Nattens vindar slet hårt i huset, till och med mössen i väggen tystnade tidigt. Efter en alltför lång tid med gråhet och regn var det en befrielse med förändringen. Kvällspromenaden kvällen innan hoppade jag över, surade över regnet som gjort allting plaskblött, skapat små insjöar och stora pölar där det förut varit torrt. Inte ens Vidar har klarat av att hålla humöret uppe och har släpat sig fram på promenaderna i så hög grad att jag blivit orolig.

Men så idag när jag öppnade ytterdörren för att han skulle ut och lyfta benet mot stubben ute på gräsmattan gick det att se hur han fylldes av sprittande glädje igen. Lättnaden för mig blev minst lika stor.

Det har varit en tuff period för honom efter flytten. Han hade en lång period när han kräktes ofta och mycket och när vi väl fått ordning på det så skadade han tassen och fick beordrad soffvila och omläggning av såret en gång om dagen av mig. Han har börjat vakta, vilket han inte gjort förut, så brevbäraren blir grundligt morrad och moffad på, katten kontrolleras tusen gånger om dagen och om nätterna ligger han så tätt inpå mig att jag nästan ramlar ur sängen ibland. Eller tja, jag bestämde från första början att hundar i sängen är strängeligen förbjudet så det där måste vara något jag drömt… Men om han har tagit det på sitt ansvar förut att se till att jag är trygg så gör han det ännu intensivare nu.

Hursomhelst så har det varit jobbigt för honom på många sätt så att se svansen börja vifta, att se den släpande gången förändras till trav med spänst i stegen och ett ivrigt ansiktsuttryck fick mig att spontant börja skratta. Tänk vad lite snö och sol kan göra!

Det var så att jag kände att skogen var vacker nu när jag kunde se den, plötsligt hördes småfåglarna tjirpa till varandra mellan grenarna och små knackande ljud mot stammarna när de letade mat. Jag kände mig som att jag glömt bort både ljuset och ljudet av smådjuren i skogen. Som att jag gått i ett mörker under en så lång tid att jag stelnat inombords. Nu fanns det gnistrande snö, levande varelsers ljud och en lycklig hund alldeles intill mig. Jag förundrades över hur snabbt stelheten släppte. In flödade all krispighet, nyfikenhet och suckar av lättnad.

Det kom fler moln under eftermiddagen, men det gjorde ingenting. De där timmarna av blek vintersol förändrade allt. Nu går det att vara här en stund till och om bara några veckor vänder det och blir ljusare igen. Det längtar jag efter så att det svider i bröstet.

The best place by the fire was kept for the Storyteller…

När dagarna blir än kortare och den mesta tiden fylld av regn har till och med min virvelvind slagit av på takten.

Mitt mellan gryning och skymning vilar vi i diset, skakar av regnet från päls och ytterkläder och lägger in mer ved på elden.

Bland de vita skuggorna i skogen glittrar fukten i mossa och stenar, dämpar ljud från knäckta grenar där djuren trampar fram. Det hörs på deras steg vilka de är, men glimmande ögon vill inte låta mig veta mer.

Där livet levdes annorlunda för bara hundra år sedan letar jag stigar där inga stigar finns. Går bland mjukmossa och tysta stammar, känner mig varsamt fram. Här finns så mycket mer än vad som är synligt, porlande bäckar viskar om förr, sten som lags på sten suckar om nödår och röta. Gläntor minns betande mular och knarrande seldon, låter vinden ruska droppar som en slöja över tiden. Här vilar historien medan naturen tog vid.

Egentligen vet jag inte om den mest blev kvar i mitt sinne bara, dimman, eller om den har flödat lite fram och tillbaka utan avbrott. Det gråa har inte lämnat alltför många stunder i taget.

Jag har drabbats av hemlängtan, den skaver i bröstet och driver mig att gå fram och tillbaka över golven i huset. Till sist kom jag fram till att jag nog borde ta bilen bort till mina förra hemtrakter och vila själen bland det gamla invanda och älskade. Men det har jag inte hunnit än. Jag har varit tvungen att fara in till stan och umgås med folk i alldeles för hög grad. Men det bästa med att ha varit i stan var att jag fick köpt stolp och stängsel så nu finns det ett staket ut mot vägen och det är faktiskt helt underbart!

