Det är fortfarande sommar, åtminstone litegrann. Träden har ändrat sitt ljud i vinden och rönnbären hänger i alltmer orangea klasar och hotar att knäcka grenarna med sin tyngd. Det prasslar lite mer än förut både i löv och bland torra fröhus. Lönnen har också börjat fundera på att skifta färg, men har ännu bara böjt några av löven lite försiktigt i en trevande krökning innan den bestämmer sig.

Jag svämmar över av en pirrande lycka av allt det vackra, stillheten i naturen som bjuder på så mycket av det den ansträngt sig med att tillverka under sommaren. Hasselnötter i mängder, ekollon och ljungblommor. För att inte tala om kantarellerna… Förra året tyckte jag att det var fantastiskt roligt med alla Karl-Johansvampar och plockade även lite andra sorter av bara farten, men jag har aldrig hittat så mycket gula kantareller någon gång förut som i år. Då är jag ändå inte en av de som hittar mest, långt därifrån. Jag vet inte ens om jag skulle vilja hitta ett sånt där dunderbra ställe. Risken är nämligen ganska stor att jag skulle ledsna och inte alls tycka att det var roligt efter en stund. Det är själva letandet som gör mig lycklig. Att se skogen från ett annat perspektiv, en annan stig eller kanske från ett nytt stenröse och ingen stig alls.

Att titta på var djuren brukar gå, lyssna på gärdsmygens mjuka kvitter och titta på ljusets vandring mellan stammarna.

Det regnar ute nu. Sedan ska det bli lite varmare igen. Kanske ett perfekt väder för ännu fler svampar, men ännu bättre för en sån som mig. Att luta sig mot fuktig mossa, andas in doften av en levande skog och bara finnas på en murknande trädstam som öppnat vägen ner mot sjön sveper bort alla timmar av mänskliga måsten och bullriga miljöer.

Jag andas på gränsen mellan sommar och höst, där allting stannat upp en stund. Väntar på krispigare luft, men stillar mig i nuet. Ännu en stund är det sommar…

Vilken helg! Den försvann lika fort som den kom. Jag hade tänkt massor och planerat att främst packa ännu mer av mina saker, men jag har lite lätt att ryckas med av annat, så när en vän ringde och undrade om jag ville följa med till slåtterängen som slagits med lie i flera hundra år hade jag svårt att säga nej. Regnet tätnade ju längre upp på kullen vi kom men det kändes ändå behagligt på något sätt.

Det var en stilla och mjuk dag och en märklig känsla att stå på en plats som i flera generationer brukats på samma vis. Nu är det främst för att bevara artrikedomen som man fortsätter att slå gräset med lie, men förra årets torka innebar också att det blev ett tillskott av foder till en lokal bonde.

Om inte traktorn bullrat så och skakat upp strängarna av gräs till sin lilla bur bakom sig och våra moderna kläder kunnat tänkas bort så hade jag nästan klarat att låtsats som att det var för länge, länge sedan och att det strax skulle vara paus en stund för att fika tillsammans innan höet skulle lastas in i ladan.

Men traktorn bullrade på och räfsorna med plastdetaljer gjorde det svårt. Vissa tog en lite annan typ av paus, med pipa. Det gick nog bra det med, men jag forsatte att drömma om bullar och mjölk i kanna.

Alltså kunde jag inte låta bli att bjuda hem min kompis på té och misslyckad kaka när hon räfsat klart.

Jag hade förstås smält fullständigt för de små hästarna som man var tvungen att passera på vägen fram till slåtterängen och drogs tillbaka dit snarare än till att räfsa gräs. Det verkade de andra vara så mycket duktigare på än jag.

Så jag passade på att stanna hos dem en liten extra stund innan jag begav mig hemåt, tills en av dem började äta på min jacka och två andra mumsade friskt på mina skor. Då tänkte jag att det nog blev bäst om jag gick så att inget väsentligt blev uppätet eller bara trasigt i största allmänhet.

