Snöljus

Iskristallerna klirrar när de faller sönder under mina fötter. Av ren glädje över ljudet drar jag fötterna lite extra i snön. Rimfrosten som bildades under natten glittrar vackert i den svaga vintersolens strålar. Men det är ljust ändå. Äntligen.

Jag trodde att det bara var jag som påverkats av den senaste månadens mörker, dimma och lågt krypande moln, men överallt publiceras jublande bilder och kommentarer om hur underbart skönt det är att ljuset äntligen är tillbaka. Jag håller fullständigt med. Det hade varit ljuvligt om det kunde vara så här resten av december. Några minusgrader, frostglittrande träd och lite snö på marken. Lite ny snö om några dagar så att det blir lättare att läsa av spåren igen. Nu har alla djuren gått huller om buller och i varandras spår så nu ser jag knappt längre vilka de senaste är. Men skönast är ändå känslan av genuin lycka. Lättnaden över att se solen svepa bort rimfrosten i de höga granarnas kronor, leka fram dimma över ängarna om kvällen och gnistra i kristallerna under morgonen när den sakta stiger upp över horisonten.

Vidars svans släpar inte längre längs med marken och han kör ner nosen i snön och drar så djupa andetag att han nyser. Upplivad av mina skratt rusar han iväg och gör nya fåniga saker och tycks vara lika road av att få mig att skratta som att upptäcka nya dofter.

De allra senaste nya doften är från lodjur. Det är riktigt längesedan jag såg lodjursspår nu så jag tittade lite extra bara för den skull. Men tyvärr var de i för dåligt skick för att vara något att fotografera.

Men kanske ser jag nya snart igen. Förvirrad som jag är ibland så gick jag en bra stund och tittade på Vidars spår och undrade vems hund som gått där, för de var ju pinfärska…

Tur att Vidar har koll på saker och ting, annars skulle jag väl gå vilse i min egen trädgård.

I trädgården ligger det numera kvistar och grenar och stockar och kluvna vedträn om vartannat. Jag har fått hjälp att fälla några mindre träd, men det är fortfarande mycket jobb kvar innan det blir färdig ved. Jag har hört andra sucka djupt över vilket jobb det är att elda med ved och nu börjar jag att förstå varför. Man måste älska att elda mer än vad man älskar att vara ute och gå och dit har jag inte kommit än.

För hur kan man vilja riskera att missa isformationer som man inte sett förut, fladdret från ivriga vingar mellan träden och den totala tystnaden som uppstår i stunden mellan stillheten och liv.

Jag drar djupa andetag, fyller lungorna så mycket det går med iskyla och krispighet. Fötterna bär mig vidare in i skogen, letar ännu fler nya vägar och hittar fäste där det förut varit halt och slipprigt.

Under tiden tänds stjärnorna i natten. En tunn skiva av månen letar sig tyst över trädkanten. Det är stilla igen.

En reaktion till “Snöljus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s