Jag har inte riktigt tänkt på hur mycket jag har spänt mig var gång som Vidar har varit ute i trädgården och det har kommit bilar eller andra djur. Men nu kan jag slappna av mycket mer. Vidar kan inte springa rakt ut i vägen och bilarna väljer förhoppningsvis att låta bli att köra in i mitt stängsel. Det finns lite kvar att göra, men det är detaljer som man kan vänta med tills man inte behöver skynda sig för att ljuset snart försvinner eller att man nästan spikar fast vantarna också eller vinden biter alltför hårt i naken hud eller in under jackan.

Vi hann i alla fall klart med det nödvändigaste innan regnet kom. För jag hade fin hjälp av min ridkompis. Vi slet tillsammans och det blev en hel del skratt. Ju fler stolpar vi bankade ner i jorden desto lyckligare blev jag. Tänk att ett staket kan göra så mycket för att det ska kännas mer hemtrevligt. Kanske sopades lite av min hemlängtan bort också. Nu blev det ju lite mer mitt hem, jag som satte lite prägel på det och jag kunde se en början på alla mina planer.

Nu hoppas jag bara på lite fint ljus och uppehåll så att jag kan ta lite bilder också. Det hann att mörkna innan jag blev klar.

Mörkret är så mycket mörkare här än där jag bodde förut. Men här finns betydligt fler stjärnor, starkare månsken och ännu mer gnistrande frost. Åtminstone när vädret tillåter.

När första snön kom, den som låg ett par dagar, kom jag på mig själv med att önska att det blev några minusgrader och ännu lite mer snö. Stillheten och ljuset som kommer då är förtrollande vackert.

Men jag gick med Vidar mellan höga granar och såg världen skifta från grått till en anings ljusare grått. Där fanns inte ens en liten hint om gnistrande vinterväder och i nästa andetag hade det smält bort.

Så eftersom reglerna har ändrats här hemma på det nya stället vi bor på, och Vidar plötsligt får vara i möblerna, knör vi ihop oss i soffan framför brasan och väntar på att vintern ska bli riktig vinter. Den kan komma nu. Jag är beredd.

Det svepte in en dimma som blev kvar. Nakna grenar skakar fukten i tunga droppar, faller blött mot stumma marken.

Färgerna är borta. I tystnaden sveper dimmorna i klunga förbi stammar och stenar. Här bland det nya kisar jag mot något att fästa blicken vid, en fast och hemtam punkt. Men granarna tiger still.

De väntar väl de också, väntar och tiger still. Där dimman sveper vilsamt är det lätt att gå vill.

Den där dimman, som dansar bort i klunga, den verkar vilja stanna. Ger tidigt mörker, mjukare linjer och tunga droppar bland kala grenar.

Jag tror jag gör som dimman, väntar och tiger still. Lutar pannan mot varma barken, andas mjuka luften och vilar i det skimrande gråa. Ännu ett litet tag till.

Ännu mer skog. Jag är förundrad över att det djupnar och viskar om träden i en längre tid än någonstans jag varit förut. Ändå finns det miltals av skogsvägar här. Mil efter mil efter mil.

Jag knastrar fram på grus, på slippriga stigar och över mossklädda stenar.

Här är vildsvinen närmre, tjädrarna flyger tungt mellan träden och rävarna slinker undan i en hukande trav. Det är mer av allt här, och fullständigt annorlunda.

Allra härligast ändå var att få gå rakt in på gårdsplanen och stå mitt ibland hus från 1700-talet. Jag blev så tagen av atmosfären att jag fullständigt glömde bort att ens försöka ta någon bild. Inte ens på den rotmosfärgade katten som låg på stenen utanför dörren.

Men jag var inte där för att ta bilder, vilket jag hoppas att jag kan göra en annan gång, utan för att hälsa på hos en ardenner. Hon är tretton år och rund och go och med kloka, snälla ögon.

Jag blev blixtförälskad. Visserligen har jag sällan svårt för att bli förälskad i djur, men det gick bra mycket fortare än jag tänkt mig. Särskilt ston brukar jag tycka är lite svåra.

Men inte den här damen. Hon är stor och tung, men smidig som en dansös och älskar att jobba. Inte riden så särskilt mycket dock, så det blir spännande att se hur vi utvecklas. För om allt går bra så kommer den alldeles underbart härliga galoppen som hon bjöd på idag att följas av många, många fler.

Jag blev lycklig ända ut i mina stelfrusna tår, log mot den bländande solen som svepte bort den frasande frosten medan vi utforskade nya vägar tillsammans. Underbara häst.

Väl hemma fortsatte solen och dagen att göra min dag till en underbar dag, en sån som man stoppar in i minnet och drar fram en annan dag när det inte känns lika bra.