Min kompis satt lite senare vid mitt köksbord med spruckna blåsor i händerna och tindrade med ögonen. Det är så mysigt, sa hon, nästan som när vi var små och kom hem efter att ha varit ute med Friluftsfrämjandet i vad som kändes som en hel dag och ändå hade hela dagen kvar.

Sedan tog hon en försiktig tugga av min misslyckade kaka och utbrast; den är ju jättegod! En sån här kommer du aaaaldrig att kunna göra igen!

Vi skrattade sådär som man bara kan med en vän som man varit vän med så länge man kan minnas.

På kvällen visade det sig att jag i alla fall kunde göra misslyckad plommonmarmelad. Det blev snarare sylt av den och man får fullt upp med att försöka att parera så att den inte rinner av smörgåsen när man äter. Men det kanske går att rädda den på något vis, koka om den till exempel.

På söndagsmorgonen tyckte Vidar att han hade fått alldeles för lite uppmärksamhet den senaste tiden, han hade ju för all del varit ensam ett par timmar dagen förut och jag hade stått med näsan i ett par grytor med plommon en bra stund efteråt. Så han löste det problemet helt på egen hand. För om man ålar sig upp i sängen så varken märks eller syns det något speciellt och om man dessutom stämmer in färgmässigt till resten av sängkläderna så kan det ju bara inte bli fel. Tyckte Vidar.

Så han fick en extra puss på nosen och lite bus.

Jag hade lite dåligt samvete när jag gav mig ut på ridtur, men samtidigt var det precis just det som min själ verkligen behövde. Vi hade tur som hade uppehåll under hela ritten och hittade dessutom ganska ordentligt med svamp. Så jag fick lunch i två dagar i rad. Det är också en sorts lycka som inte går att köpa för några pengar i världen. Gula kantareller och ett par Karl-Johansvampar som trollas till pastasås gjorde mig mjuk i hela kroppen.

Vidar då? Jag kompenserade honom med extra mycket lek, ännu mer gos och ett extra knäckebröd.

Gräset. Himlen. Oändligheten.

Jag vet inte varför det fyller mig med sådan ro att gå och gå och gå. Att ljudet av Vidars galopp när han jagar bollen ger mig lyckorusningar eller att åsynen av mörka moln fortfarande gör mig lugn eftersom det snart kommer att regna igen. Underbara regn.

Jag har fortsatt mitt vansinniga bakande och gjorde en totalt misslyckad banankaka i mitt senaste försök. Den frös jag också in. Sedan kom jag på att jag inte kommer att ha en lika stor frys dit jag flyttar så nu måste jag hitta ett gäng vänner som utan alltför stort grimaserande kan tänka sig att hjälpa mig att äta upp alla kakor jag stoppat in där.

Att jag inte lär mig… Det är utomhus jag ska vara. I takt med jorden, i samma andetag som himlen och med ansiktet mot regnet. Då kan det inte bli fel.

Jag suger ut det sista ur mina invanda och enklaste rundor. De korta, men ändå så vackra att jag aldrig tröttnat. Ljuset trollbinder mig alltid, även under de mörkaste vinternätter då det ibland verkat som att ingenting kan tränga sig igenom allt det svarta har ljuset ändå varit där, i ett glimmande öga hos ett vaksamt rådjur eller en snokande räv. I ett flyktigt ögonblick då molnen nästan rivits isär av en lågt hängande fullmåne eller i ett gnistrande snötäcke.

Nu är det oändligheten som lockar mig. Att gräset har mjuknat i färger och form, blommor som puffat upp sig med fluffiga frön, men som plötsligt känns lite extrema i sina färger om de bestämmer sig för att blomma en omgång till.

Jag vandrar i sensommarens mjukhet. Njuter av de sista veckornas rutiner. Sedan blir det andra rutiner, nya stigar och ovana spår.

