på de här små filurerna. Jag vet fortfarande inte vad de heter, men jag är säker på att de hör hemma i en saga. De fanns plötsligt där, efter att diket tvingat mig att ändra riktning och jag hukat mig under granarnas grenar så var de rakt framför näsan på mig.

Jag stannade där en stund, medan vinden slet i träden men stillheten bredde ut sig i mossan. Där blev hela världen mjuk.

När jag först flyttade hit blev promenaderna ett äventyr som inte gick att motstå. Längre och längre, bort från stigar ibland och mitt bland branta kullar och trassliga snår.

Nu känner jag dem bättre, men har en besynnerlig längtan dit ut igen, i klara luften, med barr i håret och smutsiga byxor.

Snart är det dags för nya stigar, nya mossbelupna stenar och snårig skog. Nya ställen som blir mina egna. Nya vindar i träden och nya diken att hoppa över. Jag tror inte att mitt lilla vita fluff tackar nej till det.

Där ute har vinden stillat sig och det tunna floret av regn drog förbi. Ljuset väntar på skymningen. Det viskar om mer regn, som ett flor över världen, dagg i spindelnäten och diadem i det vippande gräsets toppar.

Välkommen älskade september. Du har fattats mig.

Åskoväder och marknadsväder

Det är sällan jag blir rädd när det åskar. Inte sedan jag flyttade från Skåne och de gräsliga åskovädren som var där. Men i går natt gick jag upp ur sängen ganska så snart efter att jag vaknat av en rejäl åskknall och klädde på mig. Huset vibrerade och ett besynnerligt tjutande ljud hördes innan varje brak och mitt i min yrvakenhet fick jag för mig att det antingen föll bomber eller faktiskt hela flygplan. Strömmen försvann ett par gånger och jag insåg att jag inte skulle hinna att leta reda på katten om det skulle bli så illa att blixten slog ner i huset. Vidar däremot, låg lugnt bredvid mig på golvet och sov. Han stressar upp sig över mycket här i livet, men åska, skott och andra höga ljud som får andra att huka i förskräckelse rör honom inte i ryggen.

Blixten slog aldrig ner i huset. Inte i grannarnas hus heller och efter en stund kunde jag sluta att springa fram och tillbaka för att orolig se efter så att det inte brann i de båda husen. Jag funderade lite på om jag skulle skriva till dem och fråga om de var okej, men hejdade mig och tänkte att det ju bara var jag som var överdrivet ängslig. Fast när jag pratade med det ena paret grannar nästa dag så berättade de att de också hade gått upp och klätt på sig. Det var verkligen ett rejält oväder.

Morgonen efter flödade det av inlägg på sociala medier från människor som på olika vis drabbats av ovädret. De flesta hade fått elektronik utslagen och det verkar inte vara någon som drabbats värre än så, som väl är. Jag hoppas ändå på att få slippa liknande nätter på länge. Väldigt länge.

Dagen efter kändes förstås seg. Till och med katten var så seg att jag nästan lyckades att ta en bild på honom innan han gled ur soffan lika förnärmad som alltid så fort jag försöker fånga honom på bild.

Det är lite tråkigt att inte ha en enda skarp bild på honom, men å andra sidan har jag en hel hög med suddiga. Ibland får man vara glad för det lilla.

Vi hasade oss ut och iväg till sist, på olika äventyr alla tre. Eller tja, Vidar fick vänta hemma tills jag kom tillbaka efter en liten utflykt till närmaste byns marknadsdag. Där samlas varje år lokala odlare, köttproducenter, bagare och hantverkare för att sälja sina varor. Jag var ute efter kryddblandningar som visserligen är tillverkade i Toscana, men av ett par som även bor i närheten. Åskan mullrade fortfarande hotfullt och det föll några droppar regn då och då så jag stannade inte alls så länge som jag brukar.

Inte tog jag några bilder heller. Det är som att jag inte kan det längre när någon jag känner står bredvid och tittar, eller när jag ska göra något annat, som att köpa kryddor från Toscana till exempel.

