In i höstdimmorna

Jag väntade. Vaknade varje morgon med pirr i kroppen och öppnade ögonen med en känsla av att det var födelsedag, sådär som när man var liten. Kikade ut genom fönstret på träden där utanför och gissade vad klockan var.

Men varje morgon flöt sedan förbi utan att det blev just en sån där höstdag som jag väntade på och längtade efter. Den blev inte alls så perfekt som på en alldeles perfekt födelsedag.

Nu när luften börjar lukta vinter kom jag på mig själv med att inte vara beredd. Jag väntar fortfarande på höstsolen bland brinnande löv, en färgkaskad utan dess like med gnistrande pärlor av frost i håret och stigande ånga ifrån sjön. Jag är inte beredd.

Gissar att flytten stökade till det för mig. Mitt i min favoritmånad när jag brukar andas in solnedgångar som aldrig vill ta slut och tempot dras ner till en mjukhet som gör stegen lättare att gå fick jag öka mitt tempo istället.

Jag stod med näsan i flyttlådor och undrade vad jag gett mig in på när jag för hundrafemtioelfte gången vaknade av mössen som slogs inne i väggen. Min katt gav upp och gick och lade sig någon annanstans för att få lugn och ro. Proppar löste ut, element gick sönder och ved skulle staplas. Jag stod plötsligt bara och snurrade runt på hälen utan att få någonting gjort.

Men så, för någon dag sedan när dimman lade sig tätare kring träden, kvittrade småfåglarna som tokar kring rönnbären och flög riktigt nära utan att verka bry sig om att de fått sällskap. Då andades jag ut.

Det var grått, löven har rivits av under helgens storm och jag gav till slut upp min längtan efter brittsommar, guldljus och streck över himlen av flyttande fåglar. Om det hände så var det när jag gjorde annat. Somliga år är inte som andra.

Jag förberedde mig på en tung dag då dimman aldrig lättar, förlikade mig med tanken på att jag inte skulle koka någon rönnbärsmarmelad så som jag tänkt och fokuserade på nuet.

Nuet kändes lite väl dramatiskt den där dagen, kanske med ett stråk av hopplöshet, och till och med älgtornet såg extra sorgligt ut. Den klafsiga leran påminde mig om att mina skor börjat sjunga på sista versen och Vidar, som skurit sig på en sten stoppade förhoppningsfullt ner sin omlagda tass i de djupaste pölarna han kunde hitta för att bli av med förbandet. Jag gick nöjt bakom och konstaterade att jag äntligen lärt mig ett vettigt sätt att hålla såriga tassar rena och torra.

Men så, när skogen vi just passerat öppnade upp sig för fält och hagar värmde plötsligt solen lite mer. Den bröt igenom dimman och på nästan bara ett ögonblick skingrades dimmorna och gled bort.

Vidar uttryckte sin frustration över det långsamma tempot med sin vanliga övertydlighet, men har man skadat sin tass får man finna sig i att ta det lugnt.

Så medan dimmorna virvlade bort ägnade han sig åt att låtsas som att jag inte var där. Själv sög jag i mig guldet från solen, sorgsenheten som varit där alldeles nyss hade smugit sig bort och lurade inte ens bland skuggorna.

Det blev en annorlunda höst, inte alls som jag tänkt mig, men äntligen känns det rätt. Jag har fortfarande flyttlådor kvar att packa upp, massor med saker som ska lösas, mer ved behövs läggas in i skjulet och jag tror nog att det andra löser sig med tiden. Äntligen tror jag på det. Kanske inte lika lätt som när solen löste upp dimmorna, men kanske nästan på samma sätt.