Oändligt med gräs

Det röda gräset är tillbaka. Vajar sävligt med mjuka vippor. Det frasar inte, bara kittlar mjukt mot benen och darrar en kort stund efter att man har passerat. Jag har alltid älskat färgen. I min barndoms drömmar var det så stäppens gräs såg ut med betande bisonoxar och vilda mustanger som galopperade fort, fort med dundrande hovar.

Nu vandrar jag stillsamt vidare, suger eftertänksamt på ett av stråna medan Vidar glatt studsar rakt ut i nästa omgång med gräs. Det är vanligt, grönare än grönt och växer med kraft. Han försvinner nästan i det, skuttar som en kanin och njuter av allt det mjuka. Gräset fångar upp honom när han tappar balansen.

Det är högt. Når mig till axlarna och jag får en absurd känsla av att vada i vatten. Det är skönt att borra sig in i allt det gröna och friska. Att bli blöt av regndroppar som dröjer sig kvar på strån och fröer, att inte se var det är bäst att sätta fötterna, att låta naturen bestämma tempot. Mitt i allt gräs vimlar det av blommor, massor med olika sorter. Vidar har inte tid att titta, han har tappat bort bollen och viftar nöjt med svansen, helt övertygad som han är om att han strax ska hitta den igen. Det är tur. Jag hade aldrig sett den i allt det gröna.

Fortfarande slås jag av vilken fantastiskt stor skillnad det är mot förra året. Det regnar ganska ofta och är även ganska svalt. Fantastiskt skönt!

Ändå undrar jag hur det kommer att bli, där jag ska bo sedan. Finns det gräsvägar där också? Stigar med rötter kors och tvärs och som leder ner till en sjö? Var växer svamparna, de vilda malvorna, stensötan och smultronen? Det är nio veckor kvar tills jag får nyckeln till huset. Förut har det känts oändligt långt borta, men nu undrar jag om det kanske finns någon ekorre nära där också, kanske flugsnappare och lövsångare som letar mat på tomten likadant så som här. Om det kommer att ta lång tid innan det känns som hemma, som att det är mitt hem. Det är ju mitt hem. Jag har bara inte fått nyckeln än.

De där dagarna av undran över hur det ska bli har jag aldrig varit bra på. Jag vill göra nu, med detsamma, allra helst igår.

Så nu går jag kluven in och ut mellan regnskurarna i mina tankar. Mina egna blommor tar jag med mig. Nu blir det dessutom väldigt mycket mer plats för dem. Om inte älgarna tycker om dem och äter upp dem förstås. Det är gott om spår efter älg på tomten.

Nio veckor. Som ett helt, långt sommarlov. Tänk så oändligt det kändes när man var liten…