Det dröjer kanske en stund till. Hemmet ska ställas iordning, kakor ska ätas och mössen ska jagas på flykt. Det är inte de som ska bo där i vinter igen, det hoppas jag att de förstår lite av sig själva, men om inte annat så kommer jag att ha en väldigt mätt katt…

Den senaste tiden har stressat mig, kanske mer än det stressar andra, jag vet inte, men när värmen slutade att fungera säckade jag litegrann ihop. Första veckan gick väl bra, då var det fortfarande varmt, andra veckan gick det inte riktigt lika bra och den senaste veckan har jag ledsnat mer eller mindre helt. Med fem graders värme ute vissa nätter blir även huset nedkylt och luften blir råare inne än ute. Jag löste det med hjälp av en vän igår. Så ikväll var det äntligen skönt inne igen. Så skönt att jag med ro i själen kunde gå ut och bara vara.

Nu är det bara några veckor kvar, sedan lämnar jag det här stället för ett nytt äventyr. Det ska bli fantastiskt roligt och inte så lite spännande. Förmodligen blir det ett än större kaos än när jag bakar i början, men till slut så löser det sig säkert.

Annars är det jag som tar en promenad, lyssnar till Vidars galopp i marken, låter mig bäras bort av slöjorna av regn och villas längre in bland stammar och grenar dit inga bekymmer når. Där kommer gräset att möta himlen, granarna viska i vinden och småfåglar svirra i skuggorna.

Bland granarna. I vinden. Oändligt.

På vägen hem började det att regna. Bara litegrann och det kändes så skönt mot huden efter att jag gått mig varm i skogens ris och snår.

Jag längtar ut. Till och med mer än jag förstår själv. Den senaste tiden har varit mer fylld av annat. Förra året krånglade ryggen och det här året krånglar mina fötter. Jag vilade i tre veckor, men sedan gav jag upp. Jag är inte bra på att vila.

Skogen är viktigare. Jag glömde nästan bort det ett tag och ikväll fylldes hela jag av lycka när det skuttade ett rådjur så nära oss att jag kände det som att det nästan hade räckt med att sträcka ut handen så skulle jag kunna röra vid det.

En liten upphöjd plats där man kan ana att mossan döljer ett stenröse från gamla tider då man röjt betesmark fick tjäna som utkiksplats för kommande äventyr och med ivrig svans studsade både Vidar och jag iväg in på nästa stig.

Det här året är ett riktigt kantarellår säger de som vet och jag har beundrat andras fångst och funderat på hur i hela friden de bär sig åt. Jag hittar aldrig speciellt mycket svamp.

Förutom idag. Min äventyrslust drog mig ut på andra ställen än där jag brukar gå och för första gången i mitt liv hittade jag ett såntdär ”ställe” som är hemligt. Så jag har ett alldeles eget hemligt ställe nu. Inte så lite mallig över det, fastän att det egentligen var ganska litet det också.

Med tanke på att det tagit mig tre år av enträget knatande i krånglig terräng, en stukad fot och otaliga insektsbett så tyckte jag att det var fantastiskt roligt. Jag är totalt värdelös på att hitta kantareller i vanliga fall. Åtminstone de gula. Trattkantareller däremot, de är lättare. De har en logik i sitt växtsätt som inte de gula har. Å andra sidan är jag inte så väldigt engagerad i att leta efter dem heller, vilket nog mest beror på den där lilla detaljen med att leta. Jag har lättare för att kasta boll och plocka vildhallon. De behöver man inte leta efter. De hänger så vackra och nästan lysande på sina grenar och väntar på att man ska komma.

Men idag var det något med ljuset. Det var honungsgult och lent. Visade vägen ut från de vanliga stigarna, silade sig ner mellan stammarna och fick de vackra svamparna att stråla tillbaka. Stora och fina sträckte de sig upp och mina utrop av överraskning och häpnad fick Vidar att tvärstanna och rusa tillbaka till mig för att kolla så att jag mådde bra.

Jag ville nästan inte plocka dem, de stod ju så vackert där och lyste. Det skulle gå över så fort de låg i min lilla påse och att sitta och rensa dem efteråt är inte hälften så kul. Då prövas mitt tålamod igen och efter den senaste tiden har jag inget tålamod kvar alls. Jag är inte skapt för att vara för mycket ute i den vanliga världen. Bland folk. Dessvärre har det blivit mycket sånt under alldeles för lång tid.

