I septembers famn

Timmarna i skogen, de som inte skulle bli så långa men som ändå alltid blir fler än jag tänkt.

Det blåste ordentligt häromdagen, så mycket att det var skönt att krypa in under låga grenar i den unga skogen och omslutas av mjuk luft och en och annan solstråle.

Just där hade jag aldrig varit förut, följde djurstigar och dansade i gräsbevuxna gläntor, klev över mossbelupna stenar och hejdades av ett djupt, djupt dike.

Förra året stötte jag för första gången på de här små filurerna. Jag vet fortfarande inte vad de heter, men jag är säker på att de hör hemma i en saga. De fanns plötsligt där, efter att diket tvingat mig att ändra riktning och jag hukat mig under granarnas grenar så var de rakt framför näsan på mig.

Jag stannade där en stund, medan vinden slet i träden men stillheten bredde ut sig i mossan. Där blev hela världen mjuk.

När jag först flyttade hit blev promenaderna ett äventyr som inte gick att motstå. Längre och längre, bort från stigar ibland och mitt bland branta kullar och trassliga snår.

Nu känner jag dem bättre, men har en besynnerlig längtan dit ut igen, i klara luften, med barr i håret och smutsiga byxor.

Snart är det dags för nya stigar, nya mossbelupna stenar och snårig skog. Nya ställen som blir mina egna. Nya vindar i träden och nya diken att hoppa över. Jag tror inte att mitt lilla vita fluff tackar nej till det.

Där ute har vinden stillat sig och det tunna floret av regn drog förbi. Ljuset väntar på skymningen. Det viskar om mer regn, som ett flor över världen, dagg i spindelnäten och diadem i det vippande gräsets toppar.

Välkommen älskade september. Du har fattats mig.