I en reva i tiden

Hur beskriver man ett land, ett folk, en kultur? I Serbien finns det som jag inte har mött någon annanstans. Blånande berg i skymningen, ett gytter av gator, trånga gränder, doften av brandrök, paprikor uppträdda på torklinor på husgavlar, hus som mest påminner om skjul och med möss pilande över golvet, men med helkaklade badrum, och människor med otroligt stora hjärtan.

Jag var bara där över helgen, en så kort stund, men det var som en reva i tiden. Intensivt och med massor av upplevelser. Det var inte bara det att det kändes som att det var tre veckor och inte tre dagar som resan varade utan även som att slussas tillbaka i tiden. Där fanns fler äldre bilar än vi har i Sverige, hus där kvinnorna kokade maten i stora, stora grytor över öppen eld ute på gården, skräp överallt, gatuhundar som bilarna inte ens väjde för och mitt i allt detta kunde en sprillans ny Mercedes plötsligt glida fram.

Kontrasterna var brutala. Verkligen var brutal. Samtalen med människorna gick rakt in i hjärtat och deras värme var äkta.

Jag sov tretton timmar första natten efter att jag kommit hem.

Som vanligt önskar jag att jag tagit fler bilder och jag hade gärna tagit med mig min kamera, men det var inte möjligt den här gången, så jag fick nöja mig med mobilkameran.

Det förvånade mig att allt kändes så hemtamt, som att jag varit där förut. Men det ruffiga, trasiga och fallfärdiga påminde mig om High Chaparral, nöjesparken i Småland, där jag var ganska ofta under en period. Det kanske bidrog till hemkänslan.