Så när den ena fina lilla svampen efter den andra lossnade från sitt fäste och slank ner i påsen kände jag hur den vanliga människovärlden slank iväg den också. Vidar satt och vaktade så att inget farligt skulle hända och gräshopporna var för långt ifrån oss för att höras så det var bara de vanliga skogsljuden som omslöt oss.

Jag insåg att den senaste tidens stress resulerat i att jag hanterat den på ett helt otroligt märkligt sätt för att vara mig. Istället för att gå ut i skogen och bara vara så har jag försökt att hantera den på hemmaplan. Men inte genom att strukturera, planera och genomföra. Nejdå, inte alls egentligen…

Jag har bakat. Hela frysen är numera full med bröd samtidigt som jag emellanåt har börjat packa och greja så att det blir än stökigare här hemma. I en total oordning och utan den struktur som jag tänkt mig från början.

Lyckligt drog jag i några grässtrån och spred ut fröna allteftersom jag gick. Tänk att några veckors frånvaro av skog kan göra att man så totalt glömmer bort sig själv. Men återupptäckandet kändes desto starkare idag. Det är där jag hör hemma. Bland gräs, träd och ett stilla regn. Inte bland svällande degar, marmeladkokning och sötsyrliga citronrutor. Det är något som andra kan mycket bättre än jag. Det de gör med sina händer. Det är en fingertoppskänsla som jag saknar. Degarna rymmer ut över bunkarnas kanter, pajbottnarna bränns, och de amerikanska chokladrutorna med extra chokladknappar uppepå blir kladdigare än en äkta kladdkaka.

Nope. Det är inte något jag är duktig på, att greja i köket. Jag ska hellre vara ute i skogen. Där faller den vanliga världens bekymmer åt sidan, virvlar bort i vinden, reflekteras i en mjuk regnbåge och går vilse bland blåbärsriset.

Nu är det bara några veckor kvar av gedigna försök att vara ordningssam och strukturerad, sedan kommer flytten. Längre ut i skogen, längs med en grusväg. Jag längtar.

Motljuskväll i solnedgång sveper stilla och mjukt över sjön. Där vilar vind och månljusströssel mellan trädens grenar. Är inte ens i väntan, bara långsam ro.

När solen går ner kommer de åter fram och glimmar så fint i blåbärsris, på tallkottsvis eller bara i mjukaste vattnet.

Under hela sommaren har jag jublat varje gång det har regnat det allra minsta ynkapynkaste lite och sugit i mig av molnens färger, former och rörelser. Älskat allt det blöta. Så när det nu blev varmt på en gång förvånade det mig att all stress, all oro, allt det som har varit jobbigt den sista tiden packade ihop och drog iväg. Där i ljuset, värmen och stillheten.

Det var helt magiskt att sitta där och bara vara i allt det vackra, stillheten och det milda i färger och luft.

En som njöt lika mycket, men på ett annat sätt, var Vidar. Han överraskade mig genom att slänga sig handlöst ut i vattnet och simmade kraftigt och starkt i pur glädje. Tänk, min lilla fåntratt som knappt vågade doppa tassarna för ett par år sedan har blivit så bekväm med vatten att han inte tvekar det minsta. Härligt!

Eller tja, han envisas ju med att missförstå mig stup i kvarten så när jag bad honom att hoppa ner i förväg när jag skulle kasta en pinne åt honom så dök han ner istället, vilket förstås ledde till att han var ynklig och tyckte synd om sig själv i tio minuter efteråt. Det finns ingen värre pina än att få huvudet under vatten och bli blöt i öronen tydligen…

Men efter en rejäl brottningsmatch med en stock i vattenbrynet och att ha gett ytterligare en pinne på käften hade självförtroendet vuxit tillräckligt för att ge sig på badandet igen.

