Åskoväder och marknadsväder

Det är sällan jag blir rädd när det åskar. Inte sedan jag flyttade från Skåne och de gräsliga åskovädren som var där. Men i går natt gick jag upp ur sängen ganska så snart efter att jag vaknat av en rejäl åskknall och klädde på mig. Huset vibrerade och ett besynnerligt tjutande ljud hördes innan varje brak och mitt i min yrvakenhet fick jag för mig att det antingen föll bomber eller faktiskt hela flygplan. Strömmen försvann ett par gånger och jag insåg att jag inte skulle hinna att leta reda på katten om det skulle bli så illa att blixten slog ner i huset. Vidar däremot, låg lugnt bredvid mig på golvet och sov. Han stressar upp sig över mycket här i livet, men åska, skott och andra höga ljud som får andra att huka i förskräckelse rör honom inte i ryggen.

Blixten slog aldrig ner i huset. Inte i grannarnas hus heller och efter en stund kunde jag sluta att springa fram och tillbaka för att orolig se efter så att det inte brann i de båda husen. Jag funderade lite på om jag skulle skriva till dem och fråga om de var okej, men hejdade mig och tänkte att det ju bara var jag som var överdrivet ängslig. Fast när jag pratade med det ena paret grannar nästa dag så berättade de att de också hade gått upp och klätt på sig. Det var verkligen ett rejält oväder.

Morgonen efter flödade det av inlägg på sociala medier från människor som på olika vis drabbats av ovädret. De flesta hade fått elektronik utslagen och det verkar inte vara någon som drabbats värre än så, som väl är. Jag hoppas ändå på att få slippa liknande nätter på länge. Väldigt länge.

Dagen efter kändes förstås seg. Till och med katten var så seg att jag nästan lyckades att ta en bild på honom innan han gled ur soffan lika förnärmad som alltid så fort jag försöker fånga honom på bild.

Det är lite tråkigt att inte ha en enda skarp bild på honom, men å andra sidan har jag en hel hög med suddiga. Ibland får man vara glad för det lilla.

Vi hasade oss ut och iväg till sist, på olika äventyr alla tre. Eller tja, Vidar fick vänta hemma tills jag kom tillbaka efter en liten utflykt till närmaste byns marknadsdag. Där samlas varje år lokala odlare, köttproducenter, bagare och hantverkare för att sälja sina varor. Jag var ute efter kryddblandningar som visserligen är tillverkade i Toscana, men av ett par som även bor i närheten. Åskan mullrade fortfarande hotfullt och det föll några droppar regn då och då så jag stannade inte alls så länge som jag brukar.

Inte tog jag några bilder heller. Det är som att jag inte kan det längre när någon jag känner står bredvid och tittar, eller när jag ska göra något annat, som att köpa kryddor från Toscana till exempel.

Kyrkan däremot, gick det bättre att ta bilder på. I vanliga fall tar jag bilder på den på avstånd och mestadels skymtar bara en liten spira eller en bit av ett tak. Nu blev det lite sentimentalt roligt att gå och kika på den på nära håll när jag så snart ska flytta.

Den var öppen, dagen till ära, och det erbjöds rundvandring för nyfikna. Så nyfiken var jag inte, men jag njöt av sopranernas vackra sång när de övade inför den stundande gudstjänsten.

Kyrkan invigdes 1899 men har inredningsdetaljer från 1700-talet. Jag fascinerades förstås som vanligt över detaljerna. Träet som nötts då handtaget släppts emot det under otaliga gånger av öpnande och stängande av porten.

Lagom mycket människor. Perfekt för en sån som mig en seg dag då åskan mullrar i fjärran.

Befriande nog hade den även pyntats med blommor. Ännu fler detaljer för en sån som mig att vila sinnet i.

På kvällen gick vi en runda som jag älskar att gå, oavsett årstid, och det sentimentala tillståndet fyllde mig igen. Det tar tid att vänja sig vid förändringar ibland.