I honungsljuset

Motljuskväll i solnedgång sveper stilla och mjukt över sjön. Där vilar vind och månljusströssel mellan trädens grenar. Är inte ens i väntan, bara långsam ro.

När solen går ner kommer de åter fram och glimmar så fint i blåbärsris, på tallkottsvis eller bara i mjukaste vattnet.

Under hela sommaren har jag jublat varje gång det har regnat det allra minsta ynkapynkaste lite och sugit i mig av molnens färger, former och rörelser. Älskat allt det blöta. Så när det nu blev varmt på en gång förvånade det mig att all stress, all oro, allt det som har varit jobbigt den sista tiden packade ihop och drog iväg. Där i ljuset, värmen och stillheten.

Det var helt magiskt att sitta där och bara vara i allt det vackra, stillheten och det milda i färger och luft.

En som njöt lika mycket, men på ett annat sätt, var Vidar. Han överraskade mig genom att slänga sig handlöst ut i vattnet och simmade kraftigt och starkt i pur glädje. Tänk, min lilla fåntratt som knappt vågade doppa tassarna för ett par år sedan har blivit så bekväm med vatten att han inte tvekar det minsta. Härligt!

Eller tja, han envisas ju med att missförstå mig stup i kvarten så när jag bad honom att hoppa ner i förväg när jag skulle kasta en pinne åt honom så dök han ner istället, vilket förstås ledde till att han var ynklig och tyckte synd om sig själv i tio minuter efteråt. Det finns ingen värre pina än att få huvudet under vatten och bli blöt i öronen tydligen…

Men efter en rejäl brottningsmatch med en stock i vattenbrynet och att ha gett ytterligare en pinne på käften hade självförtroendet vuxit tillräckligt för att ge sig på badandet igen.

Kvällsljuset var honungsgult, lent mot huden och fick Vidars ögon att skimra.

Ute på sjön pratade två familjer kanadagäss med varandra och sina ungar, guppade lite i osynliga vågor och skickade ut en flygande spaningspatrull då och då. Det är kanske viktigt att göra inför kvällen för att förvissa sig om att ungarna är säkra. Det lät på dem som att de rapporterade vidare till de andra innan de cirkulerade tillbaka och landade i en kaskad av solglitter alldeles nära ungarna.

Vidars guldskimrande ögon missar ingenting alls av skådespelet. Tittar och tittar tills det nästan skimrar av guld i mina ögon också. Men sedan finns det annat som lockar och drar. Undersöka, testa och leka. Med ljummen bris i pälsen och en stor portion av sjön i magen vandrade vi långt senare stillsamt hemåt medan månströsslet rasslade mjukt bland blommor och blad, redo att snart ge sig ut på upptäcktsfärd i natten.

6 reaktioner till “I honungsljuset

  1. Hi Evelina, how good afternoon have you had…

    beautiful images, that time fascinates me and that sunlight in the environment and Vidar really steals the movie, it is a very photogenic dog, ha ha ha…

    Good to see that things are fine there.

    a hug and may tomorrow be as lovely as today.

    Gillad av 1 person

    1. It was a lovely evening and a really lovely morning the day after. Warm and humid, just as I like it.

      I’m still not able to fully grasp that the evenings can provide that kind of light, and that I have a dog that sometimes behave more like a grown up dog and not as a puppy, haha.

      Hugs, and have a a really nice day too

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s