Kvällsljuset var honungsgult, lent mot huden och fick Vidars ögon att skimra.

Ute på sjön pratade två familjer kanadagäss med varandra och sina ungar, guppade lite i osynliga vågor och skickade ut en flygande spaningspatrull då och då. Det är kanske viktigt att göra inför kvällen för att förvissa sig om att ungarna är säkra. Det lät på dem som att de rapporterade vidare till de andra innan de cirkulerade tillbaka och landade i en kaskad av solglitter alldeles nära ungarna.

Vidars guldskimrande ögon missar ingenting alls av skådespelet. Tittar och tittar tills det nästan skimrar av guld i mina ögon också. Men sedan finns det annat som lockar och drar. Undersöka, testa och leka. Med ljummen bris i pälsen och en stor portion av sjön i magen vandrade vi långt senare stillsamt hemåt medan månströsslet rasslade mjukt bland blommor och blad, redo att snart ge sig ut på upptäcktsfärd i natten.

På fälten mognar säden. Skiftar färg till honungsgult. Jag viskar stilla i vinden, längtar tyst och varsamt. I sommar som gav oss grönska minns jag lite till.

Där pilar tornseglare kvickt förbi, före mullrande åskans regn. Viner vingars snabba skri i sommarmjuka luftens famn.

Jag lämnar inte det jag älskar, jag är bara inte där ibland.

Det här året frossar jag i jordgubbar. Äter så mycket av dem att jag blir förundrad själv. Oftast brukar jag inte fundera så mycket över de där röda bären och inser alldeles för sent att säsongen är över. Men i år har jag nästan blivit kräsen. Det går ju inte att äta vilka bär som helst och inte hursomhelst.

Mycket märkligt.

Å andra sidan vet jag att jag något år åt en imponerande mängd pepparkakor före jul så de närmsta tre åren efter det åt jag inga alls.

Det kanske är så. När något är säsongsbundet och bara varar en kort tid så blir det någon form av stress ibland. Man måste skynda sig att äta innan det går över och inte finns att få tag på förrän nästa år.

Som nu. De gula kantarellerna är på väg upp överallt och då borde väl jag veta var det finns kopiöst många av dem har jag hört då och då.

Men jag går inte med näsan nere i backen och tittar. Inte så särskilt ofta i alla fall.

Jag kanske går rakt på några kantareller, det händer, men då brukar jag mest bli överraskad, titta på den lite extra och gå därifrån. Det är inte helt enkelt att bära med sig ett gäng svampar i ett par timmar innan man kommit hem och då är jag än mindre lockad att sätta mig och rensa.

I tankarna gör jag annat. Funderar på sånt som har varit, sånt som är och det som ska bli.

Lyssnar på sådant som har berättats för mig ännu en gång i minnet och funderar på varför jag oftast minns hur människorna sa saker men desto mer sällan vad de sa.

Som de gamla sägnerna om den stora gården vid sjön. Om att det varit fängelse i en av sidobyggnaderna. Om hur gammal den första byggnaden egentligen var, men ingen vet med bestämdhet hur gammal den var eller ens om det finns rester kvar.

Jag minns skämten. Skratten. De små växterna vid mina fötter och fukten i marken. Dofterna som svepte fram från sjön och tallkottarna som föll ner då och då medan åskan mullrade en bit på avstånd.

Pojkarna en bit längre bort på ön var totalt obekymrade om både åska och fallande tallkottar. De fick mig att komma och tänka på en film jag såg för längesedan. Jag minns inte någonting alls av handlingen, men i början och i slutet av filmen stod en pojke vid en flod och flugfiskade. Ljuset som reflekterades mot linan när han så skickligt fick den att sväva runt honom innan han lät den falla mot vattnet fascinerade mig. Det såg så fridfullt och vackert ut att jag blev totalt hänförd.

De här pojkarna flugfiskade inte, men solen blänkte i deras spön och ljuset blev lite mer dramatiskt med enstaka blixtar och solsken ibland. Jag blev absorberad av dem. Av ljuset, av stillheten, av lugnet i allting som var som stunden precis innan en befriande suck.

