En dimma svepte in världen i en mjukhet som dämpade den tidigare kylan och bitande frosten. Stillheten brusar i öronen.

Små lätta dunsanden och blöta flopp hörs när löven faller till marken. Att löv kan göra så tunga ljud förvånar mig.

Att stigar plötsligt ändrar riktning, böjer sig runt träd, stenar och vattendrag vet jag om, men att de skulle leda mig hit var jag ändå inte beredd på. Här är vardagen påtagligt, problemlösning, möss och kyla är närvarande på ett nytt sätt. Jag kan inte gå ifrån det.

Dimman lindade sig ändå som bomull kring vardagen. Där vilar stegen tryggt. Det som är ovant möter med vänlighet. Trumpetsvamp som plötsligt bara finns där, mossbelupna stenar, träd så tyngda av bär att de böjer sig djupt. Små dunbollar som ivrigt kvittrande pilar i gråheten och spräcker tystnaden med liv och snabba vingslag.

Det är skönt att vara i tystnaden. Där finns inte plats för någonting annat. Träden ruskar av sig de sista löven och landskapet ändrar form. Jag tar ut stegen. Låter gruset knastra lite högre under mina fötter. De första försiktiga stegen har ändrat sig, en mer självsäker rytm tar över. Nya stigar har börjat bli bekanta och nya träd har börjat bli en vana. Ändå finns det miltals av skogsvägar kvar att gå. Om och om igen.

Han som alltid är ivrigare än mig har också börjat slappna av. Han hittar sina platser i huset att ligga på, trädgården har börjat bli mindre spännande och fastän att tjurkalvarna i hagen bakom huset gav honom skrämselhicka i morse så tog nyfikenheten över ganska snart. Men det är bäst att moffa lite på dem först.

Vi hittar vilse tillsammans. Lyssnar stilla på floppande löv och dimma som samlats till vattendroppar. När solen till sist bryter igenom tätheten lyser hösten vackrare än någonsin.

Här kan vi hitta vår rytm tillsammans. Det är här vi bor.

Hur beskriver man ett land, ett folk, en kultur? I Serbien finns det som jag inte har mött någon annanstans. Blånande berg i skymningen, ett gytter av gator, trånga gränder, doften av brandrök, paprikor uppträdda på torklinor på husgavlar, hus som mest påminner om skjul och med möss pilande över golvet, men med helkaklade badrum, och människor med otroligt stora hjärtan.

Jag var bara där över helgen, en så kort stund, men det var som en reva i tiden. Intensivt och med massor av upplevelser. Det var inte bara det att det kändes som att det var tre veckor och inte tre dagar som resan varade utan även som att slussas tillbaka i tiden. Där fanns fler äldre bilar än vi har i Sverige, hus där kvinnorna kokade maten i stora, stora grytor över öppen eld ute på gården, skräp överallt, gatuhundar som bilarna inte ens väjde för och mitt i allt detta kunde en sprillans ny Mercedes plötsligt glida fram.

Kontrasterna var brutala. Verkligen var brutal. Samtalen med människorna gick rakt in i hjärtat och deras värme var äkta.

Jag sov tretton timmar första natten efter att jag kommit hem.

Som vanligt önskar jag att jag tagit fler bilder och jag hade gärna tagit med mig min kamera, men det var inte möjligt den här gången, så jag fick nöja mig med mobilkameran.

Det förvånade mig att allt kändes så hemtamt, som att jag varit där förut. Men det ruffiga, trasiga och fallfärdiga påminde mig om High Chaparral, nöjesparken i Småland, där jag var ganska ofta under en period. Det kanske bidrog till hemkänslan.

Serbien, du kom in i mitt hjärta.

Planet hem till Sverige lyfte i gryningen. Solen letade sig upp över horisonten och svepte bort fullmånens sken och den blåa dimman.

Jag lämnade ett land, men fick med mig så mycket mer.

Serbien, du svepte rakt in i mitt hjärta.

Efter att katten vält en av de ihoprullade mattorna över sig två gånger gav jag upp och rullade ut allihop på golven istället. De har kanske inte hamnat precis där jag tänkte att de skulle vara, men nu fick det bli så. Jag vill inte riskera att katten blir mosad under vad han tycker är en perfekt klöspelare.

