Jag ska bara titta, sa jag till mamma innan vi for in till stan, prova skor och prata lite med personalen. Det är bra att fundera innan man faktiskt köper någonting.

En stund senare gick jag ut från butiken med en stor kasse innehållande ett par kängor, tändstål, vax till skor och ett par härliga ullsockar avsedda för vandring.

Jag traskade visserligen runt skohyllan några varv med kängorna på, men det är svårt att veta hur det känns när man väl använder dem på riktigt och eftersom jag vet om hur impulsiv jag är så försökte jag att lägga band på mig. Det var då jag upptäckte var min impulsivitet kommer ifrån… Mamma hoppade nästan jämfota av iver där hon stod och tittade på när jag gick varv efter varv. Till slut blev hon väl närapå yr i huvudet. ”Du behöver ju skor!” sa hon och smulade sönder mina motargument utan några större svårigheter. Jag resignerade egentligen utan något större motstånd och kände mig mest full i skratt. Alla goda råd och förmaningar jag fått innan köpet for genom mitt huvud, men så tänkte jag att jag kanske borde följa känslan av att det verkade vara ett par bra skor ändå. Så det fick helt enkelt bli de där första bästa. Skönt att inte behöva krångla.

Det var mysigt att gå bland alla friluftssaker i butiken och diskutera för- och nackdelar, prova hattar och kepsar och nostalgiskt titta på ryggsäckarna av märket Fjällräven Kånken och dra sig till minnes alla de gånger vi gått till stranden med en sån på ryggen, eller i skidbacken eller till skolan med för den delen. Det var en bra ryggsäck, höll i en evighet. Sådär pladdrade vi på under en ganska lång stund innan vi for hem igen.

Jag är inte i stan så ofta och även om det var av en rolig anledning idag så blev jag så ruskigt trött efteråt. Lite té och några kex var en nödvändighet innan jag fortsatte sista biten hem till mig. Det är så mycket jag inte är van vid i stan och så många intryck att jag blir rent snurrig. Bilar och människor i en aldrig sinande ström. Nä, jag passar bäst ute på landet där det inte är lika många människor.

Kvällspromenaden rensade huvudet på de flesta intrycken och jag njöt av de varma jorddofterna och solens sista strålar innan de försvann bakom granarna uppe på kullen.

Isen har blånat och dragit sig tillbaka ytterligare några ytterligare några meter så om det blåser i morgon så går den nog upp helt.

Den förändras mycket i färg och form från dag till dag och jag tröttnar nog aldrig på att gå och titta ut över vattnet vilken årstid det än är.

Det märktes på folk att de tyckte att det var ljuvligt i solskenet idag. Plötsligt är det så många fler människor utomhus och i sina trädgårdar och i solstolar. Jag tycker nog att det är lite jobbigt med det skarpa ljuset mitt på dagen. Det gör mig trött i huvudet och gör att jag helst vill gå in en stund tills allt har lugnat sig lite. Då kan jag gå ut igen, när det vassa har slutat vara så vasst och till och med vinden har mojnat om man har tur.

Solglasögon fungerar inte alltid för mig, då är det lättare att gömma ansiktet i skuggan från brättet på hatten.

En till som blir trött av sol och vind är kissekatten. Eller så ledsnar han bara väldigt fort på att vara fotomodell. Svårt att säga vilket.

Det är sällan jag tar bilder på honom. Han försvinner så lätt i allt annat som är mörkt. Eller så försvinner han kvickt i bakom någon grästuva när han får syn på kameran. Maken till motsträvig katt får man nog leta efter.

Ha en fin fredag!

Om vi ska vandra tillsammans, kan vi då inte vandra mjukt? Som en dans där man fattat varandras händer, leder och följer i samma takt. Om inte virvlande, starkt och magiskt så kanske lite stillsamt eller rent av lent och ömt.

Om vi ska vandra tillsammans, låt oss då vandra försiktigt, med varma händer mot varandra, tillåtande och stöttande där stöd behövs. Med ögon som möts i nästa andetag och pirrande huden blossar.

Om vi ska vandra tillsammans, vandra vid min sida, lek med mig i virveldansen, snudda vid min panna och glittra dina ögon mot mina när solens sista strålar möter bergets topp.