Sedan gick vi hem.

Naturen har börjat sakta in nu. Mognar lite långsamt och släpper ifrån sig fröer på olika sätt.

Hasselnötter väcker barndomsminnen. Hur vi envist hackade med stenar mot det hårda skalet för att komma åt kärnan. Alltsomoftast var den omogen, rutten eller tom. Mycket jobb för liten utdelning, men det gjorde inte så mycket. Det var roligt ändå.

Nu står jag mest och tittar på dem. Konstaterar att de är väldigt vackra, luktar gott och förmodligen inte har mognat än.

På vägen hem leker jag indian som är ute med sin hund och letar bisonoxar i det röda gräset. I min fantasi gör det ingenting att stäppen reducerats till en väldigt mycket mindre plats och att bisonoxarna måste ha krympt betydligt de också. Det är ingen fara alls, jag jagar ju bison med tysta och lätta steg, med vinden i håret och pilbågen på ryggen. Ett oändligt stort äventyr väntar bakom nästa krök. Kanske till och med ett gäng vilda mustanger.

Det röda gräset är tillbaka. Vajar sävligt med mjuka vippor. Det frasar inte, bara kittlar mjukt mot benen och darrar en kort stund efter att man har passerat. Jag har alltid älskat färgen. I min barndoms drömmar var det så stäppens gräs såg ut med betande bisonoxar och vilda mustanger som galopperade fort, fort med dundrande hovar.

Nu vandrar jag stillsamt vidare, suger eftertänksamt på ett av stråna medan Vidar glatt studsar rakt ut i nästa omgång med gräs. Det är vanligt, grönare än grönt och växer med kraft. Han försvinner nästan i det, skuttar som en kanin och njuter av allt det mjuka. Gräset fångar upp honom när han tappar balansen.

Det är högt. Når mig till axlarna och jag får en absurd känsla av att vada i vatten. Det är skönt att borra sig in i allt det gröna och friska. Att bli blöt av regndroppar som dröjer sig kvar på strån och fröer, att inte se var det är bäst att sätta fötterna, att låta naturen bestämma tempot. Mitt i allt gräs vimlar det av blommor, massor med olika sorter. Vidar har inte tid att titta, han har tappat bort bollen och viftar nöjt med svansen, helt övertygad som han är om att han strax ska hitta den igen. Det är tur. Jag hade aldrig sett den i allt det gröna.

Fortfarande slås jag av vilken fantastiskt stor skillnad det är mot förra året. Det regnar ganska ofta och är även ganska svalt. Fantastiskt skönt!

Ändå undrar jag hur det kommer att bli, där jag ska bo sedan. Finns det gräsvägar där också? Stigar med rötter kors och tvärs och som leder ner till en sjö? Var växer svamparna, de vilda malvorna, stensötan och smultronen? Det är nio veckor kvar tills jag får nyckeln till huset. Förut har det känts oändligt långt borta, men nu undrar jag om det kanske finns någon ekorre nära där också, kanske flugsnappare och lövsångare som letar mat på tomten likadant så som här. Om det kommer att ta lång tid innan det känns som hemma, som att det är mitt hem. Det är ju mitt hem. Jag har bara inte fått nyckeln än.

De där dagarna av undran över hur det ska bli har jag aldrig varit bra på. Jag vill göra nu, med detsamma, allra helst igår.

Så nu går jag kluven in och ut mellan regnskurarna i mina tankar. Mina egna blommor tar jag med mig. Nu blir det dessutom väldigt mycket mer plats för dem. Om inte älgarna tycker om dem och äter upp dem förstås. Det är gott om spår efter älg på tomten.

Nio veckor. Som ett helt, långt sommarlov. Tänk så oändligt det kändes när man var liten…

När stormbyar kastar sig vilt fram bland träden är det fint att krypa upp i soffan och vänta till kvällningen. Oftast lugnar vinden ner sig då en stund och vi kan vandra ut på stigarna utan att riskera att få ett träd i huvudet.