Solen lekte både länge och väl med ångan från min temugg.

Själv satt jag lika länge och väl och njöt. Fortfarande med ridkläderna på.

Jag väntade. Vaknade varje morgon med pirr i kroppen och öppnade ögonen med en känsla av att det var födelsedag, sådär som när man var liten. Kikade ut genom fönstret på träden där utanför och gissade vad klockan var.

Men varje morgon flöt sedan förbi utan att det blev just en sån där höstdag som jag väntade på och längtade efter. Den blev inte alls så perfekt som på en alldeles perfekt födelsedag.

Nu när luften börjar lukta vinter kom jag på mig själv med att inte vara beredd. Jag väntar fortfarande på höstsolen bland brinnande löv, en färgkaskad utan dess like med gnistrande pärlor av frost i håret och stigande ånga ifrån sjön. Jag är inte beredd.

Gissar att flytten stökade till det för mig. Mitt i min favoritmånad när jag brukar andas in solnedgångar som aldrig vill ta slut och tempot dras ner till en mjukhet som gör stegen lättare att gå fick jag öka mitt tempo istället.

Jag stod med näsan i flyttlådor och undrade vad jag gett mig in på när jag för hundrafemtioelfte gången vaknade av mössen som slogs inne i väggen. Min katt gav upp och gick och lade sig någon annanstans för att få lugn och ro. Proppar löste ut, element gick sönder och ved skulle staplas. Jag stod plötsligt bara och snurrade runt på hälen utan att få någonting gjort.

Men så, för någon dag sedan när dimman lade sig tätare kring träden, kvittrade småfåglarna som tokar kring rönnbären och flög riktigt nära utan att verka bry sig om att de fått sällskap. Då andades jag ut.

Det var grått, löven har rivits av under helgens storm och jag gav till slut upp min längtan efter brittsommar, guldljus och streck över himlen av flyttande fåglar. Om det hände så var det när jag gjorde annat. Somliga år är inte som andra.

Jag förberedde mig på en tung dag då dimman aldrig lättar, förlikade mig med tanken på att jag inte skulle koka någon rönnbärsmarmelad så som jag tänkt och fokuserade på nuet.

Nuet kändes lite väl dramatiskt den där dagen, kanske med ett stråk av hopplöshet, och till och med älgtornet såg extra sorgligt ut. Den klafsiga leran påminde mig om att mina skor börjat sjunga på sista versen och Vidar, som skurit sig på en sten stoppade förhoppningsfullt ner sin omlagda tass i de djupaste pölarna han kunde hitta för att bli av med förbandet. Jag gick nöjt bakom och konstaterade att jag äntligen lärt mig ett vettigt sätt att hålla såriga tassar rena och torra.

Men så, när skogen vi just passerat öppnade upp sig för fält och hagar värmde plötsligt solen lite mer. Den bröt igenom dimman och på nästan bara ett ögonblick skingrades dimmorna och gled bort.

Vidar uttryckte sin frustration över det långsamma tempot med sin vanliga övertydlighet, men har man skadat sin tass får man finna sig i att ta det lugnt.

Så medan dimmorna virvlade bort ägnade han sig åt att låtsas som att jag inte var där. Själv sög jag i mig guldet från solen, sorgsenheten som varit där alldeles nyss hade smugit sig bort och lurade inte ens bland skuggorna.

Det blev en annorlunda höst, inte alls som jag tänkt mig, men äntligen känns det rätt. Jag har fortfarande flyttlådor kvar att packa upp, massor med saker som ska lösas, mer ved behövs läggas in i skjulet och jag tror nog att det andra löser sig med tiden. Äntligen tror jag på det. Kanske inte lika lätt som när solen löste upp dimmorna, men kanske nästan på samma sätt.

En dimma svepte in världen i en mjukhet som dämpade den tidigare kylan och bitande frosten. Stillheten brusar i öronen.

Små lätta dunsanden och blöta flopp hörs när löven faller till marken. Att löv kan göra så tunga ljud förvånar mig.

Att stigar plötsligt ändrar riktning, böjer sig runt träd, stenar och vattendrag vet jag om, men att de skulle leda mig hit var jag ändå inte beredd på. Här är vardagen påtagligt, problemlösning, möss och kyla är närvarande på ett nytt sätt. Jag kan inte gå ifrån det.