Vandrar försiktigt idag. Kameran på ryggen och mjuka skorna på fötterna. Trampar vindlande och branta stigar som vi inte besökt på länge. Det går lättare nu. Nästan all snön är borta och istället för en kompakt tystnad hörs en mängd fåglar och vindens sus bland snöfria grenar. I vintras fanns inte ens suset när snömängden var som störst. Grenarna kunde inte röra sig för tyngden.

Nu skuttar vi lättare över nedfallna stockar och leker i blåbärsriset igen.

Det är som att vissa dagar måste få vara långsammare, som att om man rör sig för fort så kommer man att missa något stort. Eller om man fokuserar för mycket på vad man borde göra istället för att bara vara. Efter frukosten blev det en ”bara vara”-dag för oss. Jag märkte inte ens att jag inte följde den vanliga vägen på morgonpromenaden förrän vi kommit till toppen av en kulle som ligger på en helt annan runda. Då var det lika bra att fortsätta.

Jag ville se om det börjat komma upp lite fler vårblommor, om färgerna ändrat sig mellan trädens stammar och om den stora stenen var lika mossklädd som i höstas.

Det var den. Ljuset når knappt fram till den mellan träden och den ser ut att vara farligt nära att falla utför den branta sluttningen. Den är en av alla de jättebumlingar som inlandsisen släppte från sina kjolar när den drog sig tillbaka norrut. Trots att de är så många har jag alltid tyckt att de ser så ensamma ut. Lite som att de blivit kvarglömda eller kanske uthällda ur skon av någon irriterad jätte som sjumilaklivit förbi på väg till en fest han är sen till.

Några vårpigga blommor såg jag inte skymten av inne i skumrasket bland träden, bara någon ihärdig harsyra som vecklat ut sina blad i en strimma av ljus, men hasselbuskarna skäms inte i kylan och deras hängen har spruckit ut helt. De står i och för sig i lite mer ljus också.

När man bara går i en sån där takt som bara bär så är det som att hela kroppen får vila. Tankarna slutar tänka och resten av världen försvinner.

Jag vill aldrig sluta gå idag. Jag vill fortsätta att trampa mjukmossan försiktigt. Lämna vintern bakom mig och andas solskenet.

Stigen ner till sjön var mer som en egen liten vårflod än en stig. Underligt nog är det nästan svårt att föreställa sig att det inte var alls längesedan jag sjönk ner till låren i snö när jag entusiastiskt fick för mig att gå just den vägen en dag. Den enda snön som kommer att vara ännu ett tag är snöstormen inomhus. Den fantastiska fällningen av vinterpälsen har satt igång på allvar och det har ingen som helst betydelse om jag borstar honom aldrig så mycket så pilar det ändå små kopior av honom över golvet bara några timmar efter att jag dammsugit.

Själv är han helt oberörd. Den dagliga borstningen av pälsen har han numera överseende med, om jag nu nödvändigt måste envisas med sånt så får jag väl lov då, tycks han tänka. Å andra sidan har han heller inga betänkligheter vad gäller att skita ner sig igen efter att jag ansträngt mig särskilt en dag med pälsvård.

Det är härligt att se någon vara så odelat lycklig. Han är faktiskt nästan alltid glad. Varenda dag. Förutom de få gångerna jag ska iväg på någonting utan honom. Då är han verkligen inte glad. Även om jag säger till ordentligt att han inte får äta mer harpluttar kan han komma fram till mig efter en millisekunds skamsenhet och entusiastiskt slicka mig varhelst han kommer åt, le sitt lilla smittande hundflin och vifta glatt på svansen. Det gör väl inget, tycks han säga, de är ju så små och dessutom är det bara vegetariskt!

Det bästa med en så lycklig hund är att det är väldigt lätt att roa honom. Den lilla turen till stranden gav honom en timme av grävande och plaskande i vattenbrynet, ivrigt bubblande med nosen under vattnet medan han försökte fånga så många och stora isflak som möjligt.

Jag vet faktiskt inte om han någonsin skulle tröttna av sig självt. I vintras var vi ute på isen med några vänner och gjorde upp eld och gjorde våfflor. Vi var där i flera timmar och jag behövde aldrig oroa mig för att han skulle bli kall. Han var helt enkelt aldrig stilla. Det var bara vi andra som frös om tårna och fingrarna. Tja, våffelsmeten frös den också, men det gjorde inte så mycket.