Folk frågar mig numera om jag har kommit i ordning än och jag svarar lite stammande att det är ju lite att göra. Som att skruva upp hyllor, bestämma vad jag ska behålla av det som redan fanns här när jag flyttade in och så stapla ved och sånt förstås. Men jag staplar nog hellre ved och är ute och går än jag bestämmer var saker ska vara och packar upp lådor. Det tar emot.

Jag vill hellre vara ute och ta bort slyn på baksidan av huset än att bestämma var tavlorna ska hänga. Så just nu är det jag som är ute och går. Letar nya favoritrundor och försöker hitta en trygghet i skogen.

På morgonen idag mötte vi på en jakthund med glatt viftande svansspets. Det var faktiskt bara den vita svansspetsen som jag såg till att börja med. Hunden var helt inne i sin doftvärld och lade inte märke till Vidar och mig förrän den nästan gick rakt på oss. Då tvärvände den och försvann förskräckt iväg raka vägen till husse, förstod jag senare när jag också gick rakt på husse.

Det visade sig vara en mycket trevlig jägare, som bjöd med mig på jakt på hare. Fånigt nog kom jag inte på förrän efteråt att jag inte frågade när det skulle passa, eller ens efter ett telefonnummer. Men det kanske löser sig med tiden. Själv var han välinformerad om vem jag var och till och med nästan exakt när jag flyttat in. Jag fnissade lite åt det där när jag gick hem. Det är kanske glest mellan husen här, men inte mellan människorna.

Jag såg inte spindeln, som sitter under lövet, förrän jag kom hem och tittade på bilderna. Däremot såg jag många spindeltrådar i frosten och den ytterst lilla pudersnön som låg över världen i morse. Det är kallt, lite för kallt och lite för tidigt. En månad för tidigt för att vara här. Jag har absolut inte hunnit vänja mig än och hoppades nog på att svampsäsongen skulle vara lite längre. Eller kanske att hösten skulle vara lite längre överhuvudtaget. Lite varmare och lite mjukare.

Jag letar värme i solljuset istället, i kvällssolen och på skogsvägar jag aldrig gått på förut. Det är annorlunda här. Men det är också ett lugn som jag inte känt förut. Vänligare. Allt är vänligare på nåt sätt. Det är fint.

Ikväll har Vidar legat med huvudet i mitt knä, kissekatten har snarkat länge och väl i fåtöljen som han utsett till sin och elden i spisen har jagat bort både mörker och kyla. Utanför tindrar tusentals stjärnor och månen klättrade upp över trädtopparna medan solen sjönk glödande ner för dagen.

Det blir bra så småningom, när kartongerna har packat upp sig själva, och jag får börja göra sådant som är roligt istället. Ta bort sly, bygga hyllor, garderober och hitta på andra saker.

Det är lite för mycket verklighet och alldeles för lite skog just nu. Det är inte så konstigt med en flytt så tätt inpå, men jag fick naturligtvis ryggskott sista dagen som jag skulle städa lägenheten och låg helt utslagen, så min stackars mamma fick rycka in och ta det sista. Därefter rasade bilens avgassystem ner en bra bit mot backen och jag bara skrattade eftersom den dessutom börjat tjata på mig om att något bromssystem behöver service. Bromsarna… De använder jag ju minst, haha.

Nåja, vi gör våra försök att lära känna skogarna, tydligen har ryktet dragit fram snabbare än mig och Vidar för de vi möter vet redan vilka vi är. Men det gör ingenting, de verkar vara väldigt trevliga allihop! Sååå härligt att känna sig så välkomnad!

En som inte blev lika entusiastisk över att möta oss var en hamiltonstövare som deklarerade sin ilska på ett mycket övertygande sätt. Däremot var han from som ett lamm när vi mötte honom ett par dagar senare då han var ute på egen hand och letade efter, vad det nu var han letade efter, för vilt. Han brydde sig åtminstone inte ett dugg om oss.

Skogarna häromkring bjuder på miltals av skogsvägar och vi har bara varit på en del av dem. Det lockar stort att kliva av skogsvägarna och gå in på mindre stigar och helst av allt på mossan rakt under träden, men än vågar jag inte göra mer än några få avstickare. Det är lätt att gå vilse i skogar man inte känner.

