Mjuka steg i dimman

En dimma svepte in världen i en mjukhet som dämpade den tidigare kylan och bitande frosten. Stillheten brusar i öronen.

Små lätta dunsanden och blöta flopp hörs när löven faller till marken. Att löv kan göra så tunga ljud förvånar mig.

Att stigar plötsligt ändrar riktning, böjer sig runt träd, stenar och vattendrag vet jag om, men att de skulle leda mig hit var jag ändå inte beredd på. Här är vardagen påtagligt, problemlösning, möss och kyla är närvarande på ett nytt sätt. Jag kan inte gå ifrån det.

Dimman lindade sig ändå som bomull kring vardagen. Där vilar stegen tryggt. Det som är ovant möter med vänlighet. Trumpetsvamp som plötsligt bara finns där, mossbelupna stenar, träd så tyngda av bär att de böjer sig djupt. Små dunbollar som ivrigt kvittrande pilar i gråheten och spräcker tystnaden med liv och snabba vingslag.

Det är skönt att vara i tystnaden. Där finns inte plats för någonting annat. Träden ruskar av sig de sista löven och landskapet ändrar form. Jag tar ut stegen. Låter gruset knastra lite högre under mina fötter. De första försiktiga stegen har ändrat sig, en mer självsäker rytm tar över. Nya stigar har börjat bli bekanta och nya träd har börjat bli en vana. Ändå finns det miltals av skogsvägar kvar att gå. Om och om igen.

Han som alltid är ivrigare än mig har också börjat slappna av. Han hittar sina platser i huset att ligga på, trädgården har börjat bli mindre spännande och fastän att tjurkalvarna i hagen bakom huset gav honom skrämselhicka i morse så tog nyfikenheten över ganska snart. Men det är bäst att moffa lite på dem först.

Vi hittar vilse tillsammans. Lyssnar stilla på floppande löv och dimma som samlats till vattendroppar. När solen till sist bryter igenom tätheten lyser hösten vackrare än någonsin.

Här kan vi hitta vår rytm tillsammans. Det är här vi bor.