I längtans vita vinter

Nattens vindar slet hårt i huset, till och med mössen i väggen tystnade tidigt. Efter en alltför lång tid med gråhet och regn var det en befrielse med förändringen. Kvällspromenaden kvällen innan hoppade jag över, surade över regnet som gjort allting plaskblött, skapat små insjöar och stora pölar där det förut varit torrt. Inte ens Vidar har klarat av att hålla humöret uppe och har släpat sig fram på promenaderna i så hög grad att jag blivit orolig.

Men så idag när jag öppnade ytterdörren för att han skulle ut och lyfta benet mot stubben ute på gräsmattan gick det att se hur han fylldes av sprittande glädje igen. Lättnaden för mig blev minst lika stor.

Det har varit en tuff period för honom efter flytten. Han hade en lång period när han kräktes ofta och mycket och när vi väl fått ordning på det så skadade han tassen och fick beordrad soffvila och omläggning av såret en gång om dagen av mig. Han har börjat vakta, vilket han inte gjort förut, så brevbäraren blir grundligt morrad och moffad på, katten kontrolleras tusen gånger om dagen och om nätterna ligger han så tätt inpå mig att jag nästan ramlar ur sängen ibland. Eller tja, jag bestämde från första början att hundar i sängen är strängeligen förbjudet så det där måste vara något jag drömt… Men om han har tagit det på sitt ansvar förut att se till att jag är trygg så gör han det ännu intensivare nu.

Hursomhelst så har det varit jobbigt för honom på många sätt så att se svansen börja vifta, att se den släpande gången förändras till trav med spänst i stegen och ett ivrigt ansiktsuttryck fick mig att spontant börja skratta. Tänk vad lite snö och sol kan göra!

Det var så att jag kände att skogen var vacker nu när jag kunde se den, plötsligt hördes småfåglarna tjirpa till varandra mellan grenarna och små knackande ljud mot stammarna när de letade mat. Jag kände mig som att jag glömt bort både ljuset och ljudet av smådjuren i skogen. Som att jag gått i ett mörker under en så lång tid att jag stelnat inombords. Nu fanns det gnistrande snö, levande varelsers ljud och en lycklig hund alldeles intill mig. Jag förundrades över hur snabbt stelheten släppte. In flödade all krispighet, nyfikenhet och suckar av lättnad.

Det kom fler moln under eftermiddagen, men det gjorde ingenting. De där timmarna av blek vintersol förändrade allt. Nu går det att vara här en stund till och om bara några veckor vänder det och blir ljusare igen. Det längtar jag efter så att det svider i bröstet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s