Kyrkan däremot, gick det bättre att ta bilder på. I vanliga fall tar jag bilder på den på avstånd och mestadels skymtar bara en liten spira eller en bit av ett tak. Nu blev det lite sentimentalt roligt att gå och kika på den på nära håll när jag så snart ska flytta.

Den var öppen, dagen till ära, och det erbjöds rundvandring för nyfikna. Så nyfiken var jag inte, men jag njöt av sopranernas vackra sång när de övade inför den stundande gudstjänsten.

Kyrkan invigdes 1899 men har inredningsdetaljer från 1700-talet. Jag fascinerades förstås som vanligt över detaljerna. Träet som nötts då handtaget släppts emot det under otaliga gånger av öpnande och stängande av porten.

Lagom mycket människor. Perfekt för en sån som mig en seg dag då åskan mullrar i fjärran.

Befriande nog hade den även pyntats med blommor. Ännu fler detaljer för en sån som mig att vila sinnet i.

På kvällen gick vi en runda som jag älskar att gå, oavsett årstid, och det sentimentala tillståndet fyllde mig igen. Det tar tid att vänja sig vid förändringar ibland.

Morgondagg

I skuggan gömmer sig skratten. Skymtar mellan stammar och snår. Där trevar sig fram allra finaste glitter från pärlande fnitter.

Om morgonen.

Där natten just lämnat spår av stjärnströssel och tassar från månlysta viskningar i vinden.

Där nästa andetag fylls av skärpan i det ensamma mellanrummet mellan stillhet och tid. Dit varken natt eller morgon når.

En stund kändes det redan som september. Som att hösten inte tänkte vänta alls. Sedan vände allt om till en sommar som blev mer sommar än den som just lämnat. Men med kyliga nätter.

Runt husknuten stiger solen upp i en kaskad av glitter från daggen i gräs, spindelnät och träd. Jag fylls av vemod och lycka på samma gång. Om några veckor sätter jag mina bara fötter på en annan yttertrapp och låter nattens kyla strömma upp genom dem. En annan utsikt med solen som silas genom ett annat lövverk. Jag både längtar och vill stanna kvar.

Egentligen borde jag packa. Det är mycket som ska packas inför en flytt. Men idag är det nästan trettio grader varmt så jag dåsar i skuggan omgiven av gräshoppors ljud och fladdrande fjärilar i mängder. Eftermiddagens ökade vind river i knastertorra löv och körsbärsträdet börjar se lika sorgset ut som under förra årets dystra torka.

Kontrasterna slår nästan hårt. Där det gröna fortfarande är sommargrönt blir det nästan pinsamt. Som att löven borde veta om att det är dags att göra sig beredd på vintern.

Ändå är det en skönare grönska än någonsin förut.

I skuggan under hassel och lind anar man ljudet av klingande skratt. Det dröjer sig flyktigt kvar som sommarens sista vind.

Jag tar ett nytt andetag. I stillheten mellan natt och dag gömmer sig det som inte fick vara, det som inte har några ord men sällat sig till det som saknas. Det som aldrig borde ha varit.

I svamptider

Det är fortfarande sommar, åtminstone litegrann. Träden har ändrat sitt ljud i vinden och rönnbären hänger i alltmer orangea klasar och hotar att knäcka grenarna med sin tyngd. Det prasslar lite mer än förut både i löv och bland torra fröhus. Lönnen har också börjat fundera på att skifta färg, men har ännu bara böjt några av löven lite försiktigt i en trevande krökning innan den bestämmer sig.

Jag svämmar över av en pirrande lycka av allt det vackra, stillheten i naturen som bjuder på så mycket av det den ansträngt sig med att tillverka under sommaren. Hasselnötter i mängder, ekollon och ljungblommor. För att inte tala om kantarellerna… Förra året tyckte jag att det var fantastiskt roligt med alla Karl-Johansvampar och plockade även lite andra sorter av bara farten, men jag har aldrig hittat så mycket gula kantareller någon gång förut som i år. Då är jag ändå inte en av de som hittar mest, långt därifrån. Jag vet inte ens om jag skulle vilja hitta ett sånt där dunderbra ställe. Risken är nämligen ganska stor att jag skulle ledsna och inte alls tycka att det var roligt efter en stund. Det är själva letandet som gör mig lycklig. Att se skogen från ett annat perspektiv, en annan stig eller kanske från ett nytt stenröse och ingen stig alls.