Även om den känns som att skogen alltid har varit där så bär marken spår av odlingar och hagar nästan överallt. Flera gånger passerar man skyltar som berättar namnet på ett torp som fram tills nyligen eller kanske 1800-talet funnits på platsen.

Jag funderar inte så mycket än på vad och vilka som funnits där, inte som jag gör när jag har ro i kroppen. Nu måste jag bara gå, röra mig och göra det med samma rytm både länge och väl innan jag kan ta en paus.

Det är måhända inte samma typ av landskap just här och ännu har jag inte samma känsla av att höra hemma, men jag hoppas att det kommer.

Det är vackert på ett annat sätt och dimmorna om morgonen dröjer sig ofta kvar över fälten.

Jag hoppas att rastlösheten släpper till slut. Att ljuden i huset blir hemtrevliga och att allting hamnar på rätt plats så att jag kan få tillbaka min kreativitet och bli mindre trött. För sover gör jag, så länge inte mössen rumsterar omkring alltför högt i väggarna.

Ikväll sliter vinden i huset och regnet vräker mot fönsterrutorna. Det är ett stabilt hus det här. Om inte katten legat och sovit på min mage hade jag lagt lite mer ved på brasan. Men han värmer förstås också väldigt gott.

En dimmig morgon i september. Då var det som att jag faktiskt kommit hem. När man sömndrucket öppnar ytterdörren och möts av stilla tystnad och ett fuktigt droppande från träden, då öppnade sig mitt hjärta helt för den här platsen.

Sent i går kväll kom en maskin brummande och satte ner snökäpparna. Det känns ovanligt tidigt, inte brukar det väl komma snö så här tidigt? I Norrland har första snön kommit, det vet jag, men här? Jag vill kunna plocka svamp ett tag till, vara i hösten, njuta av den mjuka luften som bara finns under hösten. Här, runt omkring mitt nya hem.

Apropå hem så ligger det en ödegård inte långt från mitt hus. Det är så vackert och jag tänker att det nog kommer att bli så att jag är där ganska ofta för att ta bilder. Just nu suger jag lite på den karamellen, jag vill inte bara kasta mig dit och springa runt med andan i halsen som jag förmodligen kommer att göra nu av bara farten eftersom jag fortfarande är stressad av flytten. Men dimman drog mig åt det hållet.

Det känns som att det var en vacker gård när den fortfarande var bebodd. När det var ljud och liv på gårdsplanen, djur i ladugården och någon som lagade mat i det lilla köket. Jag hör det, i tystnaden finns allt liv kvar. Ekot av dem som en gång levde där.

Jag tror att jag kommer att vara där ganska ofta. Stå och lyssna på det som var. Det är så jag gör för att lära känna nya platser. Är i dem, känner på dem och lyssnar på det som varit.

Det mörknar tidigare om kvällarna nu och på morgonen när jag vaknar dröjer sig mörkret kvar ännu en stund.

Om kvällarna tänds det ännu fler stjärnor än förut. Här finns inga gatlampor alls. Jag är så glad över den härliga känslan av att äntligen bo på landet. Riktiga landet. Det är som gjort för att trivas i.

Det har stormat, haglat och ösregnat. Nätterna har varit kyliga och dagarna mörka, men dagen då det tyngsta flyttlasset gick sken solen ända fram tills jag satte mig i bilen för att hämta Vidar, som varit hos mina föräldrar för att slippa stressen över att hålla reda på en så stor och virrig flock människor som sprang fram och tillbaka med grejer.

En vecka har vi sovit här nu. Det gick fort. Men ännu har jag lite kvar att göra i mitt gamla hem. Där finns fortfarande litegrann kvar som ska flyttas och så ska det städas också.

Det ekar tomt och ensamt i rummen nu och jag blir stressad av att vara där. Skavanker och slitage lyser emot mig och ekar sina minnen genom åren som gått. Det tar tid att lämna ett hem, inte bara genom flyttkartongerna.

Alla mina försök att planera den här flytten har stjälpts omkull på olika sätt och så mycket annat märkligt har inträffat att jag börjat undra om det ens är möjligt att det kan krångla så mycket. Men snart är det oktober och då ska allting vara klart. Det ska nog gå bra, det mesta andra har löst sig fastän att jag känner mig som att jag mest har stått och snurrat runt, runt på hälen.

Mitt under flytten kom det även ett lass med ved fraktat på den vackraste lastbil jag någonsin sett.

