Morgondagg

I skuggan gömmer sig skratten. Skymtar mellan stammar och snår. Där trevar sig fram allra finaste glitter från pärlande fnitter.

Om morgonen.

Där natten just lämnat spår av stjärnströssel och tassar från månlysta viskningar i vinden.

Där nästa andetag fylls av skärpan i det ensamma mellanrummet mellan stillhet och tid. Dit varken natt eller morgon når.

En stund kändes det redan som september. Som att hösten inte tänkte vänta alls. Sedan vände allt om till en sommar som blev mer sommar än den som just lämnat. Men med kyliga nätter.

Runt husknuten stiger solen upp i en kaskad av glitter från daggen i gräs, spindelnät och träd. Jag fylls av vemod och lycka på samma gång. Om några veckor sätter jag mina bara fötter på en annan yttertrapp och låter nattens kyla strömma upp genom dem. En annan utsikt med solen som silas genom ett annat lövverk. Jag både längtar och vill stanna kvar.

Egentligen borde jag packa. Det är mycket som ska packas inför en flytt. Men idag är det nästan trettio grader varmt så jag dåsar i skuggan omgiven av gräshoppors ljud och fladdrande fjärilar i mängder. Eftermiddagens ökade vind river i knastertorra löv och körsbärsträdet börjar se lika sorgset ut som under förra årets dystra torka.

Kontrasterna slår nästan hårt. Där det gröna fortfarande är sommargrönt blir det nästan pinsamt. Som att löven borde veta om att det är dags att göra sig beredd på vintern.

Ändå är det en skönare grönska än någonsin förut.

I skuggan under hassel och lind anar man ljudet av klingande skratt. Det dröjer sig flyktigt kvar som sommarens sista vind.

Jag tar ett nytt andetag. I stillheten mellan natt och dag gömmer sig det som inte fick vara, det som inte har några ord men sällat sig till det som saknas. Det som aldrig borde ha varit.