Att titta på var djuren brukar gå, lyssna på gärdsmygens mjuka kvitter och titta på ljusets vandring mellan stammarna.

Det regnar ute nu. Sedan ska det bli lite varmare igen. Kanske ett perfekt väder för ännu fler svampar, men ännu bättre för en sån som mig. Att luta sig mot fuktig mossa, andas in doften av en levande skog och bara finnas på en murknande trädstam som öppnat vägen ner mot sjön sveper bort alla timmar av mänskliga måsten och bullriga miljöer.

Jag andas på gränsen mellan sommar och höst, där allting stannat upp en stund. Väntar på krispigare luft, men stillar mig i nuet. Ännu en stund är det sommar…

Slåtteräng och hopkok

Vilken helg! Den försvann lika fort som den kom. Jag hade tänkt massor och planerat att främst packa ännu mer av mina saker, men jag har lite lätt att ryckas med av annat, så när en vän ringde och undrade om jag ville följa med till slåtterängen som slagits med lie i flera hundra år hade jag svårt att säga nej. Regnet tätnade ju längre upp på kullen vi kom men det kändes ändå behagligt på något sätt.

Det var en stilla och mjuk dag och en märklig känsla att stå på en plats som i flera generationer brukats på samma vis. Nu är det främst för att bevara artrikedomen som man fortsätter att slå gräset med lie, men förra årets torka innebar också att det blev ett tillskott av foder till en lokal bonde.

Om inte traktorn bullrat så och skakat upp strängarna av gräs till sin lilla bur bakom sig och våra moderna kläder kunnat tänkas bort så hade jag nästan klarat att låtsats som att det var för länge, länge sedan och att det strax skulle vara paus en stund för att fika tillsammans innan höet skulle lastas in i ladan.

Men traktorn bullrade på och räfsorna med plastdetaljer gjorde det svårt. Vissa tog en lite annan typ av paus, med pipa. Det gick nog bra det med, men jag forsatte att drömma om bullar och mjölk i kanna.

Alltså kunde jag inte låta bli att bjuda hem min kompis på té och misslyckad kaka när hon räfsat klart.

Jag hade förstås smält fullständigt för de små hästarna som man var tvungen att passera på vägen fram till slåtterängen och drogs tillbaka dit snarare än till att räfsa gräs. Det verkade de andra vara så mycket duktigare på än jag.

Så jag passade på att stanna hos dem en liten extra stund innan jag begav mig hemåt, tills en av dem började äta på min jacka och två andra mumsade friskt på mina skor. Då tänkte jag att det nog blev bäst om jag gick så att inget väsentligt blev uppätet eller bara trasigt i största allmänhet.

Min kompis satt lite senare vid mitt köksbord med spruckna blåsor i händerna och tindrade med ögonen. Det är så mysigt, sa hon, nästan som när vi var små och kom hem efter att ha varit ute med Friluftsfrämjandet i vad som kändes som en hel dag och ändå hade hela dagen kvar.

Sedan tog hon en försiktig tugga av min misslyckade kaka och utbrast; den är ju jättegod! En sån här kommer du aaaaldrig att kunna göra igen!

Vi skrattade sådär som man bara kan med en vän som man varit vän med så länge man kan minnas.

På kvällen visade det sig att jag i alla fall kunde göra misslyckad plommonmarmelad. Det blev snarare sylt av den och man får fullt upp med att försöka att parera så att den inte rinner av smörgåsen när man äter. Men det kanske går att rädda den på något vis, koka om den till exempel.

På söndagsmorgonen tyckte Vidar att han hade fått alldeles för lite uppmärksamhet den senaste tiden, han hade ju för all del varit ensam ett par timmar dagen förut och jag hade stått med näsan i ett par grytor med plommon en bra stund efteråt. Så han löste det problemet helt på egen hand. För om man ålar sig upp i sängen så varken märks eller syns det något speciellt och om man dessutom stämmer in färgmässigt till resten av sängkläderna så kan det ju bara inte bli fel. Tyckte Vidar.

