Äntligen!

Egentligen vet jag inte om den mest blev kvar i mitt sinne bara, dimman, eller om den har flödat lite fram och tillbaka utan avbrott. Det gråa har inte lämnat alltför många stunder i taget.

Jag har drabbats av hemlängtan, den skaver i bröstet och driver mig att gå fram och tillbaka över golven i huset. Till sist kom jag fram till att jag nog borde ta bilen bort till mina förra hemtrakter och vila själen bland det gamla invanda och älskade. Men det har jag inte hunnit än. Jag har varit tvungen att fara in till stan och umgås med folk i alldeles för hög grad. Men det bästa med att ha varit i stan var att jag fick köpt stolp och stängsel så nu finns det ett staket ut mot vägen och det är faktiskt helt underbart!

Jag har inte riktigt tänkt på hur mycket jag har spänt mig var gång som Vidar har varit ute i trädgården och det har kommit bilar eller andra djur. Men nu kan jag slappna av mycket mer. Vidar kan inte springa rakt ut i vägen och bilarna väljer förhoppningsvis att låta bli att köra in i mitt stängsel. Det finns lite kvar att göra, men det är detaljer som man kan vänta med tills man inte behöver skynda sig för att ljuset snart försvinner eller att man nästan spikar fast vantarna också eller vinden biter alltför hårt i naken hud eller in under jackan.

Vi hann i alla fall klart med det nödvändigaste innan regnet kom. För jag hade fin hjälp av min ridkompis. Vi slet tillsammans och det blev en hel del skratt. Ju fler stolpar vi bankade ner i jorden desto lyckligare blev jag. Tänk att ett staket kan göra så mycket för att det ska kännas mer hemtrevligt. Kanske sopades lite av min hemlängtan bort också. Nu blev det ju lite mer mitt hem, jag som satte lite prägel på det och jag kunde se en början på alla mina planer.

Nu hoppas jag bara på lite fint ljus och uppehåll så att jag kan ta lite bilder också. Det hann att mörkna innan jag blev klar.

Mörkret är så mycket mörkare här än där jag bodde förut. Men här finns betydligt fler stjärnor, starkare månsken och ännu mer gnistrande frost. Åtminstone när vädret tillåter.

När första snön kom, den som låg ett par dagar, kom jag på mig själv med att önska att det blev några minusgrader och ännu lite mer snö. Stillheten och ljuset som kommer då är förtrollande vackert.

Men jag gick med Vidar mellan höga granar och såg världen skifta från grått till en anings ljusare grått. Där fanns inte ens en liten hint om gnistrande vinterväder och i nästa andetag hade det smält bort.

Så eftersom reglerna har ändrats här hemma på det nya stället vi bor på, och Vidar plötsligt får vara i möblerna, knör vi ihop oss i soffan framför brasan och väntar på att vintern ska bli riktig vinter. Den kan komma nu. Jag är beredd.