Jag blev väldigt glad, både för veden och sättet den levererades. Det är nästan så att jag har lust att tigga mig till att få provköra lite.

Jag har fått tillfälle att köra en betydligt modernare lastbil förra hösten och på min födelsedag fick jag fräsa fram i en Corvette och hade nog det bredaste leendet på länge när jag varvade motorn och rivstartade så att gruset skvätte. Det var en flickdröm som gick i uppfyllelse. Så att få köra en gammal vacker lastbil hade definitivt förgyllt min tillvaro en liten stund.

Veden som levererades på flyttdagen är färsk så den måste ligga ett tag innan jag kan använda den. Alltså fick jag och Vidar röja upp i skjulet för att kunna ta emot ännu mer ved. Torr ved, som kan eldas direkt.

Fast Vidar blev lyckligast över bollen han hittade och envisades med att springa fram och tillbaka med den medan jag bar och kånkade på det andra.

Jag har tur att han är så nyfiken som han är vid såna här tillfällen. Jag behöver inte hålla reda på var han är och vad han gör, han trivs bäst med att ha koll på mig.

Nästa lass ved levererades inte lika glamoröst, men det var en klump i magen av oro som släppte för min del. De här råa och kalla dagarna som varit har gett mig en insikt i att det kommer att gå åt mycket ved i vinter.

Då är det gott att veta att det finns de jag kan ringa till för att få mer. Nästa gång behöver jag inte röja ur skjulet innan heller. Det är inte utan att det känns ganska skönt.

Den här senaste veckan har varit slitsam för både mig, Vidar och katten. Ett par dagar efter stormen gick jag och Vidar helt planlöst in i skogen för att se om vi kunde hitta någon ny runda som kanske vore fin att gå. Vi gick och vi gick och vi gick. Efter fem kilometer kom vi fram till en sjö och jag insåg att jag egentligen inte hade den blekaste aning om var vi var eller att det ens fanns en sjö åt det hållet.

Lyckligast var förstås Vidar, som vanligt. Jag förundras alltid över hur mycket energi han har. Efter att jag hade gått en mil den dagen och han minst det dubbla var han fortfarande glad, pigg och förväntansfull när vi kom hem.

Det var skönt att bara gå. Jag gick förbi kantareller och trattkantareller utan att ens stanna upp en sekund för att plocka. Det bara rev i mig efter att få vara i skogen i rörelse, från ingen plats till nästa, utan att ens tänka på om det skulle bli jobbigt att gå hela långa vägen tillbaka.

Det vettigaste hade väl såklart varit att lägga alla de där timmarna i skogen på att flytta klart och börja packa upp på det nya stället, men jag antar att jag inte funkar på det viset. Det går bara inte. Jag måste ut i skogen.

Men så finns det såklart tid för vila också. För pälsbollar som blivit överbelastade med intryck behövs det soffhäng framför brasan. I mängder.

Jag hade en regel om att hundar inte är välkomna i soffan. Han är stor och hårar något alldeles förskräckligt, men efter att han travat fram och tillbaka utan att finna ro någonstans veknade jag och sa åt honom att hoppa upp.

Det tog inte två minuter förrän han somnat och dreglade ner kudden han lagt huvudet på.

Så numera trängs vi allihop i soffan.

Den ene snarkar högre än den andre…

Jag vet inte riktigt vad det är med det här stället. Antingen är det lugnet, tystnaden och avsaknaden av gatlampor, eller kanske bärandet av ved, flyttkartonger och möbler som gör det, men jag somnar tidigt om kvällarna och sover djupt hela natten. Något jag sällan gör annars.

Så nu är det dags att krypa ner i sängen igen. I morgon är det tid att röja ut det sista ur det förra hemmet.

Mellan regn och solsken, i stilla luften, är det fortfarande sommar. Sedan skymmer hösten i vinden.

Det där honungsgula skymtar fortfarande mellan löven ibland, medan andra löv floppar blött ner mot marken. Flopp. Det är ett ljud som jag är helt säker på att det finns. Flopp, flopp. Lite sladdrigt sådär, nästan blött.

Jag rymmer från flyttkartongerna ibland. Ger mig av och andas en stund. Som idag, när den sena eftermiddagen bjöd på en ridtur mellan två regnskurar. Det finns ingen stress i världen som kan följa med mig upp på hästryggen. Där är jag fullständigt trygg.