Så han fick en extra puss på nosen och lite bus.

Jag hade lite dåligt samvete när jag gav mig ut på ridtur, men samtidigt var det precis just det som min själ verkligen behövde. Vi hade tur som hade uppehåll under hela ritten och hittade dessutom ganska ordentligt med svamp. Så jag fick lunch i två dagar i rad. Det är också en sorts lycka som inte går att köpa för några pengar i världen. Gula kantareller och ett par Karl-Johansvampar som trollas till pastasås gjorde mig mjuk i hela kroppen.

Vidar då? Jag kompenserade honom med extra mycket lek, ännu mer gos och ett extra knäckebröd.

Bakom regnet

Gräset. Himlen. Oändligheten.

Jag vet inte varför det fyller mig med sådan ro att gå och gå och gå. Att ljudet av Vidars galopp när han jagar bollen ger mig lyckorusningar eller att åsynen av mörka moln fortfarande gör mig lugn eftersom det snart kommer att regna igen. Underbara regn.

Jag har fortsatt mitt vansinniga bakande och gjorde en totalt misslyckad banankaka i mitt senaste försök. Den frös jag också in. Sedan kom jag på att jag inte kommer att ha en lika stor frys dit jag flyttar så nu måste jag hitta ett gäng vänner som utan alltför stort grimaserande kan tänka sig att hjälpa mig att äta upp alla kakor jag stoppat in där.

Att jag inte lär mig… Det är utomhus jag ska vara. I takt med jorden, i samma andetag som himlen och med ansiktet mot regnet. Då kan det inte bli fel.

Jag suger ut det sista ur mina invanda och enklaste rundor. De korta, men ändå så vackra att jag aldrig tröttnat. Ljuset trollbinder mig alltid, även under de mörkaste vinternätter då det ibland verkat som att ingenting kan tränga sig igenom allt det svarta har ljuset ändå varit där, i ett glimmande öga hos ett vaksamt rådjur eller en snokande räv. I ett flyktigt ögonblick då molnen nästan rivits isär av en lågt hängande fullmåne eller i ett gnistrande snötäcke.

Nu är det oändligheten som lockar mig. Att gräset har mjuknat i färger och form, blommor som puffat upp sig med fluffiga frön, men som plötsligt känns lite extrema i sina färger om de bestämmer sig för att blomma en omgång till.

Jag vandrar i sensommarens mjukhet. Njuter av de sista veckornas rutiner. Sedan blir det andra rutiner, nya stigar och ovana spår.

Det dröjer kanske en stund till. Hemmet ska ställas iordning, kakor ska ätas och mössen ska jagas på flykt. Det är inte de som ska bo där i vinter igen, det hoppas jag att de förstår lite av sig själva, men om inte annat så kommer jag att ha en väldigt mätt katt…

Den senaste tiden har stressat mig, kanske mer än det stressar andra, jag vet inte, men när värmen slutade att fungera säckade jag litegrann ihop. Första veckan gick väl bra, då var det fortfarande varmt, andra veckan gick det inte riktigt lika bra och den senaste veckan har jag ledsnat mer eller mindre helt. Med fem graders värme ute vissa nätter blir även huset nedkylt och luften blir råare inne än ute. Jag löste det med hjälp av en vän igår. Så ikväll var det äntligen skönt inne igen. Så skönt att jag med ro i själen kunde gå ut och bara vara.

Nu är det bara några veckor kvar, sedan lämnar jag det här stället för ett nytt äventyr. Det ska bli fantastiskt roligt och inte så lite spännande. Förmodligen blir det ett än större kaos än när jag bakar i början, men till slut så löser det sig säkert.

Annars är det jag som tar en promenad, lyssnar till Vidars galopp i marken, låter mig bäras bort av slöjorna av regn och villas längre in bland stammar och grenar dit inga bekymmer når. Där kommer gräset att möta himlen, granarna viska i vinden och småfåglar svirra i skuggorna.

Bland granarna. I vinden. Oändligt.