Ledsnade på kylan

Ljuset förtrollade mig idag, lekte fram starka färger av blått, isvitt och orange. Glittrade i kaskader av snöflingor och frostgranar. Det blev lättare igen. Den senaste stormen bedarrade långsamt och regnets piskande övergick nästan omärkligt till mjuka flingor. Vidar fick större ögon än någonsin när han lite trött hasade ut på kvällen för att kissa mot stubben innan läggdags. En sekund senare rusade han som en galning, hoppade och skuttade, kastade nedfallna grenar så högt han kunde i luften och nös med ljudliga frustanden.

Jag tror bestämt att Vidars favoritårstid är snö.


Det är märkligt hur blått ljuset blir ibland. Men det var som att hela jag blev blå. Mjuk.

Den här vintern har stressat mig, utan att jag har velat erkänna det och utan att jag har haft kontroll. Mesta delen av tiden har jag tänkt att det inte går att stressa, vissa saker måste få ta tid för att man ska lära sig och för att förstå.

När temperaturen i salen sjönk till tio grader plus och vintern utanför inte var kallare än minus sex förstod jag att min tanke med att elda för att få varmt inte skulle hålla. Jag eldade redan så mycket jag kunde, klädde mig med långkalsonger, ylletröjor och fårskinnstofflor. Det är inte ofta som temperaturen kryper ner till minus tjugo, men det händer. Minus fyra och storm visade sig räcka för mitt hus. Jag gav upp och ringde efter hjälp. Om jag har riktig tur så får jag en luftvärmepump installerad före jul.

Nu går jag inte längre och funderar över hur lång vintern blir i år. Nu går jag och njuter av gnistret, det blå, det vita och solens ljuvligt varma strålar.


När jag kommer hem efter en promenad kommer jag inte att behöva skynda mig att göra upp eld i kaminen eller oroa mig för hur mycket temperaturen sjunkit, jag kan lugnt gå och sätta på en kopp té och pyssla med bilderna lite först. Bara tanken gör mig varm och lycklig. Helt tvärtemot vad jag trodde. Men att elda begränsar mig, binder mig till mitt hem och gör mig ofri. Det är det sista jag vill ha av ett hem.

Lite i taget förändras saker här hemma. Till slut kommer det att bli bra, så som ett hem ska vara.


Plötsligt är det som att jag tänker att precis allting kommer att lösa sig till det bästa. Jag har fått hjälp att fälla några träd, förvandla en gammal trästege till klädhängare, laga trasiga element, sätta upp ett stängsel runt trädgården, byta ut min silvertejpade tvättmaskin (har ingen aning om varför någon ens tänkt tanken att laga en tvättmaskin med tejp) till en annan och så småningom börjar projektet med att fixa ett kök.

Det är ett annorlunda boende men det har visat mig att jag har alldeles underbara människor omkring mig. Det är få saker som gör mig så varm i kroppen som vetskapen om att de finns. Om det så bara är att höra att de hjälper mig med att bära ved.


Mitt järnvärde krånglar som vanligt och min plötsliga andfåddhet borde ha fått mig att förstå vad läkaren tydligen kunde sniffa sig till i luften. Men med lite järntabletter så hittar jag nog mer kraft igen, mer energi och mindre matthet. Det har inte sjunkt så lågt att jag behöver dropp den här gången som tur är.

Under tiden gosar vi in oss i eluppvärmda filten, djuren och jag, lyssnar på stormarna där utanför och knastret från elden. Om lite drygt en vecka vänder det, ljuset kommer att komma tillbaka och vinteräventyren väntar utanför dörren. Det kommer att bli ljuvligt underbart!