Där någonstans

Mellan regn och solsken, i stilla luften, är det fortfarande sommar. Sedan skymmer hösten i vinden.

Det där honungsgula skymtar fortfarande mellan löven ibland, medan andra löv floppar blött ner mot marken. Flopp. Det är ett ljud som jag är helt säker på att det finns. Flopp, flopp. Lite sladdrigt sådär, nästan blött.

Jag rymmer från flyttkartongerna ibland. Ger mig av och andas en stund. Som idag, när den sena eftermiddagen bjöd på en ridtur mellan två regnskurar. Det finns ingen stress i världen som kan följa med mig upp på hästryggen. Där är jag fullständigt trygg.

I knarrande sadelljuden, doften från hästarna och glädjen över att få springa. Fort går det ibland. Särskilt i kurvorna. Då sprutar det grus, jord och smuts omkring hovarna och jag ler mot fartvinden.

Det minnet följer mig ofta ut när jag går. Fartvinden och glädjen.

Nu väntar ytterligare en dag, sedan är det dags att få nycklarna till det lilla röda huset. Jag har resfeber. Det känns precis som resfeber. Som att jag ska åka ensam till ett land jag inte känner till alls, trots att det bara är över länsgränsen.

Mellan regn och solsken är det fortfarande sommar. Jag går invanda spår och undrar om jag kommer att längta tillbaka eller om det nya kommer att vara ännu så mycket bättre.

Obekymrad springer Vidar bredvid mig. Älskar allt, nytt som gammalt och tänker nog inte alls så som jag.

Där någonstans, i honungsljuset, kommer det alltid att finnas ett lugn dit ingenting annat når.