Degen smet och jag drog till skogs

På vägen hem började det att regna. Bara litegrann och det kändes så skönt mot huden efter att jag gått mig varm i skogens ris och snår.

Jag längtar ut. Till och med mer än jag förstår själv. Den senaste tiden har varit mer fylld av annat. Förra året krånglade ryggen och det här året krånglar mina fötter. Jag vilade i tre veckor, men sedan gav jag upp. Jag är inte bra på att vila.

Skogen är viktigare. Jag glömde nästan bort det ett tag och ikväll fylldes hela jag av lycka när det skuttade ett rådjur så nära oss att jag kände det som att det nästan hade räckt med att sträcka ut handen så skulle jag kunna röra vid det.

En liten upphöjd plats där man kan ana att mossan döljer ett stenröse från gamla tider då man röjt betesmark fick tjäna som utkiksplats för kommande äventyr och med ivrig svans studsade både Vidar och jag iväg in på nästa stig.

Det här året är ett riktigt kantarellår säger de som vet och jag har beundrat andras fångst och funderat på hur i hela friden de bär sig åt. Jag hittar aldrig speciellt mycket svamp.

Förutom idag. Min äventyrslust drog mig ut på andra ställen än där jag brukar gå och för första gången i mitt liv hittade jag ett såntdär ”ställe” som är hemligt. Så jag har ett alldeles eget hemligt ställe nu. Inte så lite mallig över det, fastän att det egentligen var ganska litet det också.

Med tanke på att det tagit mig tre år av enträget knatande i krånglig terräng, en stukad fot och otaliga insektsbett så tyckte jag att det var fantastiskt roligt. Jag är totalt värdelös på att hitta kantareller i vanliga fall. Åtminstone de gula. Trattkantareller däremot, de är lättare. De har en logik i sitt växtsätt som inte de gula har. Å andra sidan är jag inte så väldigt engagerad i att leta efter dem heller, vilket nog mest beror på den där lilla detaljen med att leta. Jag har lättare för att kasta boll och plocka vildhallon. De behöver man inte leta efter. De hänger så vackra och nästan lysande på sina grenar och väntar på att man ska komma.

Men idag var det något med ljuset. Det var honungsgult och lent. Visade vägen ut från de vanliga stigarna, silade sig ner mellan stammarna och fick de vackra svamparna att stråla tillbaka. Stora och fina sträckte de sig upp och mina utrop av överraskning och häpnad fick Vidar att tvärstanna och rusa tillbaka till mig för att kolla så att jag mådde bra.

Jag ville nästan inte plocka dem, de stod ju så vackert där och lyste. Det skulle gå över så fort de låg i min lilla påse och att sitta och rensa dem efteråt är inte hälften så kul. Då prövas mitt tålamod igen och efter den senaste tiden har jag inget tålamod kvar alls. Jag är inte skapt för att vara för mycket ute i den vanliga världen. Bland folk. Dessvärre har det blivit mycket sånt under alldeles för lång tid.

Så när den ena fina lilla svampen efter den andra lossnade från sitt fäste och slank ner i påsen kände jag hur den vanliga människovärlden slank iväg den också. Vidar satt och vaktade så att inget farligt skulle hända och gräshopporna var för långt ifrån oss för att höras så det var bara de vanliga skogsljuden som omslöt oss.

Jag insåg att den senaste tidens stress resulerat i att jag hanterat den på ett helt otroligt märkligt sätt för att vara mig. Istället för att gå ut i skogen och bara vara så har jag försökt att hantera den på hemmaplan. Men inte genom att strukturera, planera och genomföra. Nejdå, inte alls egentligen…

Jag har bakat. Hela frysen är numera full med bröd samtidigt som jag emellanåt har börjat packa och greja så att det blir än stökigare här hemma. I en total oordning och utan den struktur som jag tänkt mig från början.

Lyckligt drog jag i några grässtrån och spred ut fröna allteftersom jag gick. Tänk att några veckors frånvaro av skog kan göra att man så totalt glömmer bort sig själv. Men återupptäckandet kändes desto starkare idag. Det är där jag hör hemma. Bland gräs, träd och ett stilla regn. Inte bland svällande degar, marmeladkokning och sötsyrliga citronrutor. Det är något som andra kan mycket bättre än jag. Det de gör med sina händer. Det är en fingertoppskänsla som jag saknar. Degarna rymmer ut över bunkarnas kanter, pajbottnarna bränns, och de amerikanska chokladrutorna med extra chokladknappar uppepå blir kladdigare än en äkta kladdkaka.

Nope. Det är inte något jag är duktig på, att greja i köket. Jag ska hellre vara ute i skogen. Där faller den vanliga världens bekymmer åt sidan, virvlar bort i vinden, reflekteras i en mjuk regnbåge och går vilse bland blåbärsriset.

Nu är det bara några veckor kvar av gedigna försök att vara ordningssam och strukturerad, sedan kommer flytten. Längre ut i skogen, längs med en grusväg. Jag längtar.