Efter att den senaste värmen försvann sliter vinden extra hårt i träden, jordgubbarna tar längre tid på sig att mogna och regnskurarna dämpar effektivt allt virvlande damm. Men jag njuter. Både inne och ute.

En av mina laster är té, som de allra flesta vet vid det här laget, och eftersom jag inte är i någon stad särskilt ofta, eller har något annat nödvändigt ont som jag måste göra när jag väl är där, så brukar jag beställa mina téer på nätet. Butiken ligger i Göteborg och det är inte alltför sällan som namnen på téerna präglas av typisk göteborgshumor så som ”Änna gött” och ”Gôr Gôtt” med sådana där ö-n som de har i Göteborg förstås. Jag kan inte låta bli att bli lite på gott humör av att packa upp en låda med mina beställda téer.

Nu beställde jag inte just de där téerna som jag nämnde den här gången, men för mig är det ändå lycka i en liten ask (låda?). Att dessutom få en bit choklad med på köpet är ännu bättre. Gissar att det egentligen är smygreklam från deras sida, men jag väljer att tänka att det bara är av ren omtanke om mig.

Efter uppackningen kryper jag upp i soffan och njuter och lyssnar på regnet. Värmen från muggen med té och min sovande hund är något av det bästa jag vet.

Jag fick blommor för ett tag sedan. Inte för att jag gjort något speciellt, men för att jag fyllde år. Det är inte något som jag brukar uppmärksamma något särskilt men det kändes fint att några vänner ändå hade tid och lust att umgås litegrann. Det är också något som gör mig varm inombords. Blommorna påminner mig dessutom om den där dagen under lång tid framöver. Rosorna har stått i flera veckor nu utan att tröttna.

Nu när sommaren gled över i juli känner jag att det infinner sig ett lugn i mig. Den omvälvande våren och hetsiga försommaren är över, fåglarna börjar dämpa sitt ivriga sjungande och det är till och med som att färgerna djupnar. Mellan regnskurarna, och mitt uppe i dem, njuter vi i fulla drag av sommaren. Välkommen vackra juli!

Jag såg regnet komma emot mig som en skir slöja av grå och gnistrande vita pärlor långt innan de första dropparna lade sig som ett flor i mitt hår.

Regnet är fortfarande något jag välkomnar varje gång det faller även om det är som en störtskur mitt under en promenad och jag får gå dyngsur hela vägen hem. Förra sommarens torka är alltför färskt i minnet. Även om det har regnat betydligt mer än så länge så andas jag ändå ut de dagar det faller ett mer ihållande regn. Jag tycker fortfarande om att bli blöt och kall, att ta med regnjackan ut känns som ett privilegium och att blicka upp mot en himmel som inte är oändlig utan är i ständig rörelse och med en fantastisk variation av molnens skiftningar gör mig varm av lycka.

Världen innehåller ett större spektra av färger och ljud i år. Det dammar inte bara torrt när vinden drar fram och de spröda tonerna av torra löv som raspar i vindilarna har bytts mot djupnande suckar från mjukaste grönskan och ivrigt darrande asplöv.

Likaväl som jag ibland önskar mig en snöhög att svalka av mig i om vårvintern när kroppen fortfarande är van vid kyla så är jag lika lycklig över grönskan som är nu. Jag suger i mig av dova färger och blågrön sommar. Skira toner av rosa som möter mörkgrönt i blanka bladrosetter kan fullständigt absorbera mig.

Milda midsommar, mjuka grönskan med sömniga mornar och dagg i håret, slut oss i din famn, lägg oss mjukt mot din värmande jord och jaga vinterkylan ur kroppen. Kvillra lent mot huden och lek fram nattens fjäderlätta ljushet bland skogens blommor och ängarnas överflöd av virvlande fjärilar.

Linda dig i en krans runt mitt hår och led mina steg mot lättare tider. Jag har fastnat i din skönhet och vill aldrig att du släpper mig.