Mjukmossan under fötterna

Vandrar försiktigt idag. Kameran på ryggen och mjuka skorna på fötterna. Trampar vindlande och branta stigar som vi inte besökt på länge. Det går lättare nu. Nästan all snön är borta och istället för en kompakt tystnad hörs en mängd fåglar och vindens sus bland snöfria grenar. I vintras fanns inte ens suset när snömängden var som störst. Grenarna kunde inte röra sig för tyngden.

Nu skuttar vi lättare över nedfallna stockar och leker i blåbärsriset igen.

Det är som att vissa dagar måste få vara långsammare, som att om man rör sig för fort så kommer man att missa något stort. Eller om man fokuserar för mycket på vad man borde göra istället för att bara vara. Efter frukosten blev det en ”bara vara”-dag för oss. Jag märkte inte ens att jag inte följde den vanliga vägen på morgonpromenaden förrän vi kommit till toppen av en kulle som ligger på en helt annan runda. Då var det lika bra att fortsätta.

Jag ville se om det börjat komma upp lite fler vårblommor, om färgerna ändrat sig mellan trädens stammar och om den stora stenen var lika mossklädd som i höstas.

Det var den. Ljuset når knappt fram till den mellan träden och den ser ut att vara farligt nära att falla utför den branta sluttningen. Den är en av alla de jättebumlingar som inlandsisen släppte från sina kjolar när den drog sig tillbaka norrut. Trots att de är så många har jag alltid tyckt att de ser så ensamma ut. Lite som att de blivit kvarglömda eller kanske uthällda ur skon av någon irriterad jätte som sjumilaklivit förbi på väg till en fest han är sen till.

Några vårpigga blommor såg jag inte skymten av inne i skumrasket bland träden, bara någon ihärdig harsyra som vecklat ut sina blad i en strimma av ljus, men hasselbuskarna skäms inte i kylan och deras hängen har spruckit ut helt. De står i och för sig i lite mer ljus också.

När man bara går i en sån där takt som bara bär så är det som att hela kroppen får vila. Tankarna slutar tänka och resten av världen försvinner.

Jag vill aldrig sluta gå idag. Jag vill fortsätta att trampa mjukmossan försiktigt. Lämna vintern bakom mig och andas solskenet.