På vägen hem höll jag på att dö av skräck när vi passerade de små broarna över ån. Jag hade just sänkt blicken i ett fåfängt ögonblick av hopp om att en av huggormarna kommit fram för att värma sig på sin vanliga lilla plats när det blev ett fasligt liv alldeles intill mig. Upp flög två grågäss medan de hela tiden gapade högljutt. Jag hade inte sett dem där de guppat skymda av vassen. De är riktigt stora på nära håll och jag är glad att de blev räddare än jag…

Vi kom hem välbehållna i alla fall. Nu väntar soffhäng och planering av den närmsta framtiden. Eller i alla fall vad det ska bli till lunch…

Vilken helg! Under fredagen kände jag mig lite uppgiven och helt utan tålamod, men på eftermiddagen blev jag inbjuden till ett par vänner och vi pratade om utrustning och vandring tills jag formligen sprudlade av entusiasm igen! Det är precis på det sättet jag bäst lär mig, att få lyssna på andras erfarenheter, tips och råd. Jag kom på att jag fokuserat helt och hållet på hunden och inte alls så mycket kring min egen utrustning och klädsel, men nu känns det som att jag fått en bättre jämnvikt när det gäller det.

Lördagen tyckte jag var en bra dag att jogga på. Vidar är fortfarande gräsligt skeptisk till selen, men å andra sidan kunde jag inte ens sätta på honom ett halsband när han var liten utan att han fick panik så jag tänker att det går över. Förhoppningsvis. Däremot går det väldigt mycket lättare när vi väl är ute. Så mycket lättare att vi sprang samma runda fyra minuter snabbare än förra gången! Jag flög fram de sista kilometrarna, haha.

Lördagen fortsatte i betydligt lugnare tempo efter joggingturen. Jag fick mer pepp från ett par andra vänner och jag insåg för tusende gången i ordningen att alla runt omkring mig är helt fantastiska. De är stöttande och engagerade och funderar kring saker som jag själv inte tänkt på. Även om jag ska ge mig ut på äventyr själv så är jag långt ifrån ensam och den känslan vill jag kapsla in och spara till kommande stunder då det inte kommer att kännas fullt lika lätt och rusigt av glädje i hjärtat.

Vädret fick fullständigt fnatt också och värmen som vräkte sig in gjorde mig trött och slö. Sol och tjugo grader varmt fick mig att mest påminna om en yrvaken humla som planlöst brummar omkring och krockar med det mesta. Tjugo grader varmt, jublande fåglar som sjunger för full hals och snö. Nope, det funkade inte i mitt huvud och jag ville helst göra som Vidar och sträcka ut mig raklång i en av de hastigt krympande snöfläckarna och suga i mig så mycket kyla som möjligt.

De sista kornen av snö som smälte på hans nos för den här säsongen, skulle jag tro. Nu kanske han inte behöver smörjas in med salva för små nariga babyrumpor heller längre. När det var som mest snö var jag lite rädd att han inte skulle kunna komma upp ur hålen han grävde ibland. Jag såg bara en viftande svans och ett par bakben, resten av hunden var nere i ett grotta av snö. Själv tyckte han att det var underbart roligt. Då gör det inte ett dugg att nosen blir halvt bortskavd!

Det kanske roligaste på hela helgen var att min sparkcykel äntligen kom hem! Efter alla mina bortkastade idéer, suckar och klagan över att det drog ut så på tiden står den äntligen under ett litet täcke som skydd mot väder och vind. En av mina mest entusiastiska idéer för att transportera hem den var att lägga ett par brädlappar över takräckena på bilen och surra fast alltihop. Glad i hågen åkte jag till ett par som bygger om en liten stuga och frågade där. Jo visst kunde jag få ett par brädlappar, fick jag till svar, men det skulle kosta mig två tusen kronor i böter att köra cykeln så, flinade han stort. Inte tänkte jag på att han är polis… Nåja, jag får väl hålla bättre tyst om mina nästa hyss antar jag.

Cykeln behöver justeras lite och få lite kärlek, men sedan är det bara för oss att ge oss ut och öva. Jag ska förstås mest fortsätta med att öva mig i tålamod och ta det riktigt lugnt med korta, korta sträckor i taget, men att äntligen få fokusera på det momentet känns som en lättnad.

Idag är det som att luften har gått ur mig lite. Jag har tagit det otroligt lugnt och mest tittat på medan Vidar har lekt. Det är bra det också, att bara vara här och nu.

Hoppas att din helg också har varit fin!