I knarrande sadelljuden, doften från hästarna och glädjen över att få springa. Fort går det ibland. Särskilt i kurvorna. Då sprutar det grus, jord och smuts omkring hovarna och jag ler mot fartvinden.

Det minnet följer mig ofta ut när jag går. Fartvinden och glädjen.

Nu väntar ytterligare en dag, sedan är det dags att få nycklarna till det lilla röda huset. Jag har resfeber. Det känns precis som resfeber. Som att jag ska åka ensam till ett land jag inte känner till alls, trots att det bara är över länsgränsen.

Mellan regn och solsken är det fortfarande sommar. Jag går invanda spår och undrar om jag kommer att längta tillbaka eller om det nya kommer att vara ännu så mycket bättre.

Obekymrad springer Vidar bredvid mig. Älskar allt, nytt som gammalt och tänker nog inte alls så som jag.

Där någonstans, i honungsljuset, kommer det alltid att finnas ett lugn dit ingenting annat når.

Timmarna i skogen, de som inte skulle bli så långa men som ändå alltid blir fler än jag tänkt.

Det blåste ordentligt häromdagen, så mycket att det var skönt att krypa in under låga grenar i den unga skogen och omslutas av mjuk luft och en och annan solstråle.

Just där hade jag aldrig varit förut, följde djurstigar och dansade i gräsbevuxna gläntor, klev över mossbelupna stenar och hejdades av ett djupt, djupt dike.

Förra året stötte jag för första gången på de här små filurerna. Jag vet fortfarande inte vad de heter, men jag är säker på att de hör hemma i en saga. De fanns plötsligt där, efter att diket tvingat mig att ändra riktning och jag hukat mig under granarnas grenar så var de rakt framför näsan på mig.

Jag stannade där en stund, medan vinden slet i träden men stillheten bredde ut sig i mossan. Där blev hela världen mjuk.

När jag först flyttade hit blev promenaderna ett äventyr som inte gick att motstå. Längre och längre, bort från stigar ibland och mitt bland branta kullar och trassliga snår.

Nu känner jag dem bättre, men har en besynnerlig längtan dit ut igen, i klara luften, med barr i håret och smutsiga byxor.

Snart är det dags för nya stigar, nya mossbelupna stenar och snårig skog. Nya ställen som blir mina egna. Nya vindar i träden och nya diken att hoppa över. Jag tror inte att mitt lilla vita fluff tackar nej till det.

Där ute har vinden stillat sig och det tunna floret av regn drog förbi. Ljuset väntar på skymningen. Det viskar om mer regn, som ett flor över världen, dagg i spindelnäten och diadem i det vippande gräsets toppar.

Välkommen älskade september. Du har fattats mig.

Det är sällan jag blir rädd när det åskar. Inte sedan jag flyttade från Skåne och de gräsliga åskovädren som var där. Men i går natt gick jag upp ur sängen ganska så snart efter att jag vaknat av en rejäl åskknall och klädde på mig. Huset vibrerade och ett besynnerligt tjutande ljud hördes innan varje brak och mitt i min yrvakenhet fick jag för mig att det antingen föll bomber eller faktiskt hela flygplan. Strömmen försvann ett par gånger och jag insåg att jag inte skulle hinna att leta reda på katten om det skulle bli så illa att blixten slog ner i huset. Vidar däremot, låg lugnt bredvid mig på golvet och sov. Han stressar upp sig över mycket här i livet, men åska, skott och andra höga ljud som får andra att huka i förskräckelse rör honom inte i ryggen.

Blixten slog aldrig ner i huset. Inte i grannarnas hus heller och efter en stund kunde jag sluta att springa fram och tillbaka för att orolig se efter så att det inte brann i de båda husen. Jag funderade lite på om jag skulle skriva till dem och fråga om de var okej, men hejdade mig och tänkte att det ju bara var jag som var överdrivet ängslig. Fast när jag pratade med det ena paret grannar nästa dag så berättade de att de också hade gått upp och klätt på sig. Det var verkligen ett rejält oväder.

Morgonen efter flödade det av inlägg på sociala medier från människor som på olika vis drabbats av ovädret. De flesta hade fått elektronik utslagen och det verkar inte vara någon som drabbats värre än så, som väl är. Jag hoppas ändå på att få slippa liknande nätter på länge. Väldigt länge.

