I svamptider

Det är fortfarande sommar, åtminstone litegrann. Träden har ändrat sitt ljud i vinden och rönnbären hänger i alltmer orangea klasar och hotar att knäcka grenarna med sin tyngd. Det prasslar lite mer än förut både i löv och bland torra fröhus. Lönnen har också börjat fundera på att skifta färg, men har ännu bara böjt några av löven lite försiktigt i en trevande krökning innan den bestämmer sig.

Jag svämmar över av en pirrande lycka av allt det vackra, stillheten i naturen som bjuder på så mycket av det den ansträngt sig med att tillverka under sommaren. Hasselnötter i mängder, ekollon och ljungblommor. För att inte tala om kantarellerna… Förra året tyckte jag att det var fantastiskt roligt med alla Karl-Johansvampar och plockade även lite andra sorter av bara farten, men jag har aldrig hittat så mycket gula kantareller någon gång förut som i år. Då är jag ändå inte en av de som hittar mest, långt därifrån. Jag vet inte ens om jag skulle vilja hitta ett sånt där dunderbra ställe. Risken är nämligen ganska stor att jag skulle ledsna och inte alls tycka att det var roligt efter en stund. Det är själva letandet som gör mig lycklig. Att se skogen från ett annat perspektiv, en annan stig eller kanske från ett nytt stenröse och ingen stig alls.

Att titta på var djuren brukar gå, lyssna på gärdsmygens mjuka kvitter och titta på ljusets vandring mellan stammarna.

Det regnar ute nu. Sedan ska det bli lite varmare igen. Kanske ett perfekt väder för ännu fler svampar, men ännu bättre för en sån som mig. Att luta sig mot fuktig mossa, andas in doften av en levande skog och bara finnas på en murknande trädstam som öppnat vägen ner mot sjön sveper bort alla timmar av mänskliga måsten och bullriga miljöer.

Jag andas på gränsen mellan sommar och höst, där allting stannat upp en stund. Väntar på krispigare luft, men stillar mig i nuet. Ännu en stund är det sommar…