Från jordgubbar till stäpplandskap

Det här året frossar jag i jordgubbar. Äter så mycket av dem att jag blir förundrad själv. Oftast brukar jag inte fundera så mycket över de där röda bären och inser alldeles för sent att säsongen är över. Men i år har jag nästan blivit kräsen. Det går ju inte att äta vilka bär som helst och inte hursomhelst.

Mycket märkligt.

Å andra sidan vet jag att jag något år åt en imponerande mängd pepparkakor före jul så de närmsta tre åren efter det åt jag inga alls.

Det kanske är så. När något är säsongsbundet och bara varar en kort tid så blir det någon form av stress ibland. Man måste skynda sig att äta innan det går över och inte finns att få tag på förrän nästa år.

Som nu. De gula kantarellerna är på väg upp överallt och då borde väl jag veta var det finns kopiöst många av dem har jag hört då och då.

Men jag går inte med näsan nere i backen och tittar. Inte så särskilt ofta i alla fall.

Jag kanske går rakt på några kantareller, det händer, men då brukar jag mest bli överraskad, titta på den lite extra och gå därifrån. Det är inte helt enkelt att bära med sig ett gäng svampar i ett par timmar innan man kommit hem och då är jag än mindre lockad att sätta mig och rensa.

I tankarna gör jag annat. Funderar på sånt som har varit, sånt som är och det som ska bli.

Lyssnar på sådant som har berättats för mig ännu en gång i minnet och funderar på varför jag oftast minns hur människorna sa saker men desto mer sällan vad de sa.

Som de gamla sägnerna om den stora gården vid sjön. Om att det varit fängelse i en av sidobyggnaderna. Om hur gammal den första byggnaden egentligen var, men ingen vet med bestämdhet hur gammal den var eller ens om det finns rester kvar.

Jag minns skämten. Skratten. De små växterna vid mina fötter och fukten i marken. Dofterna som svepte fram från sjön och tallkottarna som föll ner då och då medan åskan mullrade en bit på avstånd.

Pojkarna en bit längre bort på ön var totalt obekymrade om både åska och fallande tallkottar. De fick mig att komma och tänka på en film jag såg för längesedan. Jag minns inte någonting alls av handlingen, men i början och i slutet av filmen stod en pojke vid en flod och flugfiskade. Ljuset som reflekterades mot linan när han så skickligt fick den att sväva runt honom innan han lät den falla mot vattnet fascinerade mig. Det såg så fridfullt och vackert ut att jag blev totalt hänförd.

De här pojkarna flugfiskade inte, men solen blänkte i deras spön och ljuset blev lite mer dramatiskt med enstaka blixtar och solsken ibland. Jag blev absorberad av dem. Av ljuset, av stillheten, av lugnet i allting som var som stunden precis innan en befriande suck.

Sedan gick vi hem.

Naturen har börjat sakta in nu. Mognar lite långsamt och släpper ifrån sig fröer på olika sätt.

Hasselnötter väcker barndomsminnen. Hur vi envist hackade med stenar mot det hårda skalet för att komma åt kärnan. Alltsomoftast var den omogen, rutten eller tom. Mycket jobb för liten utdelning, men det gjorde inte så mycket. Det var roligt ändå.

Nu står jag mest och tittar på dem. Konstaterar att de är väldigt vackra, luktar gott och förmodligen inte har mognat än.

På vägen hem leker jag indian som är ute med sin hund och letar bisonoxar i det röda gräset. I min fantasi gör det ingenting att stäppen reducerats till en väldigt mycket mindre plats och att bisonoxarna måste ha krympt betydligt de också. Det är ingen fara alls, jag jagar ju bison med tysta och lätta steg, med vinden i håret och pilbågen på ryggen. Ett oändligt stort äventyr väntar bakom nästa krök. Kanske till och med ett gäng vilda mustanger.

4 reaktioner till “Från jordgubbar till stäpplandskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s