Morgondimman

En dimmig morgon i september. Då var det som att jag faktiskt kommit hem. När man sömndrucket öppnar ytterdörren och möts av stilla tystnad och ett fuktigt droppande från träden, då öppnade sig mitt hjärta helt för den här platsen.

Sent i går kväll kom en maskin brummande och satte ner snökäpparna. Det känns ovanligt tidigt, inte brukar det väl komma snö så här tidigt? I Norrland har första snön kommit, det vet jag, men här? Jag vill kunna plocka svamp ett tag till, vara i hösten, njuta av den mjuka luften som bara finns under hösten. Här, runt omkring mitt nya hem.

Apropå hem så ligger det en ödegård inte långt från mitt hus. Det är så vackert och jag tänker att det nog kommer att bli så att jag är där ganska ofta för att ta bilder. Just nu suger jag lite på den karamellen, jag vill inte bara kasta mig dit och springa runt med andan i halsen som jag förmodligen kommer att göra nu av bara farten eftersom jag fortfarande är stressad av flytten. Men dimman drog mig åt det hållet.

Det känns som att det var en vacker gård när den fortfarande var bebodd. När det var ljud och liv på gårdsplanen, djur i ladugården och någon som lagade mat i det lilla köket. Jag hör det, i tystnaden finns allt liv kvar. Ekot av dem som en gång levde där.

Jag tror att jag kommer att vara där ganska ofta. Stå och lyssna på det som var. Det är så jag gör för att lära känna nya platser. Är i dem, känner på dem och lyssnar på det som varit.

Det mörknar tidigare om kvällarna nu och på morgonen när jag vaknar dröjer sig mörkret kvar ännu en stund.

Om kvällarna tänds det ännu fler stjärnor än förut. Här finns inga gatlampor alls. Jag är så glad över den härliga känslan av att äntligen bo på landet. Riktiga landet. Det är som gjort för att trivas i.