Vaknade till en dag av ösregn. Det hamrade frenetiskt på takfönstret i vardagsrummet och även att jag numera kan se det mesta av taket på utbyggnaden eftersom så mycket snö har försvunnit så kände jag mig inte så väldigt glad ändå. Jag är så kluven det här året, tidigare år har jag tyckt att det har varit så jobbigt med snön, så fort den har börjat singla ner har jag börjat kalkylera på hur länge den möjligen kommer att ligga kvar den här gången.

Här nere på gränsen mellan Småland och Västra Götaland smälter den ju bort för det mesta. Åtminstone i början av säsongen. Det här året har det dock varit lite annorlunda. Det har varit mer snö under en längre period än vanligt, men jag har fått hjälp av en traktor från gården ett par kilometer bort att röja undan snön på grusplanen där jag ställer min bil och mina nya grannar formligen älskar snön, vilket också smittar av sig.

När jag inte längre behövde fundera över ändlösa timmars skottande av plogsträngar och grusplan kändes det som att jag kunde slappna av och faktiskt se det roliga istället. Jag köpte ett par galoscher till kängorna och plötsligt öppnade sig en helt ny värld, jag kunde gå där det var snö utan att bli blöt! Underbart!

Mina fina ridkompisar kom förbi med dubbar till kängorna för de tyckte att det var så gräsligt halt och ville inte att jag skulle halka och slå mig. En så liten sak egentligen, men åååh vilken skillnad det har gjort för mig! Så därför tycker jag att det är lite ledsamt att snön regnar bort nu plötsligt. Det är ju ändå så lång tid kvar till lövsprickningen… I alla fall ett par veckor. Under den tiden kunde det väl få fortsätta att vara lika underbart som det var igår?

Jag jublade över hur enkelt det var att gå, hur vackert solen gnistrade i snön och hur vårvintern städade ur alla mörka hörn i min kropp och fyllde på med energi.

Det var lite som att dansa fram, men vi dansade så långsamt att även om sträckan inte var så lång så var vi ute länge.

På eftermiddagen, när vi laddat om batterierna, tog jag fram Vidars nya dragsele och springskorna. Vi har varit ute några gånger tidigare och joggat med draglina men eftersom jag har haft fel typ av sele så har jag inte bett honom att dra speciellt mycket alls. Jag var lite nervös för hur det skulle gå, men tänkte att han blivit tillräckligt introducerad som det var och att det värsta som kunde hända var att skulle bli tvungna att avbryta.

Det behövde vi inte. Efter den första kilometern var det som att polletten föll ner och han sänkte huvudet till arbetsposition och började dra. Inom mig jublade jag och de följande två kilometrarna sprang jag med ett brett flin på läpparna. Vilken hund jag har! Han drar inte starkt och i uppförsbackarna sackar han när han hör att jag börjar flåsa, men det är ju en så fantastisk början att jag blir lätt kollrig av lycka.

Fem kilometer i sugande och blött grus gjorde sitt med mina ben och de kändes rätt stumma på kvällen. Vidar var däremot precis lika pigg som vanligt.

Men idag tar vi det lugnt. Myser tillsammans i soffan och njuter av att inte göra något speciellt alls.

På en av alla mina promenader funderade jag över vad jag är bra på och vad mitt hjärta längtar efter. Vad kan jag och vad brinner jag för? Många, många år har jag ägnat åt att försöka passa in och göra vad som förväntas av mig, så som många gör, och det har resulterat i att jag känt mig som en sån där leksaksbit för barn där man ska passa in rätt del i rätt form. Jag är helt enkelt en rund bit som försökt pressas ner i ett fyrkantigt hål. Det blir man både frustrerad över och till slut väldigt uppgiven av. Det har tagit otroligt lång tid för mig att förstå att det inte är formen på mig det är fel på, jag passar bara inte in i den där fyrkanten.

När jag ändrade fokus och perpektiv öppnade sig så många fler möjligheter. Att istället för att gå och hoppas på att någon annan ska se mina kvalitéer och vad som kan passa mig öppnade jag alla dammluckor och lät mig själv brainstorma bland allt jag drömmer om.