Dagen efter kändes förstås seg. Till och med katten var så seg att jag nästan lyckades att ta en bild på honom innan han gled ur soffan lika förnärmad som alltid så fort jag försöker fånga honom på bild.

Det är lite tråkigt att inte ha en enda skarp bild på honom, men å andra sidan har jag en hel hög med suddiga. Ibland får man vara glad för det lilla.

Vi hasade oss ut och iväg till sist, på olika äventyr alla tre. Eller tja, Vidar fick vänta hemma tills jag kom tillbaka efter en liten utflykt till närmaste byns marknadsdag. Där samlas varje år lokala odlare, köttproducenter, bagare och hantverkare för att sälja sina varor. Jag var ute efter kryddblandningar som visserligen är tillverkade i Toscana, men av ett par som även bor i närheten. Åskan mullrade fortfarande hotfullt och det föll några droppar regn då och då så jag stannade inte alls så länge som jag brukar.

Inte tog jag några bilder heller. Det är som att jag inte kan det längre när någon jag känner står bredvid och tittar, eller när jag ska göra något annat, som att köpa kryddor från Toscana till exempel.

Kyrkan däremot, gick det bättre att ta bilder på. I vanliga fall tar jag bilder på den på avstånd och mestadels skymtar bara en liten spira eller en bit av ett tak. Nu blev det lite sentimentalt roligt att gå och kika på den på nära håll när jag så snart ska flytta.

Den var öppen, dagen till ära, och det erbjöds rundvandring för nyfikna. Så nyfiken var jag inte, men jag njöt av sopranernas vackra sång när de övade inför den stundande gudstjänsten.

Kyrkan invigdes 1899 men har inredningsdetaljer från 1700-talet. Jag fascinerades förstås som vanligt över detaljerna. Träet som nötts då handtaget släppts emot det under otaliga gånger av öpnande och stängande av porten.

Lagom mycket människor. Perfekt för en sån som mig en seg dag då åskan mullrar i fjärran.

Befriande nog hade den även pyntats med blommor. Ännu fler detaljer för en sån som mig att vila sinnet i.

På kvällen gick vi en runda som jag älskar att gå, oavsett årstid, och det sentimentala tillståndet fyllde mig igen. Det tar tid att vänja sig vid förändringar ibland.

I skuggan gömmer sig skratten. Skymtar mellan stammar och snår. Där trevar sig fram allra finaste glitter från pärlande fnitter.

Om morgonen.

Där natten just lämnat spår av stjärnströssel och tassar från månlysta viskningar i vinden.

Där nästa andetag fylls av skärpan i det ensamma mellanrummet mellan stillhet och tid. Dit varken natt eller morgon når.

En stund kändes det redan som september. Som att hösten inte tänkte vänta alls. Sedan vände allt om till en sommar som blev mer sommar än den som just lämnat. Men med kyliga nätter.

Runt husknuten stiger solen upp i en kaskad av glitter från daggen i gräs, spindelnät och träd. Jag fylls av vemod och lycka på samma gång. Om några veckor sätter jag mina bara fötter på en annan yttertrapp och låter nattens kyla strömma upp genom dem. En annan utsikt med solen som silas genom ett annat lövverk. Jag både längtar och vill stanna kvar.

Egentligen borde jag packa. Det är mycket som ska packas inför en flytt. Men idag är det nästan trettio grader varmt så jag dåsar i skuggan omgiven av gräshoppors ljud och fladdrande fjärilar i mängder. Eftermiddagens ökade vind river i knastertorra löv och körsbärsträdet börjar se lika sorgset ut som under förra årets dystra torka.

Kontrasterna slår nästan hårt. Där det gröna fortfarande är sommargrönt blir det nästan pinsamt. Som att löven borde veta om att det är dags att göra sig beredd på vintern.

Ändå är det en skönare grönska än någonsin förut.

I skuggan under hassel och lind anar man ljudet av klingande skratt. Det dröjer sig flyktigt kvar som sommarens sista vind.

Jag tar ett nytt andetag. I stillheten mellan natt och dag gömmer sig det som inte fick vara, det som inte har några ord men sällat sig till det som saknas. Det som aldrig borde ha varit.