Dimman lindade sig ändå som bomull kring vardagen. Där vilar stegen tryggt. Det som är ovant möter med vänlighet. Trumpetsvamp som plötsligt bara finns där, mossbelupna stenar, träd så tyngda av bär att de böjer sig djupt. Små dunbollar som ivrigt kvittrande pilar i gråheten och spräcker tystnaden med liv och snabba vingslag.

Det är skönt att vara i tystnaden. Där finns inte plats för någonting annat. Träden ruskar av sig de sista löven och landskapet ändrar form. Jag tar ut stegen. Låter gruset knastra lite högre under mina fötter. De första försiktiga stegen har ändrat sig, en mer självsäker rytm tar över. Nya stigar har börjat bli bekanta och nya träd har börjat bli en vana. Ändå finns det miltals av skogsvägar kvar att gå. Om och om igen.

Han som alltid är ivrigare än mig har också börjat slappna av. Han hittar sina platser i huset att ligga på, trädgården har börjat bli mindre spännande och fastän att tjurkalvarna i hagen bakom huset gav honom skrämselhicka i morse så tog nyfikenheten över ganska snart. Men det är bäst att moffa lite på dem först.

Vi hittar vilse tillsammans. Lyssnar stilla på floppande löv och dimma som samlats till vattendroppar. När solen till sist bryter igenom tätheten lyser hösten vackrare än någonsin.

Här kan vi hitta vår rytm tillsammans. Det är här vi bor.

Hur beskriver man ett land, ett folk, en kultur? I Serbien finns det som jag inte har mött någon annanstans. Blånande berg i skymningen, ett gytter av gator, trånga gränder, doften av brandrök, paprikor uppträdda på torklinor på husgavlar, hus som mest påminner om skjul och med möss pilande över golvet, men med helkaklade badrum, och människor med otroligt stora hjärtan.

Jag var bara där över helgen, en så kort stund, men det var som en reva i tiden. Intensivt och med massor av upplevelser. Det var inte bara det att det kändes som att det var tre veckor och inte tre dagar som resan varade utan även som att slussas tillbaka i tiden. Där fanns fler äldre bilar än vi har i Sverige, hus där kvinnorna kokade maten i stora, stora grytor över öppen eld ute på gården, skräp överallt, gatuhundar som bilarna inte ens väjde för och mitt i allt detta kunde en sprillans ny Mercedes plötsligt glida fram.

Kontrasterna var brutala. Verkligen var brutal. Samtalen med människorna gick rakt in i hjärtat och deras värme var äkta.

Jag sov tretton timmar första natten efter att jag kommit hem.

Som vanligt önskar jag att jag tagit fler bilder och jag hade gärna tagit med mig min kamera, men det var inte möjligt den här gången, så jag fick nöja mig med mobilkameran.

Det förvånade mig att allt kändes så hemtamt, som att jag varit där förut. Men det ruffiga, trasiga och fallfärdiga påminde mig om High Chaparral, nöjesparken i Småland, där jag var ganska ofta under en period. Det kanske bidrog till hemkänslan.

Serbien, du kom in i mitt hjärta.

Planet hem till Sverige lyfte i gryningen. Solen letade sig upp över horisonten och svepte bort fullmånens sken och den blåa dimman.

Jag lämnade ett land, men fick med mig så mycket mer.

Serbien, du svepte rakt in i mitt hjärta.

Efter att katten vält en av de ihoprullade mattorna över sig två gånger gav jag upp och rullade ut allihop på golven istället. De har kanske inte hamnat precis där jag tänkte att de skulle vara, men nu fick det bli så. Jag vill inte riskera att katten blir mosad under vad han tycker är en perfekt klöspelare.

Folk frågar mig numera om jag har kommit i ordning än och jag svarar lite stammande att det är ju lite att göra. Som att skruva upp hyllor, bestämma vad jag ska behålla av det som redan fanns här när jag flyttade in och så stapla ved och sånt förstås. Men jag staplar nog hellre ved och är ute och går än jag bestämmer var saker ska vara och packar upp lådor. Det tar emot.

Jag vill hellre vara ute och ta bort slyn på baksidan av huset än att bestämma var tavlorna ska hänga. Så just nu är det jag som är ute och går. Letar nya favoritrundor och försöker hitta en trygghet i skogen.

På morgonen idag mötte vi på en jakthund med glatt viftande svansspets. Det var faktiskt bara den vita svansspetsen som jag såg till att börja med. Hunden var helt inne i sin doftvärld och lade inte märke till Vidar och mig förrän den nästan gick rakt på oss. Då tvärvände den och försvann förskräckt iväg raka vägen till husse, förstod jag senare när jag också gick rakt på husse.