Det jag ständigt kom tillbaka till var min dröm om att ta mig genom Sverige till häst bara för att det vore så väldigt roligt. Den här gången låste jag mig inte vid att jag inte har någon häst eller vid alla svårigheter det skulle innebära. Istället såg jag mig omkring och funderade över det jag faktiskt har. Jag är stark nog att gå minst en och en halv mil per dag i den kondition jag är i nu och jag har en hund. Jag har en otrolig längtan att vara ute i naturen och det är inte sällan jag befinner mig utomhus tre eller fyra timmar per dag. Jag är van att vara själv och är inte rädd för att finna lösningar på problem som uppstår på egen hand. Under vintern har jag också kunnat köra spark med hunden och upptäckte tjusningen med det. Plötsligt fanns lösningen där, mitt framför näsan på mig…

Jag och hunden ska naturligtvis ta oss alla milen från Skåne till Norrland med en fyrhjulig sparkcykel. Det blir ett äventyr som känns både utmanande och tryggt på samma gång.

Idén är fortfarande väldigt ny och många förberedelser behövs, men resan har startat redan nu. Jag har börjat min planering och för att vi ska klara av strapatserna krävs att vi är väl förberedda både fysiskt och mentalt. Impulsiv som jag är hade jag gärna gett mig av redan nu i april, men även jag inser mina begränsningar. Vidar ska vänja sig vid selen jag köpt till honom, han ska få en positiv upplevelse av att jobba med den på och vi ska ha rätt utrustning med oss. Det funkar inte att ha tre olika sorters skor med sig bara för att upptäcka att det hade varit bäst med kängor…

Är det någon mer än jag som älskar att vara ute så är det Vidar. Efter en promenad på en mil är det han som tränger sig före i hallen för att vara säker på att få följa med ut igen om jag börjar gå mot ytterdörren. Rent fysiskt är jag övertygad om att han också kunde ha gett sig av i morgon, men han är inte van vid att dra eller att ha som uppgift att gå före mig en längre sträcka, han är van vid att jag kastar hans älskade boll oräkneliga gånger eller att sitta tätt intill mig och spana omkring oss när jag fotograferar.

Alltså är det första steget att börja vänja honom vid den nya uppgiften. Vi har börjat så smått med att han har sele på sig och jag joggar bakom honom. Ibland förstår han att jag tycker att det är helt okej att han drar, helt tvärtemot vad jag alltid har sagt till honom annars. Vad jag tänkt som nästa steg är att börja dra något som är lätt, men ändå tillräckligt likt det som komma skall och därför började jag leta efter en trehjulig sparkcykel. De kostar massor. Efter några fler turer och funderingar kom jag fram till att jag kan bygga en själv. Det i sig skulle bli en utmaning, men alls inte omöjligt. Lite ihopsamlat material och en svets och så skulle vi vara igång. Under tiden kunde vi fortsätta jogga, tänkte jag. Vänja tassar vid asfalt efter att ha pulsat i knädjup snö under den senaste månaden och hitta en rytm som passar oss båda. Men så snubblade jag över en gammal trehjuling på en säljsida jag är medlem på. Den är typiskt retro, men också väldigt charmig.

Fullständigt oemotståndlig i mina ögon och det finns inte en chans för mig att komma under det priset om jag ska bygga en själv. Alltså köpte jag den. Nästa steg på vägen är bara att klura ut hur jag ska transportera hem den. Som bussgods skulle det kosta 3500kr vilket ju förstås inte är att ens överväga. Lyckligtvis är säljaren utrustad med tålamod och har lovat att hojta till om han tycker att det dröjer alltför länge innan jag hämtar den. Förhoppningsvis löser det sig väldigt snart.

Steg för steg kommer jag att komma närmare mitt mål.

Äntligen!! Jag har tagit första steget på det här äventyret och det är med inte så lite pirr i magen som jag skriver de här första raderna. När jag för två år sedan flyttade tillbaka till mina hemtrakter efter sex år i Skåne var det bara min magkänsla jag följde. Jag hade inga planer och inga klara mål, det enda jag visste var att jag skulle hem till mina älskade träd. Doften av solvarm bark, solljuset som silas mellan löv och barr och ljuden från skogens alla djur var något jag saknade så att det värkte i bröstet. Nu när det är vårvinter saknas väl kanske dofterna, men känslan av lyckorus är densamma ändå.

Allteftersom jag trampat stigarna fram här har min nyfikenhet blivit större och när jag nött samma invanda spår alltför många gånger börjar jag alltid följa nya spår, nya stigar och alltid längre och längre bort. Det som började som en stigletartid har fortsatt som en stigföljartid. Jag vill inte alltid planera och veta vart jag ska, jag vill följa dit stigen leder.

Thanks for joining me!

Good company in a journey makes the way seem shorter. — Izaak Walton