Det visade sig vara en mycket trevlig jägare, som bjöd med mig på jakt på hare. Fånigt nog kom jag inte på förrän efteråt att jag inte frågade när det skulle passa, eller ens efter ett telefonnummer. Men det kanske löser sig med tiden. Själv var han välinformerad om vem jag var och till och med nästan exakt när jag flyttat in. Jag fnissade lite åt det där när jag gick hem. Det är kanske glest mellan husen här, men inte mellan människorna.

Jag såg inte spindeln, som sitter under lövet, förrän jag kom hem och tittade på bilderna. Däremot såg jag många spindeltrådar i frosten och den ytterst lilla pudersnön som låg över världen i morse. Det är kallt, lite för kallt och lite för tidigt. En månad för tidigt för att vara här. Jag har absolut inte hunnit vänja mig än och hoppades nog på att svampsäsongen skulle vara lite längre. Eller kanske att hösten skulle vara lite längre överhuvudtaget. Lite varmare och lite mjukare.

Jag letar värme i solljuset istället, i kvällssolen och på skogsvägar jag aldrig gått på förut. Det är annorlunda här. Men det är också ett lugn som jag inte känt förut. Vänligare. Allt är vänligare på nåt sätt. Det är fint.

Ikväll har Vidar legat med huvudet i mitt knä, kissekatten har snarkat länge och väl i fåtöljen som han utsett till sin och elden i spisen har jagat bort både mörker och kyla. Utanför tindrar tusentals stjärnor och månen klättrade upp över trädtopparna medan solen sjönk glödande ner för dagen.

Det blir bra så småningom, när kartongerna har packat upp sig själva, och jag får börja göra sådant som är roligt istället. Ta bort sly, bygga hyllor, garderober och hitta på andra saker.

Det är lite för mycket verklighet och alldeles för lite skog just nu. Det är inte så konstigt med en flytt så tätt inpå, men jag fick naturligtvis ryggskott sista dagen som jag skulle städa lägenheten och låg helt utslagen, så min stackars mamma fick rycka in och ta det sista. Därefter rasade bilens avgassystem ner en bra bit mot backen och jag bara skrattade eftersom den dessutom börjat tjata på mig om att något bromssystem behöver service. Bromsarna… De använder jag ju minst, haha.

Nåja, vi gör våra försök att lära känna skogarna, tydligen har ryktet dragit fram snabbare än mig och Vidar för de vi möter vet redan vilka vi är. Men det gör ingenting, de verkar vara väldigt trevliga allihop! Sååå härligt att känna sig så välkomnad!

En som inte blev lika entusiastisk över att möta oss var en hamiltonstövare som deklarerade sin ilska på ett mycket övertygande sätt. Däremot var han from som ett lamm när vi mötte honom ett par dagar senare då han var ute på egen hand och letade efter, vad det nu var han letade efter, för vilt. Han brydde sig åtminstone inte ett dugg om oss.

Skogarna häromkring bjuder på miltals av skogsvägar och vi har bara varit på en del av dem. Det lockar stort att kliva av skogsvägarna och gå in på mindre stigar och helst av allt på mossan rakt under träden, men än vågar jag inte göra mer än några få avstickare. Det är lätt att gå vilse i skogar man inte känner.

Även om den känns som att skogen alltid har varit där så bär marken spår av odlingar och hagar nästan överallt. Flera gånger passerar man skyltar som berättar namnet på ett torp som fram tills nyligen eller kanske 1800-talet funnits på platsen.

Jag funderar inte så mycket än på vad och vilka som funnits där, inte som jag gör när jag har ro i kroppen. Nu måste jag bara gå, röra mig och göra det med samma rytm både länge och väl innan jag kan ta en paus.

Det är måhända inte samma typ av landskap just här och ännu har jag inte samma känsla av att höra hemma, men jag hoppas att det kommer.

Det är vackert på ett annat sätt och dimmorna om morgonen dröjer sig ofta kvar över fälten.

Jag hoppas att rastlösheten släpper till slut. Att ljuden i huset blir hemtrevliga och att allting hamnar på rätt plats så att jag kan få tillbaka min kreativitet och bli mindre trött. För sover gör jag, så länge inte mössen rumsterar omkring alltför högt i väggarna.

Ikväll sliter vinden i huset och regnet vräker mot fönsterrutorna. Det är ett stabilt hus det här. Om inte katten legat och sovit på min mage hade jag lagt lite mer ved på brasan. Men han värmer förstås också väldigt gott.